Det är så enkelt att gräva ner sig i dystra, destruktiva tankar i vardagen i stället för att se till det ljusa som finns runtomkring. Därför satt jag i stilla ro och tänkte över alla de saker jag är glad över, de saker som ger mig styrka och skänker mig glädje i livet. Kolla bara här vad enkelt det är att finna saker att vara glad över:

Min vän Lotta har fått jobb - grattis!

Min mamma är frisk!

Pappa kämpar på - all eloge till honom!

Snart ska min vän M och hennes familj flytta till sitt första egna hus - stort och fantastiskt!

Jag har 4 friska, underbara gudbarn - tänk att deras föräldrar valde mig :)

 Jag fick ha min syster hos mig i 30 år - i ett land i Afrika (minns inte i skrivande stund vilket) dör ca 50% av alla barn innan en ålder av fem. Tänk så många som förlorar sina syskon alldeles för tidigt där...

Min dotter ger mig uppskattning och kärlek varje dag!

Jag är en jävligt bra mamma!

Min vän Milla kom förbi och mös en stund idag - härligt! Jag får dessutom möjlighet att planera hennes stundande 40-årsfest :)

Jag är färdig med min utbildning och jag fick jobb på en gång!

Min dotter har många goa vänner och är en lika god vän själv!

Jag har en fantastiks svåger som jag håller av djupt!

Det går mot vår - känner ljuset och njuter!

Barnen på min förskola uppskattar mig och jag uppskattar dem!

Snart är det påsk och då åker jag och min dotter förmodligen till vår "bonusfamilj" i Säfsen!

Min vän A-S och hennes familj ska åka på en härlig semester till Krotatien i sommar!

Jag har ett hem jag känner mig trygg i och trivs i!

Jag har möjlighet att fira Sonias födelsedag även fast hon inte rent kroppsligt finns här längre - och det tänker jag göra!

Jag ska få se Madonna live på Ullevi i augusti!

Jag älskar och jag har lyckan att älskas tillbaks!

Ni förstår själva att listan skulle kunna göras oändligt lång men jag väljer att stanna där. Tanken var bara att påvisa hur enkelt det är att vara glad över saker i ens liv och jag är glad för så mycket.

att min älskade syster Sonia inte längre finns i livet, vid min sida, hos oss. Hennes livfullet, intelligens, generositet, rättframhet, humor och ibland dryghet lever idag bara kvar i våra minnen. Jag är så rädd att en dag inte längre minnas hennes uttryck, inte längre kunna få en levande bild av hennes mimik och kroppsspråk. Tänk om jag glömmer hennes röst, hur hon lät när hon var förmanande, när hon var mjuk och kärleksfull, när hon var arg eller glad. Rädslan över att inte minnas, att tappa allt det jag så innerligt vill hålla fast vid för alltid. Tack och lov att vi lever i elektronikens tid, Sonia är inte längre bort än en familjefilm sedan vi var små, en videofilm sedan midsommar 2008 eller någon av alla DVD-filmer där hon busar med någon av våra hundar eller festar med sina girls. Min tacksamhet är stor och närhelst jag saknar hennes röst eller hennes vackra uppenbarelse är det bara att slå på en film - drömma och minnas. En sådan stund kan jag nästan glömma bort för ett ögonblick att livet är annorlunda än vad det var klockan 14:30 för sex månader sedan. Jag hävdar fortfarande att folk som säger att sorgen går över snackar skit, jag kommer alltid sörja min syster även om sorgen kommer ta sig nya uttryck genom åren. Idag när jag satt vid hennes grav kunde jag inte sluta gråta, gråta för att Sonia inte fick fortsätta leva och delvis för att jag saknar henne så in i helvete mycket. Fortfarande rinner mina tårar varje dag någon gång. Jag säger inte att gråt är det enda som definierar sorg men för mig är det så, i varje fall just nu. Alla sörjer på sitt sätt och jag sörjer med tårar och ibland med ilska och ibland kan jag bara skratta rent hysteriskt för att allt känns så sjukt, så overkligt!

Idag vill jag hylla alla som orkar kämpa trots enorm motgång, de som vågar älska fast de inte får något tillbaks, de som ställer upp för någon som är i nöd, de som orkar lyssna fast de är trötta, de som ler fast de helst av allt vill gråta, de som ställer upp fast ingen ber om det, de som ger av sig själva fast de knappt något har.

Jag vill helt enkelt hylla alla "Sonior" där ute!

Carina & jag gör vårt bästa



Vi fortsätter kämpa på :)



Prickigt ala 50-tal


Alla fantastiska tjejer som gjorde sitt bästa och visst fasiken var vi bra!!! =)

Fredagen inleddes med modevisning i ABB Arena. Ginatricot i samarbete med VIK bjöd på en härlig kväll med modevisning, buffe, vin, dessert och ett VIK-hockey som slog Huddinge med 4-0. Givetvis försökte jag mig på att "leka modell" också även om det kanske gick si sådär. Hur som haver hade vi jävligt skoj vi åtta tjejer som sminkade oss, böt kläder på rullande band för att hinna ut och visa upp oss i nästa outfit, försökte posa i takt till musiken och sist men inte minst försökte vi ge attan i att snubbla... Vi lyckades!!! Tack till Marianne, alla tjejer och Ginatricot såklart!

Lördagen inleddes med att jag låg länge och väl i sängen och tittade på både skidskytte och längdåkning och njöt i fulla drag. Lite senare när jag äntligen tog mig upp begav vi oss iväg på kryssning på den stilla Östersjön (tack och lov). Jag, M och båda småtrollen roade oss kungligt och rockade loss till Nanne Grönvall.

Nu så är den förhatliga tisdagen snart över och helgen närmar sig så sakteliga igen. På lördag är det dags att slå klackarna i taket, det var alltför länge sedan :)

Nu jag har jobbat lite över fyra veckor på min härliga förskola. Härliga ungar och härlig personal är ingen underdrift utan de har stöttat och kommit med en hel mängd gångbarat tips åt en nybörjare som jag. Tyvärr har jag nu varit hemma två dagar med en släng av magsjuka som så sakteliga börjar ge med sig. På fredag räknar jag kallt med att vara tillbaks på jobbet och ge gärnet som sig bör. Faktiskt är det också första gången sedan i måndags jag sitter vid datorn och det om något är ett säkert tecken på att jag inte mår bra.

Fredagen bjuder på en hel del skoj också när modevisningen i ABB Arena (Rocklundahallen) går av stapeln. Den är ett samarbete mellan Gina Tricot och VIK hockey och jag ska försöka göra mitt bästa för att inte snubbla och trilla ner för catwalken där ett par hundra tjejer sitter och tittar på Ginas fina vårkollektion. Var iväg i måndags och provade ut kläderna och jag känner mig nöjd med vad jag ska presentera. Hoppas allt går som det är tänkt och att det bara blir positiva effekter för Ginas del.

Lördagen sedan åker jag, min dotter, min väninna och hennes son en tripp över Östersjön som blivit en liten tradition för vår del. Det är supermysigt att få åka iväg och bara njuta av livets goda ett dygn, så till vida min vidriga åksjuka lovar att hålla sig borta.

Tack alla som varit och tänt ljus på Sonias grav den sista tiden, det lyser alltid så fint när jag kommer förbi där och det värmer mitt hjärta att veta att ni tänker på vår Jojis ni också.

Lev väl och ta hand om varandra!

Fem månader är mindre än ett halvår men längre än en evighet när det kommer till att tvingas leva utan den man älskar. Det är en oerhört svår sak att försöka skapa ett liv och en vardag utan Sonia vid min (allas vår) sida. Givetvis fanns det många stunder under hennes sjukdomsperiod som jag tänkte tanken på att hennes varelse inte skulle vara för evigt, men att tänkta det och att uppleva det på riktigt är inte alls det samma. Älskade Sonia fattas mig varje dag och ibland blir saknaden så intensiv att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland blir ilskan så stor att allt jag vill är att skrika rakt ut och slå någon så hårt över käften att blodet sprutar. Faktum kvarstår att även om jag skulle få utlopp för känslorna skulle ändå saknaden och tomheten vara lika stor som tidigare.

Det finns ändå en stor tacksamhet inom mig, Sonias vänner och bekanta har visat sig så enormt gulliga och givmilda i sin egen sorg. De har bjudit med mig till både höger och vänster även om jag kanske inte alltid kunnat närvara. Sonias sambo, jag kan inte med ord beskriva hur mycket han betyder för mig. Somliga människor sätter helt enkelt spår i ens liv, visar sig vara mer än man trott när man minst anat det. Detta väcker givietvis en vördnad och en tacksamhet inom mig som jag är så glad att få uppleva.

Fem månader av outhärdlig sorg men ändå stundtals av stor kärlek också!

Gråt inga fler tårar.
Jag orkar inte se dig ledsen mer.
Jag vill finna glittret som förr fanns i dina ögon.
Jag vill höra dig skratta och se hur du ler.

Ingen sorg borde längre tynga ned dig.
Det är glädjen som i ditt ansikte hör hemma.
När ska jag få känna din värme igen?
När ska jag åter få höra din ljuva stämma?

Dina tårar slutar inte att rinna.
Inte ens vid synen av en maskerad.
Är du evigt förlorad?
Kommer du aldrig igen att vara glad?

Sonia 1998

Ikväll har jag blivit firad av ett gäng tjejer för att jag tagit min lärarexamen, gissa om det värmer mitt hjärta?! Jag ska få gå på massage och bada romeskt, jag ska få handla kläder och köpa skönhetsprodukter för presentkort på diverse butiker. Så tusen tack för att ni anser det värt att fira mig, lilla mig, jag älskar er hela bunten!!!

Idag vill jag också passa på att säga grattis till lilla Bea som fyller år, inte trodde jag att någon från "Sonias gäng" någonsin skulle bli vuxen. Du har motbevisat mig, du har inte bara blivit vuxen, du är en vacker, generös och go kvinna också, så grattis på din dag.

Malin
Linda
Bea
Mary
Marie
Marianne
Milla
Jessica
Lisa
Ulrika
Lotta
Katja
Ann-Sofie

Jag hade en gång en vän, vi kan kalla honom A. A och jag träffades och det blev på något sätt en kärlek på en gång, vi gjorde det mesta tillsammans och framförallt trodde jag i min enfald att vi alltid skulle vara vänner. Kanske inte vänner som sågs eller pratade med varandra dagligen men vänner som skulle finnas i varandras liv. Tänk när vi hade våra galna upptåg på Power Meet, kvällar i telefonen, allt snack om våra dejter och andra intressenter, alla våra gräl, våra kramar, hur lätt vi pratade med varandra om allt. En dag för cirka ett och ett halvt år sedan träffade vännen A flickvännen M och försvann som från jordens yta. Detta är ett fenomen som man hör talas om lite då och då och det är i min värld alltid lika tragiskt när man väljer att stänga ute sina vänner för att man inte klarar av att stå upp för sin vänskap.

Jag har under hela denna tid ändå tänk att A säkert har sin andlening och att han åt minstonde hade kvar sin vänkap med U som han känt betydligt längre än han känt mig. När jag så träffar fröken U får jag höra att han även slutat höra av sig till henne...what the fuck?! Tänk att A har blivit allt det han föraktade, en liten fjolla utan egen vilja, en patetisk individ som dansar runt någon annas pipa för att slippa en konflikt. Jag känner mig heligt förbannad och kanske mest av allt då jag åt minstonde trodde han skulle höra av sig och beklaga Sonias bortgång, men inte ens det. Nej, en liten och ynklig individ är vad han blivit i mina ögon. För övrigt har jag också hört att han vänt sina killkompisar ryggen - han måste vara en mycket ensam man nu den goda A...

Jag 'änt bitter ja int...

I morgon kommer tjejerna bus över för att fira min examen, å vad jag längtar!

Inte är det ett dugg synd om mig inte! Jag har ett jobb att gå till med härliga ungar, trevlig personal och artiga föräldrar men nog fasiken hade jag önskat att jag skulle ha varit frisk och mitt vanliga, glada jag när jag började i måndags. Ingenting som inte lite alvedon och kortisonspray kan råda bot på hoppas jag.

I söndags fyllde min yngsta gudson 3 år och idag är det äldsta gudsonens tur att fylla tvåsiffrigt. Grattis säger jag till båda mina älsklingar men idag hoppade jag och lillan över tårtan då kära mamma M lämnade sitt jobb med ett härligt illamående inom sig. Nej tack till magsjuka säger jag snällt men bestämt :)

Helgen har varit mysig på alla sätt och vis, gått från en redig fylla till mys i soffan. Precis som en riktig helg ska vara med andra ord.

Ikväll blir det tidigt isäng för i morgon börjar jag jobba redan halv sju - hujedamig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att om man vill ta sig vidare och spela med de riktigt stora pojkarna duger det inte med att släppa in fyra mål i sista perioden. Både VIK och Leksand hade elva skott var på mål i sista och VIK tabbade bort sig gång, på gång, på gång och då åker man på pisk. Det är inte okej att släppa en 3-1 ledning hemma, inte alls. Känner mig besviken, förmodligen ingenting emot vad killarna gör. Till deras försvar måste jag dock säga att huvuddomaren Johansson sög och var riktigt vek i sina dombeslut.

Väl hemma nu ska jag försöka plocka undan lite småkrafs, ta ner tvätten och eventuellt diska innan sängen kallar. Gud vad skönt det ska bli med en hel natts sömn, kanske har min begynnande förkylning gett sig iväg tills i morgon bitti, om inte så hoppas jag på att kurera den då.

Jag brukar säga att livet händer här och nu när du är fullt upptagen med alla vardagliga ting som att tvätta, laga mat, hjälpa barnen med läxan, prata med dina vänner, planera inför vad som komma skall. Det är ingen enkel sak men stundtals är det viktigt att stanna upp och andas in vad som sker, ge en liten stunds eftertanke till livet som är ditt att levas. I mitt liv händer det oerhört mycket saker just nu och jag vet inte om jag hinner med rent själsligt. Givetvis är kroppen med, den hänger väl med både till höger och vänster men allt måste med för att det ska bli riktigt bra, heltheten på något vis. Jag har fått jobb som jag börjar på på måndag, sista tentan ska in den här veckan sedan har jag min lärarexamen i handen, C-uppsatsen ska publiceras, min vän och familj ska flytta, jag har planer för mitt hem, mitt hjärta kämpar emot förändring och längtar efter den på samma gång, nya rutiner ska införas men mest av allt har jag en stor längtan inom mig om en resa till en vacker söderhavsö. Ja, livet är så förunderligt och fantastiskt ibland att orden saknas.

Ska jag verkligen behöva ta mig ut i blåsten idag när allt jag vill är att stanna i sängen och flyta iväg i tanken...

Helgen började redan klockan nio i fredags morse med besök som varade ända till kvällen. Helt otroligt att mötas igen efter alla år, ha så mycket att tala om, så många härliga minnen tillsammans. I min bok går i varje fall fredagen till min egen histore som en av de varmaste och mest givande dagarna i mitt liv.

Lördagen var det så äntligen dags att ta på partyblåsan, lägga ansiktet, dricka mängder med vin och jag tror vid närmare eftertanke att det blev ett par snapsar också. Varför skulla Yama och jag leka blygsamma när vi inte behöver? Glada i hågen begav vi oss ut i vimlet och givetvis ägde vi på vårt egna lilla vis. Kanske var vi inte i centrum av allas blickar som jag inbillar mig att vi varit stundtals genom åren men visst var vi bra. Vi rockade efter bästa förmåga och den var bra. Min kväll slutade med ett trött huvud på kudden och i efterhand har jag fått höra att min vän gjorde sig bekant med Gustavsbergsporslinet :)

Ska försöka få lite inspiration nu och skriva det sista på reflektionstentan som ska spegla mina tankar kring  hela lärarutbildningen!

Jag säger ju det och jag säger det igen - vilka fantastiska vänner jag har! Gratulationerna haglar och jag kan inte annat än känna mig ödmjuk över allt beröm jag har fått under dessa år och alla ni som trott på mig. Blev faktiskt glad när jag läste en kommentar från gårdagens inlägg där en person inte hade trott det om mig men var ödmjuk nog att erkänna att denna haft fel och gratulerade mig. Jag är inte förvånad att den personen inte trott på mig med tanke på att alla som känt mig innan jag blev såhär "vuxen" vet att jag och skolan var en ganska dålig kombination. Känns skönt att saker och ting kan ändras, det är jag faktiskt ett bevis på. Skolan är kul, förbannat jävla rolig till och med. Att lära sig, att insupa kunskap och uppnå förståelse är en riktigt skön känsla!

Nu väntar jag bara på att få skriva på mitt jobbkontrakt så börjar jag jobba den 19:e!

Skål!

Idag, cirka halv tre blev c-uppsatsen godkänd och jag kan därmed kalla mig LÄRARE!!! Vill bara ge mig sjävl en stor eloge till att ha klarat utbildningen och dessutom på ett föredömligt vis om jag törs vara lite osvensk i mitt uttal!
Jag vet helt säkert att Sonia är stolt över mig och det värmer ända in i själen!

Nej, lite vin för att fira!