Pang - där satt den!
Valens val
det är lika givet som att vi andas.
Även de valen måste fattas - att gå med skygglappar för ögonen fungerar aldrig i längden,
jag vet...
Varför är det då så att ju viktigare val,
desto mindre förmåga till avslut har jag?
Stundom blir jag helt paralyserad och låser mig totalt,
i stället för att finna mig i verligheten och påverka den själv.
Jag är ingen grubblare och har aldrig varit - och ändå hittar jag mig själv djupt försjunken i tankar, svåra att ta mig ur.
Jag mår så djävla dåligt och så djävla bra på en och samma gång,
vilken totalt sjuk verklighet.
Valen här i livet var det ja...
Antingen slutar jag vara en slav under mina känslor och tar tag i min krage och lyfter upp mig på benen igen,
eller så får jag helt enkelt finna mig i att leva i en känslomässig bergochdalbana.
Valet är mitt,
bara mitt!
Döden
Idag läste jag i VLT var det en dödsannons som fångade mitt intresse.
Nu har det hänt igen, ytterligare en människa har fått ge upp kampen mot cancer.
Jag läser det varje dag men hoppas någonstans att jag ska slippa se ett namn på något jag känt,
eller som i det här fallet - pappan till någon jag kände som ung.
Tårarna börjar rinna på en gång och jag kan så väl relatera till sorgen och hjälplösheten som de måste uppleva.
Mitt hjärta blöder med alla som i skrivande stund sörjer någon som dött, någon som har ont, någon som är på väg att ge upp, någon som kämpar i motvind. Tro mig, sörjandet fyller sin funktion och även om det inte blir bättre med tiden så ändrar sorgen skepnad. Den blir på något vis uthärdlig om än förbannat jävligt ond.
Fick även ett samtal här om dagen där en kompis berättade om ond, bråd död.
Samtalet gick rätt in i mitt hjärta.
Fy fan vad otäckheter det händer hela tiden.
Är det meningen att man inte ska kunna ta ut pengar från en automat utan att bli skjuten till döds?
Vara tvungen att lämna en fru och två små barn utan pappa?
Jag är så himla glad och tacksam att jag har mitt liv och min hälsa kvar.
Tänker på er alla som har sorg i denna stund, kämpa på för allt vad ni är värda!
Glitter in the air - lyssna och njut!
Have you ever fed a lover with just your hands Closed your eyes and trusted Just trusted Have you ever thrown a fistfull of glitter in the air Have you ever looked fear in the face and said, "I just don’t care" It's only half past the point of no return The tip of the iceberg The sun before the burn The thunder before the lightning The breath before the phrase Have you ever felt this way Have you ever hated yourself for staring at the phone Your whole life waiting on the ring to prove you're not alone Have you ever been touched so gently you had to cry Have you ever invited a stranger to come inside It's only half past the point of oblivion The hourglass on the table The walk before the run The breath before the kiss and the fear before the flames Have you ever felt this way La la la la La la la la There you are Sitting in the garden Clutching my coffee Calling me sugar You called me sugar Oh Oh No No No Have you ever wished for an endless night Lassoed the moon and the stars And pulled that rope tight Have you ever held your breath And asked yourself, "Will it ever get better than tonight Tonight"
Äntligen börjar jag vakna
Jag har varit rädd att jag inte varit förmögen att känna mer.
Visst, jag är full av känslor, sorg, glädje, rädsla, ouppfyllnad, tristress, hat, ilska, frustation och kärlek till livet men jag har saknat det där lilla extra.
Den där känslan som gör att det känns lite extra bra att öppna ögonen när en ny dag gryr.
Den där härliga förväntan som borrar sig ut från det innersta inre.
Den där obeskrivliga känslan av att leva.
Jag omfamnar förändringen, jag njuter av den, jag förtjänar den.
Dvalan har varit i så många år, enda sedan Sonias cancerbesked faktisk om inte ännu längre.
Nu vill jag bara fortsätta känna, öppna sållet och låta allt flöda fritt!
Så jävla skönt!
...
Vad har du för rätt att komma här och störa i mitt liv?
Vem gav dig mandat att påverka mig?
Försvinn från mitt huvud,
ge dig iväg dit du kom från,
är du snäll.
Inget gott kommer någonsin födas ur detta,
det känner jag djupt inom mig.
Vågar du påstå något annat,
utmanar du mig?
Jag vill bara skrika - gå här ifrån!
Jag vill bara skrika - kom hit och stanna!