Dags igen

Har ingen aning om vad och varför jag ens tar och skriver i denna stund, kanske en liten önskan om att fortfarande få finnas till på mitt eget vis med mina egna ord. Livet händer runtomkring hela tiden och jag åker med, det är så det är mest enkelt att göra. Det känns ibland som att jag bara finns till och jag vet att det bara är jag som kan ändra på mitt egna liv.
 
Satt och läste igenom många gamla inlägg och fann mig själv i tårar när jag läste om Sonia och om min pappa. Fan vad de kämpade för sina liv! Sonia förlorade men pappa finns ännu kvar, han är verkligen värd att bära sitt namn, stark som en Björn är vad han är. Tror ibland att han kommer överleva oss alla och inte mig emot, han får gärna bli hundra och mer därtill.

Fredag - igen!

Fredag kväll och jag har lite fredagsmys med mig själv.
Ett glas vin och lite tråkiga TV program på dumburken.
Sitter och väntar på att mitt livs kärlek ska komma hem.
 
Sent i går kväll när han åkte från Stockholm passerade han tre bilolyckor på de tio minuter vi pratade i telefon.
Vet inte vad det är med svenskar och deras till synes lika stora förvåning varje år när den första halkan kommer.
Det är inte som ett underverk direkt, den kommer faktist varje år, så vitt jag vet i varje fall.
Väglaget till trots var det någon ynglig i en gammal Ford som ändå skulle gasa på och köra om i vänsterfil (som var om än ännu sämre än höger att köra i). Trots att det slirade och släppte så skulle han promt ligga där och försöka ta sig om. Det resulterade i att Patric fick köra om honom i högerfil. Ja se idioter finns det gott om!
 
Nej, om man skulle ta sig ett glas till och mysa vidare?!
 

I miss you when your gone!


Hängig som fan!

Då är det guld värt att ha en man som kan arbeta hemmifrån och ta hand om mig.
Jag är så ödmjukt tacksam!

Jag hatar att jag älskar att längta efter dig så mycket!

Mest eftersom jag tappar min självständighet.
Inte för att den på något vis är så djävla viktig,
snarare att jag är så van vid att vara så äckligt "bara jag" som ska klara allt själv och stå på egna ben.
Det paradoxala är att nu är jag inte längre självständig själv, jag är det när jag är med dig.
I alla mina tankar och alla mina handlingar tänker jag på hur det påverkar dig, hur du kan känna och jag vill att det ska kännas bra för dig - för oss. Jag är inte längra "bara jag" utan jag är vi i allt det väsentliga.
Jag ser inte längre "bara mig" när jag tittar framåt, jag ser oss och det är en stor omställning. Mest är den välkomnande och skön samtidigt som jag är så rädd att lägga mig i dina händer.
Dina ljuva händer som jag vet inte vill mig något annat än gott men jag är ändå rädd...
Nu när du är borta saknar jag dig, ditt leende, ditt skratt, din beröring och närhet.
Likväl kan jag sakna dig fast du ligger bredvid. Ibland är en centimeter som en evighet bort, du kan aldrig vara tillräckligt nära mig. Jag bär med dig i allt jag gör, mina tankar och mina handlingar.
Jag älskar att jag fått ynnesten att känna som jag gör, att uppelva kärleken med Dig men jag hatar att jag älskar att längtar efter dig så mycket...

Lyckligt lottad!

En skön känsla som jag tar med mig in i kvällen.
Att få känna lycka är ingenting jag tar för givet,
jag ska vårda den känslan och min kärlek ömt!

Kärlekens rädsla

Du bryter ner mig till små atomer,
så små att jag inte längre vet vem jag är,
jag tappar mitt namn, min identitet.
Du säger att jag är vacker,
du säger att du älskar mig,
att jag är allt för dig.
Jag har inget försvar,
jag är förlorad i dig.
Vem är du att rubba min världsbild,
att störa mitt egoistiska universum?
Hur i hela friden ska jag försvara mitt innersta rum,
den ända lilla vrå där jag förvarar mig själv, mitt innersta jag?
Snart har jag inget av mina murar kvar.
Är det så det ska vara, ska du ha rätten att rämna mitt pansar?
Jag vet inte om jag klarar det här,
den kärlek du ger.
Hur ska jag som aldrig fått känna denna värme kunna omsluta den?
Ändå är jag här i denna sena timme,
ändå sitter jag här och med helt mitt väsen svar jag - JA!

Du är mitt allt!

Att älska och vara så sårbar är skrämmande.
En känsla svår att sätta ord på.
Att du skulle komma mig så nära, så fort, var något jag inte var beredd på.
Du fyller mig med ett sådant lugn samtidigt som hela jag är i ett känslomässigt stormande hav.
Att få krypa in i din famn, att somna på din arm är allt jag någonsin drömt om. Du är precis allt jag hoppats på men aldrig fått uppleva, tills nu.
Varje gång jag hör din röst, varje gång jag ser dig försvinner allt annat, det finns bara du.
Varje gång du går är jag livrädd att du ska försvinna från mig, att lyckan bara spelade mig ett spratt.
Jag blundar och kan känna din smekning på min kind, dina armar som håller om mig.
Hos din vill jag stanna, hos dig vill jag höra hemma - idag och alla dagar.
Du är kärleken personifierad för mig och jag är så evigt tacksam att du kommit in i mitt liv.

Är det såhär det ska kännas?

Jag förstår ingenting,
att jag som bara är en enkel kvinna utan något att erbjuda.
Ska jag helt plötsligt ha rätten att uppleva kärleken?
Den okomplicerade underbara känslan av att vara älskad?
Hur ska jag förklara att jag är ingen att älska?
Att jag är precis såhär som jag är...
Det är så svårt att omvärdera värdet av sig själv,
att faktiskt se kärleken i någons ögon när denna underbara tittar på mig.
Att älska någon har skrämt mig, men inte nu längre, så vem är jag att
tvivla på att någon kan älska mig?
Snacka om motstridiga känslor och tankar, det är nästan så jag måste småle åt mig själv.

2011

Såhär näst sista dagen på 2011 kan jag inte låta bli att tänka och refkletera kring året som varit. Vad de fört med sig i form av lärdomar och kärlek.
Året började tungt för mig, uppbrott och en känsla av att inte ha kommit någonstans här i livet. Jag hade länge känt mig otillfredställd på så många plan att jag inte hade en aning om var jag skulle börja för att försöka få någon typ av tillfredställelse igen. Sedan kvarstår ett  oundvikligt faktum och det är att Sonia finns med mig allt jag gör, alla mina beslut jag fattar. Känslan av att vara ensam kvar utan min syster är och förblir något av de svåraste jag måste stå inför varje dag. Hur mycket tid det än går har jag kvar en ibland förlamande sorg och längtan efter henne och hennes kloka ord och glada skratt. Min vilja att vända hennes bortgång till något positivt är många gånger långt ifrån enkelt och ibland vet jag inte hur jag ska lyckas alls. Ibland skärmar jag av mig helt från det mesta eftersom det blir för jobbigt att ta tag i känslorna som omger allt med hennes sjukdom och död. Hur som haver så är det så att Sonia hjälpte mig att ta mig ur den tunga början på året och framåt våren och maj började jag leva på nytt igen.
Våren och sommaren har varit som en lisa för själen, där sökte jag inspiration, där fann jag min engergi igen och någonstans i allt fann jag mig själv igen. Aldrig någonsin att jag skulle sätta mig själv i sista rummet igen, till det är jag för dyrbar för mig själv och för Thilde. Ja, min älskade dotter som börjar bli så stor, tiden rentav rusar iväg...
Det var inte med helt okomplicerade känslor som jag såg Thilde kliva in på min gamla högstadieskola när hon började sexan i augusti. Ibland känner jag att det går troll i väggarna på skolan men jag har ändå stor tilltror att det ska gå bra för henne där. Tänk, både min storesyster, min lillesyster, jag och Thilde har gått på samma skola, är det bra eller dåligt? Hur som har det kanske inte varit en helt enkel start för henne i skolan. Det är svårt att helt plötsligt befinna sig i en situation där allt inte kommer självklart utan du måste kämpa för det. Jag lovar att hon och jag tillsammans ska fixa skolgången galant, skolan är så in i helvete viktig och jag ska alltid finnas där för henne!!!
Sedan kom den ljuva underbara hösten med sköna promenader och hög luft som var skön att andas in - jag älskar hösten! I slutet av speptember befann jag mig av en slump på en fest med några gemensamma bekanta och där, helt oförutsägbart stod där den vackraste mest underbara man jag sett. Resten är historia - här sitter jag dagen före nyårsafton är så oerhört kär och planerar för första gången i mitt liv en framtid tillsammans med någon. Det känns så enkelt, så självklart och helt otroligt rätt och SKÖNT! Jag har hittat hem, det är jag säker på.
Med all min kärlek önskar jag er ett gott slut och ett gott nytt år!

Älskar dig!

Jag tycker om när du tar på mig,
din närhet är allt jag vill ha.
Så levande av din beröring.
Jag faller,
jag fumlar,
jag tappar mitt namn.
Helt förlorad i dig,
vem är jag?
Är det det här jag väntat på?
Kan det vara så att det är just DIG jag väntat på hela mitt liv?
Att andas in dig,
att skratta med dig,
att älska dig...

Du!

Kan det vara så här enkelt?
Är det meningen att att känslan av att ha kommit hem och fjärilar i magen går hand i hand?
Tagen med storm,
bortförd till kärleken,
det är precis så jag känner när jag är hos dig.
Så snabbt har du blivit den viktigaste,
luften jag andas,
ljuset i min tillvaro.
Dig vill jag aldrig vara förutan.
Nu och till evigheten!

Tankar...


Sorg i Norge idag

Igår den 22 juli 2011 klockan tjugo över tre på eftermiddagen inleddes början på ett helvete, på en skärseld för hela norska befolkningen. Anders Behring Breivik verkar i nuläget vara den ensamma ansvariga för attentatet på regeringskvarteret och de många dödsskjutningarna på Utöya där AUF hade sitt årliga sommarläger för ungdommar.

En högerextremist säger de som vet - jag blir föga förvånad. Dessa sjuka individer får ju härja fritt och då vi lever i vår vackra demokrati, måste vi låta avskummen får ha sina åsikter och bedriva verksamheter och sprida sin propaganda. Faktum kvarstår, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde måste vara grundpelaren i vårt liv.

Minst 90 döda, 90 barn till någon sörjande förälder, 90 syskon till någon, 90 vänner till någon, 90 medmänniskor som bragts om livet...

Ingenting kommer bli som vanligt i Norge igen, och det ska det inte heller, något sånt här måste stärka folket, få dem att kämpa ännu mer för demokratin, för rätten att få leva sitt liv fri utan fruktan.

Alla dessa ungdommar på Utöya som sprang i panik för sina liv, som gömde sig under sten och träd, som slängde sig ut i havet för att försöka undkomma att bli skjutna, fler kom inte långt. Så många ungdommar som låg på marken och blev brutalt mördade av Anders Behring Breivik, han hade makten över deras liv. En makt som inte var hans att ha men han tog den ändå! Jag förbannar Anders och alla andra människor som anser sig ha rätten att ta andras liv baserat på sjuka värderingar och äckligt rättfärdigande!!!

Min sorg är stor denna dag, mitt hjärta är tungt och all min kärlek och mina tankar går till alla offer, deras anhörgia och hela Norges nation!

Mot Säfsen...

Har varit hemma ett par dagar och lagom hunnit packa om för nästa tripp. Denna gång till paradiset på jorden, en stuga på en udde utanför Säfsen. Styr kosan dit med Marie, hennes tre barn och min dotter såklart. Hoppas på många dagar av sol, fiske, bad, bärplockning, vindrickande, målande och bara-varande.
En sommar för 6-7 år sedan -  såhär härligt brukar vi ha det!

Om

Min profilbild

Vania

RSS 2.0