Idag klockan tre är det exakt ett år sedan klockorna slog då min syster for till sin sista vila. Slagen från klockorna var tunga och lika mörka som det djupaste nattsvarta hål, varje slag gick som rysningar genom min kropp. Jag minns precis som om det vore igår när vi alla satt där i kapellet och väntade på att det skulle börja och när det skulle vara över. Året som gått har varit tungt på många sätt. För egen del trodde jag aldrig att det kunde rymmas så mycket tårar, djup sorg, ilska och frustration inom mig. Vissa dagar har jag trott att jag ska bli tokig av saknad. Nätter då jag ligger i sängen och rätt ut i mörkret skriker och gråter som ett litet barn efter rättvisa och en önskan om att Sonia ska få leva igen. Givetvis för min skull eftersom jag saknar henne men framförallt för hennes egen som så gärna ville leva. Året har givetvis inte bara varit smärta utan det har även varit värme och kärlek, ibland från oväntade håll. Jag har fått jobb, har börjat ta mitt körkort och jag har så många vänner och en härlig familj runtomkring mig, ett bra år också alltså!

Idag har jag så äntligen fått arslet ur vagnen (som vi säger på ren svenska) och ordnat en fest till Sonias minne. Jag längtar och har sett fram emot den ända sedan jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag hade rädslor om att det inte var några som skulle komma, som kanske tyckte att de har sörjt färdigt och därför inte ville ha upp känslorna till ytan igen. De som kanske inte tyckte det är passande att festa till det med alkohol och chips när någon har dött. Jag är så glad att jag hade fel. De flesta som jag hade hoppats på skulle komma har tackat ja och ikväll ska vi ha det trevligt tillsammans i all enkelhet. Lyssna på musik, dricka sprit, prata, skratta och om det är någon som gråter en skvätt, ja då är det också helt okej. Ikväll är det i varje fall Sonias och vår gemensamma kväll!

Helt slut efter jobbet idag.
Tacksam att ha jobbet att gå till men idag var det tungt.
Tror inte jag är riktigt återställd ännu.
Skönt att vi har planeringsdag i morgon.
Mjukstart är viktigt - 99% räcker...

Efter en veckas smärta och besvär skönjer jag äntligen ljuset i tunneln. Idag har jag till och med kunnat äta en smörgås och lite nougat. Orken är ganska minimal när man lever på vatten. Fortfarande svider det som av tusen blåsor i halsen, men det blir bättre. Jag är helt övertygad om att jag kommer vara ett par kilo lättare och mer lycklig när halsen väl är läkt, så vad sitter jag här och gnäller för?

Ut i den ljuvliga hösten och leta svamp, ja det är vad jag ska göra!

Så heter det visst när halsmandlarna opereras bort som Ullman upplyste mig om och det är precis det jag ska iväg och göra om två timmar. Sedan jag berättat för diverse människor att jag ska göra det här ingreppet har jag hört så oerhört många varierande historier om det att jag inte kan nämna alla utan bara en som roar mig.

Granntanten berättade att när hennes man gjorde ingreppet under lokalbedövning för många herrans år sedan vägrade han sitta kvar i stolen. Stark som en björn under pågående ingrepp reste han sig och gick ut. Det tänker inte jag göra, jag tänker sova gott, en djup och drömlös sömn under tiden de grötar i min hals.

Jag kommer förmodligen att ha min alldeles egna historia om hur det känns att göra en tonsillektomi efter att allt detta är över. Min största oro just nu är att jag ska kärkas tolv timmar efter sövningen som jag gjorde när jag opererade bort gallblåsan för nio år sedan. Det var ingen lek och nu kommer jag dessutom ha öppna sår i halsen. Annars? Jo, jag är förbaskat hungrig!

Då sitter jag här med fingrarna på tangenterna åter igen och vill på något vis med mina ord vidröra saknaden över min syster Sonia. Nu har det  gått ett år, eller rättare sagt klockan halv tre i morgon har det gått ett år sedan hon med stor möda tog sitt sista andetag och lämnade oss. Hon ville inte lämna oss, men till slut gav kroppen upp, det fanns inte mer liv kvar.

Ett år med alla högtider, väderväxlingar och platser som väckt minnen vi delat.

Första Halloween utan Sonia - Jag minns när hon var den som drog ihop några tjejer hos mig, när Thilde bara var några måndader gammal. Jag, lilla M, Monia och Pernilla spökade alla ut oss medan Sonia var nöjd med att fota oss och skratta åt våra utstyrslar.

Första julen utan Sonia - Jag minns alla jular när vi var små, tillsammans med kusinerna i Mjällom eller i Södertälje. Jular då jag och Sonia försiktigt tjuvöppnade och tjuvkikade på våra julklappar. Hur vi tillsammans alltid spelade Agneta och Lindas julskiva då vi tillsammans klädde julgranen, efter mammas instruktioner såklart. 

Första nyår utan Sonia - Även om vi sällan firade nyår tillsammans så ringde vi alltid till varandra och önskade gott nytt år. I år var det extra tungt att inte få höra hennes röst i luren eller få ett härligt sms där hon önskade mig ett "fuckin gott nytt" :)

Fösta födelsedagen utan Sonia - Jag firade förvisso hennes födelsedag i år också även om det blev mer andligt. Jag minns många födelsedagar med Sonia, starkast är kanske hennes 30-årsdag när alla hennes kära slöt upp för att fira henne. Kanske var vi många som misstänkte att det skulle bli hennes sista och därför ville vi finnas där lite extra. Jag minns också de gånger hon valde att ha sin födelsedagsfest för "girlsen" hemma hos mig eftersom hennes lägenhet var för liten eller därför att hon inte flyttat hemmifrån ännu. Vi måste nog gå igenom allt filmat material någon dag för att se allt tok som finns på er tjejer.

Min första födelsedag utan Sonia - Sonia var allid den som kom med oväntade och uppskattade presenter till mig och den jag uppskattat mest under åren är fotoalbumet jag fick när jag fyllde 30. Att bläddra i den får mig än idag att bli glad och varm inombords. 

Första midsommar utan Sonia - Midsommar i stugan är för mig en riktig midsommar och de har vi upplevt alltsedan vi var små. I Långhagen med släkten eller som nu i stugan med familj och vänner. I år ville jag inte vara i stugan och fira midsommar, jag ville minnas förra årets underbara sammankomst. Jag är så outgrundligt glad att vi alla fick den midsommaren tillsammans, ett fint minne att bära med genom åren.

Det finns andra stunder som jag också hade velat dela med Sonia som jag inte kunnat. Min lärarexamen, att jag ska ta mitt körkort, hur bra det går för Thilde, att jag ska åka utomlands, att Jessica har gift sig, att Mary fick en liten dotter, att liljekonvaljerna fortfarande doftar ljuvligt, att jag legat bakis ibland, att pappa är dålig, att mamma kämpar på, att både Sofie och Therese blivit mammor igen, att lilla M har blivit med hus och att solen fortfarande går upp över horisonten varje morgon!

Ni förstår, det finns ingenting som lindrar smärtan och saknaden.
Ingenting som gör att det är mer uthärdligt just idag.

Det ända jag förstår är att jag för alltid kommer älska och minnas min lillasyster!

Nu har det snart gått ett år sedan Sonia gick bort och tanken om att ha en fest för att minnas och hedra hennes minne har funnits hos mig länge. Nu är det dags! Tillsammans ska vi glädjas, dela minnen och ha trevligt tillsammans för en kväll. Sonia var en partyprinsessa så låt oss göra på Tigers vis och rocka loss!
Ta gärna med fotografier, roliga minnen och annat som påminner er om Sonia. Väl mött!

Lokalen får vi låna för en slant och om vi blir 25 personer räcker det om alla lägger 100 kr var vilket är en billig peng för en kväll ute. Jag bjuder på lite chirre och dip medan ni alla tar med er det ni vill dricka under kvällen.

Fredagen den 26 september klockan 18:00 - 01:00

Hör av dig till min om du vill komma!