Nedräkningen har börjat

Att rannsaka sig själv är inte någon enkel sak utan precis tvärt om. Att helt plötsligt sätta sig ner och tänka igenom vem man är, vad man vill, vad man har åstadkommit och vad man misslyckats med är en svår och tung uppgift. Mitt 2008 kan ändå vad gäller mina egna bedrifter sammanfattas som ganska okej. Jag har klarat min utbildning vilket jag är så oerhört stolt över. Alla som känner mig sedan barndomen vet att plugga var inte direkt en av mina favoritsysslor och ändå valde jag att göra det och känslan av att ha gjort något bra för mig själv är så skön. Vad har jag gjort mer som varit bra i år? Jag har blivit bättre på att tala om för dem jag tycker om att de är viktiga för mig, något jag inte gjorde så ofta förut, jag har försökt knyta band med en person som är viktig för mig och hoppas att det kommer fortsätta knytas, min dotter och jag har ett fortsatt härligt förhållande, jag har blivit bättre på att strunta i måsten som andra lagt på mig, bättre på att säga nej och sagt nej till den personen som sugit all min energi ur mig under så många år.

Sedan finns den oerhört sorgliga i att ha förlorat någon jag älskar under detta år. 2008-09-03 ca: 14:30 kommer för mig alltid vara förknippat med känslan av att dö långsamt inombords. Lungornas luft pressas ut, stötar går genom kroppen, huvudet snurrar, illamående som sköljer genom kroppen, ögonen som fylls av tårar och skriket som vill pressas upp genom strupen men som fastnar i ett hjälplöst gurgel. En känsla av att befinna sig i en annan dimension, trampa luft utan att finna något stöd någonstans. Alla dessa känslor och säkert så många mer var vad som for genom min kropp och mitt huvud när pappa öppnade dörren på akuten och talade om att Sonia inte längre fanns. Jag hade så bråttom dit, kände mig jagad av tiden för jag ville så gärna hålla om henne och tala om att allt var bra nu men den chansen fick ingen av oss som älskade henne, älskar!

Så, vad har Sonias sjukdom och död lärt mig, eller vad har hennes liv framförallt lärt mig? Jag borde vara mer ödmjuk inför livet och det är jag oftast men ibland har också hennes lidande bara lämnat mig med en stor ilska och hat mot att livet kan vara så förbannat kallt och obarmhärtigt. Det fanns inget självändamål att låta henne pinas för att ändå bara dö. För i helvete, hon ville leva, hon förtjänade att få leva. Lite självisk är jag givetvis också i mina tankar för jag vill ju ha henne här hos mig, det känner jag att jag har rätt att vara. Hur var det nu? Ödmjuk inför livet, inte ta något för givet utan hela tiden försäkra sig själv och andra om det som är viktigt här och nu. Sonia har lärt mig att jag mår mycket bra i mig själv när jag får hjälpa andra, för att hjälpa henne med det lilla jag kunde var långt ifrån nog men jag kunde i varje fall hjälpa till. Att höra Sonia andas och höra hennes röst i telefonen var varje gång en lisa för själen, då visste jag att hon levde. Hon har lärt mig att livet är föränderligt och att i morgon kan det ta slut. Min vän Katja var här och hälsade på här om dagen och givetvis pratade vi om Sonia. Katja berättade att Sonia var orolig och inte tyckte om att hennes död skulle göra mig ledsen och kanske stundals vilja skita i saker och ting och bad därför Katja vara en av dem som skulle puscha på mig när det behövdes. Sonia har också lärt mig innebörden av osjälviskhet, att tänka på andra när hennes liv var som tyngst.

Sonia har lärt mig att skratta, att apa mig, att våga lite mer än jag vågade förut. Sonia har lärt mig att se skönheten i det som finns runtomkring oss - som stugans hav av lupiner om sommaren. Sonia har lärt mig att man måste ställa upp för sina vänner (och okända) om de behöver en. Sonia har lärt mig så mycket men en sak är ställt utom alla tivivel och det är att hon lärt mig älska så mycket att jag kommer sakna henne resten av mitt liv!

Nedräkningen har börjat och 2008 har varit både bra och jävligt jobbigt men kontentan av året måste ändå vara att det kunde ha varit värre. Sonias minne ska hedras med glädje och om hon får bestämma - med en rejäl fylla!


Gott slut och gott nytt 2009 som för mig ska bli lyckans och kärlekens år!

Här sitter jag, lite lagom nervös och förväntansfull...

Precis så känns det i skrivande stund, en ganska skrämmande känsla på samma gång som den är skön. Några detaljer kommer inte att delges över huvud taget utan den som är nyfiken kan få fortsätta att så vara.

Den poetiska ådran i vår familj har alltid varit tillskriven min älskade, saknade Sonia även om jag också alltid tyckt om att skriva. Ibland har jag gjort några tappra försök att både skriva berättelser och dikter. Det sistnämnda har jag väl fått till några genom åren men det naturliga flödet med orden som Sonia alltid haft, nej det är bara en önskedröm att äga. Tänkte ändå såhär ett par dagar innan nyår lägga ut en dikt från mig.

I don't want to admit,
but when I look deep inside
I find a smaller me
who just want's to cry


Cry, cause she's lonely, sad
and out of luck.

She want's to move forward
but somehow always seem to get stuck.


Maybe it's wrong
always struggle fore love.

And that's why she ends up alone
no matter how.


Her shattered  heart is
longing to belong.

For once in her life feel needed,
she's waited to long.


She looks at me from
deep within.
Sadly smiling:

You'll find love, you'll win.



Nykter idag, rätt skönt faktiskt!

Vilken härlig julhelg det har varit och den är ännu inte riktigt över. Julafton var precis så lugn, mysig och underbar som jag hade förställt mig att den skulle vara. Vilka vänner och vilken härlig familj jag har. Ja jag vet att jag är tjatig på den punkten men det betyder allt att ha dem nära. Saknade förvisso lilla pappa på julafton men det verkar som att han hade det gott på sin sida skogen.

Igår åkte jag över till svågern och det räckte väl med si sådär två glas vin innan fyllan var ett faktum och vi tog våra kassar och gick ner till hamnen i snålblåsten. Träffade på lite nya bekanta och gamla bekanta innan vi snodde en taxi av herr B för att ta oss ner på stan och inta baren på Blue Moon. Fick ett samtal i förmiddags om att jag visst hade lovat ta hand om svågern igår så han undrade hur han kom hem och var hans jacka var... Eftersom jag uppenbarnligen inte infriade mitt löfte så har jag inte en aning, sorry!

Bortsett från min huvudvärk som nu varit ihållande i två veckor mår jag rätt bra, bakis men bra. Huvudet är fullt av en del tankar som snurrar omkring - ja tänk så det kan vara!

God fortsättning på er alla!


God jul önskar jag er alla!

Nu är dopparedagen så äntligen här och den började så mysigt med min dotter, min vän M och hennes dotter. Vi satt alla fyra och hade en härlig julfrukost tillsammans, tänk vilket mysigt sätt att börja julafton på. Jansson har precis klivit ur ugnen (eller hur det nu heter) och strax ska jag värma gröten som ska avnjutas av oss fyra som redan är här men även med svågern och mamma.

Idag vill jag också passa på att hylla min syster Sonia, min vackra ängel, och tacka henne för alla jular vi fick tillsammans och alla härliga och mindre härliga minnen vi delat genom åren. Av hela mitt hjärta hade jag önskat att hon fått vara med oss i år igen, jag hade en stor förhoppning att hon skulle lyckas mota bort cancern ur kroppen men se inte ens den starkaste klarar allt. Så till dig Sonia vill jag säga - God jul, skål och jag älskar dig!

Till er alla där ute - en riktigt god jul och glöm för allt i världen inte bort att ge uppskattning till varandra denna dag och alla dagar!

Historia och nutid

Mina föräldrars stuga med dess omgivning har alltid legat mig varmt om hjärtat. Där ute finner jag ro, jag får tillfälle att samla energi, där har jag fått vänner och ovänner, där har jag upplevt, glädje, sorg, brutna hjärtan och kärlek. Just det dä rmed kärlek är något helt fantastiskt, det tror jag vi alla som fått uppleva den kan vara överens om. Hur som haver var jag ung och kär i en gosse och vi var ihop som det så fint hette när man var sexton år. Vi hade en ganaks så stormande tid ihop, många känslor, både på gott och ont. Uppbrottet blev ledsamt och sårade känslor och jobbiga tankar var ett faktum. Vi sågt sist när vi var arton och sedan dess har jag alltid av och till undrat vad han blev av, vad han gjort med sitt liv och vart han är på väg i livet. Jag antar att vi alla sitter med dessa tankar gällande någon ungdomskärlek och på något vis är det en ganska skön känsla.

Här om dagen fick jag så ett mail som har följts åt av fler mail. Mitt i all sorg, mitt i allt saknad efter min älskade Sonia så får faktiskt dessa mail fyllda med gamla minnen mig att må bättre, det är en skön känsla.

Just ja...jag har blivit med jobb, just det, jobb, jobb, jobb!!! Sicken fantastisk julklapp, jag känner mig så satans glad :)


Lite ditt och datt

Idag behöver min vän Nipertippan och hennes familj lite stöd och uppmuntran. Tänk att en "vanlig" magsjuka kan sluta med att de måste sitta och hålla sin dotters hand på lasarettet efter att hon blivit diagnostiserad med en inflammerad blindtarm som de inte kan operera. Denna söta, snälla tös har blivit "drenerad" på var och får antibiotika intravenöst. Jag hoppas verkligen att hon kryar på sig till jul så hon slipper få besök av tomten på lasarettet. Min dotter blev så bestört att hon började gråta när hon fick höra om sin vän som ligger och har så ont.

Helgen har varit skön och spenderats i stugan med mor och far. I lördags var det korvgrillning vid sjön med alla goda grannar och till kvällen avnjöt vi ett litet minijulbord som pappa hade ordnat på bästa sätt.

Förresten måste jag bara skvallra om ett par härliga mail jag fått som väckt en hel del gamla minnen till liv. Tänk vad några rader innehållande uppskattning och kärlek från svunnen tid kan få mig att må så gott och faktiskt minnas hur härligt det kändes att vara älskad.

Nu står soffan och väntar på mig, precis som alla kvällar. Det är en trygget i sig!

Bråda dagar

Stressen är en faktor att räkna in såhär nära jul. Det är tentor som ska skrivas, grupparbeten som ska göras, klappar som ska inhandlas, matlistor som ska skrivas, vänner som ska besökas och vänner som man ska hinna umgås med också. Just ja, städningen får heller inte glömmas, för vem vill sitta på ett grusigt och dammigt golv och gnissa? Städnignen står på schemat för måndagen och på tisdagen ska julmaten inhandlas och tillagas. Spriten då, när fan ska den hinnas med att inhandlas? Som sagt, bråda dagar...

Fem dagar kvar, tänk att om fem dagar, ynka fem dagar är det jul, jul utan Sonia. Hon ska ändå få sig en pepparkaka med sitt namn på som ska hänga i granen, för kan hon inte vara här hos mig rent kroppsligt så får det bli via symboler som pepparkakshjärtan, ljus och fotografier. Jag vill ha henne här, hon ska vara hos mig på jul, så enkelt är det.

Nu väntar ett julavslutning som jag inte kan avvara!

Lev väl!

Det börja lacka mot jul

Om någon har undvikt att läsa det förut så vill jag bara förtydliga ännu en gång - jag älskar julen! Maten, stämningen och de härliga traditioner den för med sig. I morgon är det sista dagen i skolan innan jul. Det betyder inte att det är slut ännu, nej nej, två tentor, ett litteraturseminarium och opponeringen på C-uppsatsen ska genomlidas innan jag kan kalla mig lärare.

Ska på en anställningsintervju nästa vecka och tills jag vet något annat skickar jag iväg ansökningar till alla skolor jag kan tänka mig att arbeta på. Det är väligt viktigt, att redan innan jag skickar ansökan veta att det är en arbetsplats jag skulle vilja arbeta på. Det är viktigt för mig, att magkänslan stämmer och det är viktigt för skolan att få ynnesten att anställa en Vania som brinner för både barnen och skolan, inte sant?!

I helgen var det mys för hela slanten, examensmys hos "kumpan K" i fredags och julmys med Sonias tjejer i lördags. Vilken fantastisk helg det blev, tack för att jag fick vara med, känslan av vänskap är så oerhört skön att få uppleva.

Lite bilder kommer här:

Mys hos

Frida och jag



Bea, jag och Thessie



Och sist men inte minst, en god jul från mig till Er!

Det finns hopp för vår skrutthund!

Troligtvis har Wilma åkt på någon typ av inflamation som sätter sig på synnerverna. Denna åkomma kallas Optic Neuritis och vad jag har förstått så kan hon bli helt bra med medicinering (om det nu är det hon har) eller så blir hon inte helt frisk. Bara att hålla tummarna för vår fyrbenta söta bebis, lilla Wilmis!

Igår var jag modig och gjorde något jag aldrig gjort förut...jag tonade håret brunt. Jajamensan, det gjorde jag. Givetvis hade jag inte förväntat mig att pappa skulle tycka det var fint, det tycker han aldrig när jag gör något med mitt hår, vare sig det är klippning, slingning eller något annat. Inte heller hade jag förväntat mig att Thilde skulle tycka det var fint med tanke på att hon gillar sin mamma som blond. Men framförallt hade jag inte förväntat mig att få så många komentarer om att det är fint, klär mig, är snyggt och sexigt. Det sistnämnda får gärna nämnas igen och igen för sexig är inte helt fel att få känna sig i mellanåt...

Tjejmys med kurskamraterna ikväll och julmys med Sonias stora "knäppa" tjejgäng i morgon. Ska bli en mycket trevlig helg, det känner jag på mig. Må så gott alla och njut dagen idag!


Inte Wilmis också...

Först gick min älskade syster bort i september till följd av den förhatliga sjukdomen cancer, här om dagen gick min gammelmoster bort, båda med det underbart vackra namnet Sonia. Jag saknar mig syster var eviga dag och när människor säger att de blir bättre så har de inte en aning om vad de talar om. Saknaden blir större varje dag och frågor kring det exisistensiella blir mer påtagliga och sorgen över min älskade Jojis är så stor.
Så igår fick jag ett samtal från min far, ett samtal som skär i hjärtat. Familjens hund Wilma håller på att bli blind, vad det beror på vet vi inte ännu då veterinären ska träffas först idag. Wilma är min pappas följeslagare och hon var min systers bebis med stort B, ja hennes sambos bebis är hon också. Med tjock hals säger pappa till mig att - det skulle bara fattas att något händer Wilmis också. Det får inte vara så, jag vill så gärna att vår söta lill kees ska bli bra, att det är något enkelt som veterinären kan åtgärda. Tyvärr är inte min tilltro till läkarkåren särskilt stor idag efter allt som hänt men ändå hoppas jag givetvis. Det måste vara slut med död nu, nu måste det bli ljust igen så att vi hinner samla lite energi och ta tag i allt som är viktigt.



Wilmis in action!

Det är en fin morgon

När jag och lillan hade tagit vår obligatoriska promenad till skolan i den kyliga morgonen tog jag cyklen och åkte förbi Sonia. Jag tycker inte om när jag kliver in på kyrkogården och jag ser att det inte lyser på hennes grav, jag vill att det alltid ska skina där över hennes själ. Fick sällskap av bästa vännen M som jag mötte på vägen och tillsammans gick vi in på kyrkorgården och tände ett ljus. Nu lyser det så fint där och den lilla snö som har fallit under natten täcker granriset och ljungen med ett tunt lager vitt puder.

Nu sitter jag på Mdh och inväntar mina kurskamrater och med raderna jag precis skrev vill jag bara säga - det är en fin morgon idag, ta till vara på den och resten av dagen idag!

Snott från LottaK

Nej, jag tänker inte utmana någon men såhär svarade jag på frågorna som följer!

Regler:
1. Publicera reglerna på din blogg.
2. Svara på de sex 8-sakerna
3. Meddela de utmanade på deras bloggar

8 favoritprogram
1. Greys anatomy
2. Desperate Housewifes
3. NipTuck
4. One Tree Hill
5. Gossip Girl
6. Design Simon & Thomas
7. Prison Break
8. Roomservice

8 saker jag gjorde igår
1. Skrev på C-uppsatsen
2. Tvättade
3. Lagade mat åt mamma och Thilde
4. Fikade med H och hennes barn
5. Handlade mat
6. Lästa kurslitteratur och skrev
7. Hjälpte Thilde med matteläxan
8. Sökte två jobb

8 saker jag ser fram emot
1. Julmys med Sonias tjejgäng
2. Julmys med "mina" tjejer på lärarutbildningen
3. Julafton med Milla och Ellen
4. Julförberedelserna och alla vackra julsånger som spelas
5. Nyår hos Larssons
6. Att få ge av det jag har till de som vill ha det
7. Att få möjligheten att fortsätta vara en bra mamma
8. Att tomten kommer till jul

8 favoritrestauranger
1. Maries kök
2. Ann-Sofies kök
3. Lottas kök
4. Mitt kök
5. Kenneths kök
6. Resaturang DiSpagna
7. Pappas kök
8. Där det serveras god kebabpizza

8 saker på min önskelista
1. Att mor och far ska finna sin glädje igen
2. Att jag ska få ett jobb
3. Att vi alla tar ett större ansvar för miljön
4. Komma igång med träningen för tusende gången
5. Att min ångest ska släppa
6. Att jag ska finna energin att vårda vänskapen med mina älsklingar
7. En ny soffa
8. Att 2009 kommer bli det nya turåret när allt som skett får en större mening!

Må så gott!


Tre månader av djupaste saknad

Idag klockan halv tre är det exakt tre månader sedan min älskade syster Sonia drog in luft i sina sjuka lungor för sista gången innan hon somnade in för alltid. Tre månader som i andra sammanhang kan kännas som en sekund känns i saknaden efter min lillasyster som evigheter av djup och smärtsam sorg. Jag hade någonstans trott att det skulle bli lättare, lite lättare för var dag men det är precis tvärt om, sakanden och sorgen blir tyngre att bära hela tiden. Vetskapen att jag aldrig mer kommer få se henne, bli utskälld av henne, bortskämd av henne, kramade av henne eller känna hennes uppskattning är så oerhört tärande. Visst är det så att jag inte gråter i ett sträck som jag gjorde de första veckorna efter hennes död men när den väl kommer är den så intensiv att jag knappt kan andas.

Nog om sorgens gissel just nu, vi går faktiskt en ljus tid till mötes, en tid som jag älskar och det är julen med allt vad det innebär. Så igår gjorde jag min tös till viljes när vi klädde julgranen poppandes samma "Agneta och Linda-skiva" som jag nämde i det förra inlägget. Det är helt otroligt hur ett modershjärta kan fyllas av en sådan sprängfylld kärlek som fullkommligt hotar att spränga bröstet som det gjorde igår när jag såg och kände ivern hos min dotter. Hennes glädje smittar av sig på mig och om jag bara kunde skulle jag smycka hela vårt hem med tomtar, glitter och ljus.

Sitter på högskolan och väntar på min kumpan K. Idag kära vänner är det absolut sista dagen vi sitter oc knåpar på C-uppsatsen innan den ska skickas in och om allt går som vi vill går vi upp och försvarar den den 5 januari 2009 och därefter kan jag vi båda kalla oss stolta lärare! Det enda som fattas nu är ett jobb, ett jobb som ger en härlig inkomst men framförallt är läraryrket ett meingsfullt kall och jag längtar efter att få komma ut i arbetslivet, ja å vad jag längtar!

RSS 2.0