Kärlekens rädsla

Du bryter ner mig till små atomer,
så små att jag inte längre vet vem jag är,
jag tappar mitt namn, min identitet.
Du säger att jag är vacker,
du säger att du älskar mig,
att jag är allt för dig.
Jag har inget försvar,
jag är förlorad i dig.
Vem är du att rubba min världsbild,
att störa mitt egoistiska universum?
Hur i hela friden ska jag försvara mitt innersta rum,
den ända lilla vrå där jag förvarar mig själv, mitt innersta jag?
Snart har jag inget av mina murar kvar.
Är det så det ska vara, ska du ha rätten att rämna mitt pansar?
Jag vet inte om jag klarar det här,
den kärlek du ger.
Hur ska jag som aldrig fått känna denna värme kunna omsluta den?
Ändå är jag här i denna sena timme,
ändå sitter jag här och med helt mitt väsen svar jag - JA!

Du är mitt allt!

Att älska och vara så sårbar är skrämmande.
En känsla svår att sätta ord på.
Att du skulle komma mig så nära, så fort, var något jag inte var beredd på.
Du fyller mig med ett sådant lugn samtidigt som hela jag är i ett känslomässigt stormande hav.
Att få krypa in i din famn, att somna på din arm är allt jag någonsin drömt om. Du är precis allt jag hoppats på men aldrig fått uppleva, tills nu.
Varje gång jag hör din röst, varje gång jag ser dig försvinner allt annat, det finns bara du.
Varje gång du går är jag livrädd att du ska försvinna från mig, att lyckan bara spelade mig ett spratt.
Jag blundar och kan känna din smekning på min kind, dina armar som håller om mig.
Hos din vill jag stanna, hos dig vill jag höra hemma - idag och alla dagar.
Du är kärleken personifierad för mig och jag är så evigt tacksam att du kommit in i mitt liv.

Fyra plättare - no longer

Idag har hon - min älskade dotter slutat fyran.
Fyraplättare - no longer, never again.
Det är ganska svårt att få grepp om hur fort tiden verkligen går ibland.
Speciellt som jag inte har något som helst problem att fortfarande se henne som fyra år,
givetvis till hennes förtret men non the less. Någonstans på vägen är hon min lilla sötnos, mitt lilla hjärtebarn och gud hjälpe att hon börjar bli stor och vill stå på egna ben ibland.
Nog är jag allt en liten hönsmamma ibland som försöker hålla henne lite tillbaks.
Det har nog tyvärr sina naturliga förklaringar i saker från det förflutna som när som helst kan komma till ytan igen och jag kommer inget ont, som jag kan påverka, hända mitt barn, min underbara dotter.
Hur som haver, första året på mellanstadiet avklarat och hon har klarat det galant trots en del prövningar.
Måste jag förtydliga att jag är en stolt mamma, en lycklig mamma?!


Min äldsta vän

Idag fyller en av mina äldsta vänner år, hon precis som jag är numer 36 år. Egentligen är vi inte ens vänner längre och även om jag alltid kommer ha en kärlek till henne och ömt vårda alla minnen vi delat skulle det inte vara möjligt att vara henne nära idag. Min äldsta vän är mamma, glad, givmild, påhittig, intelligent, kreativ, naiv, vetgirig och narkoman...

Jag träffade lilla M för lite drygt en vecka sedan på stan där hon stod och skränade med ett gäng missbrukare. Jag funderade om jag lite fint skulle glida där ifrån utan att bli upptäckt för att slippa stanna och kännas vid allt det jobbiga. Jag bestämde mig ändå för att stanna och ropa på henne. Direkt sken hon upp som en sol, kom framspringandes, gav mig en kram och visade med yviga rörelser hur glad hon var över att se mig. Det var länge sedan jag blev kramad så många gångar på så kort tid. Tänk att hon mindes allt hon med och när jag berättade att jag utbildat mig till lärare steg tårarna i hennes ögon - precis som hon var glad att det har gått bra för mig i livet, fast allt gått åt skogen för henne.

Lilla M visste nog ganska tidigt att hennes liv skulle bli brokigt och jag var alltid den som försökte backa upp henne redan när vi var tonåringar, att sätta stopp där det behövdes och försöka förmå henne att inte prova allt bara för att hon kunde. Hon lyssnade inte alltid på mig men ibland... Vi slutade umgås när vi var runt sjutton-arton år och redan då hade hon börjat umgås i "fel" kretsar. En dag för många år sedan ringde lilla M till mig och skränade i telefonen att hon hade provat att röka hasch varvid jag talade om för henne hur omogen och dum hon var och om hon inte hade något annat att ringa mig om så kunde hon låta bli eftersom jag inte ville höra om hur hon förstörde för sig själv...

Tyvärr blev samtalen mer sällsynta och lilla M flyttade från det ena stället till det andra och för var gång hon ringde blev hon mer och mer paraniod. Hon hörde röster och trodde att polisen var utanför hennes hus (eller där hon bodde för stunden). Hon var på väg att förlora sin son och allt som betytt något för henne men ändå var hon inte förmögen att sätta stopp redan i det tidiga skedet av missbruket. Vi pratade kanske en eller ett par gånger om året jag och lilla M och jag kände alltid att hon ringde mig när hon behövde känna trygghet och komma tillbaks till någon hon visste älskade henne för den hon var. Jag försökte alltid peppa henne och tala om att hon kan bara hon tror på sig själv, att jag trodde på henne eftersom jag vet hennes kvalitéer. Tyvärr har hennes liv bara blivit värre och värre genom åren. Lilla M är idag en som alla narkomaner känner, alla poliser, alla socialarbetare, all behandlingspersonal. Ja, alla som på något vis kommer i kontakt med missbrukare i sitt yrke känner lilla M.

Jag har så många brev från henne hemma, så många minnen och jag vill inte vara den som blundar och går förbi när jag ser henne på stan bara för att det är mer "bekvämt" så, jag vill vara den som fortfarande bryr mig och tar mig tid men det är så svårt att veta hur ibland. Lilla M ser inte ut som 36, hon ser ut som en väldigt sliten och härjad 45-åring, den vackra flickan/kvinnan finns fortfarande där under men hon är svår att se. Alla tunga droger till trots kommer hon ihåg att jag har en dotter och bland det första hon frågade var hur det var med henne, det tyder på kärlek i min bok.

Jag önskar så att lilla M förmådde ordna sitt liv, precis som jag alltid önskat för min storasyster med, men kommer det hända eller kommer det då vara försent? Jag hatar droger och jag hatar ibland samhällets passivitet mot de som behöver hjälp att ta sig vidare och framåt!

RSS 2.0