Två år av stor tomhet!

Sonia, fina underbara lillasyster!

Idag klockan 14:30 för två år sedan gav du upp.
Du fick ge upp,
det var ditt liv.
Cancern hade ätit sönder dig och lungorna orkade inte mer.
Än idag finner jag mig själv i tankar om dåtid,
tiden när du ännu var frisk och vi skrattade åt det mesta och tjafsade om en hel del annat.
Jag minns och jag saknar.
Fy sjutton som jag minns när du berättade om din superfylla... Kanske var du arton, nitton år eller något sådant.
Du hade ramlat och satt dig i en marshall utanför McDonalds och förstört din svarta ulljacka.
När du skulle gå hem till Viksäng skulle du gena över järnvägen. Helt djävla idiotiskt - men vem har inte gjort det?! Vad hände? Jo, givetvis snubblade du omkull på spåren och makadamen och blev liggande ett slag innan du kom på att du inte kunde ligga där, det kunde ju faktiskt komma ett tåg... Dagen efter hade du fullt av blåmärken på din kropp, mycket konstigt, inte alls! Det känns skönt att kunna tänka på alla tokiga upptåg och dina långa utlägg för att komma till själva kärnan i en berättelse. Jag saknar dina historier och dina tankar, jag saknar dina yviga rörelser, ditt skratt och din intelligens.

I morse på väg till jobbet fick jag i stället för att svänga förbi dig på jobbet svänga förbi dig på kyrkogården. Det är och kommer alltid förbli fel att behöva besöka dig där. Cancer - fy fan för cancer...fy fan för slumpen som avgjorde att just du inte skulle få leva ett fullt liv.

Vissa dagar, vissa stunder har jag svårt att få luft och min egna egosistiska smärta hotar att ta över mig. I de stunderna försöker jag tänka på mamma, pappa och på Kim, på alla er som faktiskt också förlorat en vän, en förtrogen i Sonia. Det är inte rättvist för någon av oss att det blev så, vi ville alla ha henne kvar. Men jag är rädd, så rädd att hennes minne ska blekna tills hon bara är någon liten skugga som vi inte riktigt förstår vad det är. Jag vill så gärna att hon ska hållas levande och att hennes tankar om livet, vänskapen och kärleken ska gro inom oss alla och växa sig fast djupt i våra själar så vi vi aldrig glömmer. Jag kommer givetvis aldrig glömma min syster men jag tappar vissa tidsbegrepp, hur vissa saker verkligen gick till och jag kan inte fråga Sonia om dem. Egentligen borde de kanske skrivas ner, innan de försvinner för alltid...

Jag minns dig Sonia, alltid!

Idag är det fredag, idag är kärlek!




Kommentarer
Postat av: Eva

♥♥♥

2010-09-03 @ 14:53:30
Postat av: Lotta

Jag gråter alltid när jag läser dina inlägg om Sonja. Jag förstår ju att förlora sin syster är bland det värsta som kan hända. Jag har länge tänkt att gå in på hennes blogg men jag törs inte riktigt ännu. Jag förstår att det skulle vara väldigt känslosamt, även om jag inte alls kände henne. Men var hon lik dig, om så bara till en hundradel, så vet jag att hon var en väldigt fin människa!

Kramr från Lotta

2010-09-04 @ 12:35:17
URL: http://prinsessapavift.blogg.se/
Postat av: uLrica

Det smärtar....overkligt. Så ung och det är så inihelvete jävla orättvist.

2010-09-04 @ 22:51:50
URL: http://ulricaullman.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0