Du hade inte rätten att dö från mig!

Vad fan ska jag säga?
Jag är fortfarande förbannad över det som hänt.
Det skedda har lämnat mig med en stor ilska.
Hur fan kunde det bli som det blev?
Vem fan var du som tog dig friheten att få cancer och dö?
Hur fan tänkte du,
hur fan menade din kropp med att lämna mig här?
Faktum är min fina, underbara syster att jag sitter fortfarande här och saknar dig!
Det finns fan ingen i universum som kan sakna dig på precis det vis jag gör.
Dagar går,
dagar passerar förbi,
rentav i revy,
men Sonia Elisabeth Ström,
du hade aldrig rätten att bli sjuk och försvinna från mitt liv.
Du hade skyldigheten som min yngre syster att alltid finnas kvar i mitt liv.
Det finns dagar jag inte orkar utan dig,
du borde varit här hos mig.
Jag är orätttvis,
ja,
jag vet Sonia,
men det är min saknad efter dig,
efter dina vackra andetag.
Du fattas helt enkelt mig!!!

Två år av stor tomhet!

Sonia, fina underbara lillasyster!

Idag klockan 14:30 för två år sedan gav du upp.
Du fick ge upp,
det var ditt liv.
Cancern hade ätit sönder dig och lungorna orkade inte mer.
Än idag finner jag mig själv i tankar om dåtid,
tiden när du ännu var frisk och vi skrattade åt det mesta och tjafsade om en hel del annat.
Jag minns och jag saknar.
Fy sjutton som jag minns när du berättade om din superfylla... Kanske var du arton, nitton år eller något sådant.
Du hade ramlat och satt dig i en marshall utanför McDonalds och förstört din svarta ulljacka.
När du skulle gå hem till Viksäng skulle du gena över järnvägen. Helt djävla idiotiskt - men vem har inte gjort det?! Vad hände? Jo, givetvis snubblade du omkull på spåren och makadamen och blev liggande ett slag innan du kom på att du inte kunde ligga där, det kunde ju faktiskt komma ett tåg... Dagen efter hade du fullt av blåmärken på din kropp, mycket konstigt, inte alls! Det känns skönt att kunna tänka på alla tokiga upptåg och dina långa utlägg för att komma till själva kärnan i en berättelse. Jag saknar dina historier och dina tankar, jag saknar dina yviga rörelser, ditt skratt och din intelligens.

I morse på väg till jobbet fick jag i stället för att svänga förbi dig på jobbet svänga förbi dig på kyrkogården. Det är och kommer alltid förbli fel att behöva besöka dig där. Cancer - fy fan för cancer...fy fan för slumpen som avgjorde att just du inte skulle få leva ett fullt liv.

Vissa dagar, vissa stunder har jag svårt att få luft och min egna egosistiska smärta hotar att ta över mig. I de stunderna försöker jag tänka på mamma, pappa och på Kim, på alla er som faktiskt också förlorat en vän, en förtrogen i Sonia. Det är inte rättvist för någon av oss att det blev så, vi ville alla ha henne kvar. Men jag är rädd, så rädd att hennes minne ska blekna tills hon bara är någon liten skugga som vi inte riktigt förstår vad det är. Jag vill så gärna att hon ska hållas levande och att hennes tankar om livet, vänskapen och kärleken ska gro inom oss alla och växa sig fast djupt i våra själar så vi vi aldrig glömmer. Jag kommer givetvis aldrig glömma min syster men jag tappar vissa tidsbegrepp, hur vissa saker verkligen gick till och jag kan inte fråga Sonia om dem. Egentligen borde de kanske skrivas ner, innan de försvinner för alltid...

Jag minns dig Sonia, alltid!

Idag är det fredag, idag är kärlek!




Jag minns dig Sonia

Såg precis på en video från din 27-årsdag.
Ett år lite drygt innan du börjatde få ont.
Ett och ett halvt år innan du fick veta vad det var som var fel.
Innan du fick veta att du hade cancer...
På videon sitter du och ler,
du fikar med familjen och har inga större bekymmer i livet.
Jag önskar att du hade fått stanna där,
som en frisk 27-åring.
Att du skulle dö blott 30 år gammal är ett öde värre än allt jag kan tänka mig.
Du, min fina, underara, älskade syster.
Du fattas mig var dag.
Det går inte många stunder utan att jag tänker på dig.
Mest tänker jag på dig när du var frisk och allt roligt vi hade ihop,
men ibland dyker bilder på dig sjuk och svag upp på näthinnan.
Bilder jag helst vill glömma.
För vem vill minnas sin lillesyster grå och livlös på en brits på akuten?

Ett och ett halvt år av djup saknad

Egentligen går det över mitt förstånd att lillasyster Sonia har varit borta rent fysiskt från mitt liv i ett och ett halvt år. Tanken är helt befängd faktiskt. För hur är det möjligt att jag har fortsatt att leva när hon fattas mig? Hur är det möjligt att jag andas, skrattar, gråter och älskar var dag när hon inte är här och kan dela allt med mig?

Cancer, jag hatar ordet cancer! Jag vet att många förknippar begreppet med en ny chans till livet men för mig är cancer lika med död. Min farmor dog i cancer, min farbror dog i cancer, Sonia dog i cancer - känslomässigt logiskt är cancer väldigt dödligt. Jag är glad att jag inte förstod hur oerhört djupt hennes död skulle sätta sig hos mig när jag först fick veta hur sjuk hon var. Självklart hade jag ändå stannat här men vetskapen om smärtan som skulle följa hade med största sannolikhet gjort mig galen... Lilla vackra Jojis - tänk vilka minnen jag har av vår uppväxt och vårt liv tillsammans. Syskonkärlek hade vi massor av - massor! Älskar dig så mycket och kommer alltid hålla dig högst bland alla, levande som döda!

Tänk inte på det förflutna med ilska.
Vad för gott gör det dig?
Det blir till ett handikapp
som inte för något annat än ont med sig.

Du kommer att glömma bort att leva i nuet.
Alla värdefulla ögonblick går dig då förbi.
Om du inte sluter fred med det som har varit
kommer du aldrig att få ett liv i harmoni.

Skräm alla gamla spöken på flykt.
Njut av det du har nu, se din framtid.
Begrav ditt förflutna en gång för alla
om du någonsin vill finna frid.

Sonia 1998




Döden

Idag läste jag i VLT var det en dödsannons som fångade mitt intresse.
Nu har det hänt igen, ytterligare en människa har fått ge upp kampen mot cancer.
Jag läser det varje dag men hoppas någonstans att jag ska slippa se ett namn på något jag känt,
eller som i det här fallet - pappan till någon jag kände som ung.
Tårarna börjar rinna på en gång och jag kan så väl relatera till sorgen och hjälplösheten som de måste uppleva.
Mitt hjärta blöder med alla som i skrivande stund sörjer någon som dött, någon som har ont, någon som är på väg att ge upp, någon som kämpar i motvind. Tro mig, sörjandet fyller sin funktion och även om det inte blir bättre med tiden så ändrar sorgen skepnad. Den blir på något vis uthärdlig om än förbannat jävligt ond.

Fick även ett samtal här om dagen där en kompis berättade om ond, bråd död.
Samtalet gick rätt in i mitt hjärta.
Fy fan vad otäckheter det händer hela tiden.
Är det meningen att man inte ska kunna ta ut pengar från en automat utan att bli skjuten till döds?
Vara tvungen att lämna en fru och två små barn utan pappa?
Jag är så himla glad och tacksam att jag har mitt liv och min hälsa kvar.

Tänker på er alla som har sorg i denna stund, kämpa på för allt vad ni är värda!


RSS 2.0