På lördag ska vi fira alla helgon - ja min syster kanske inte var ett helgon men nära på i min värld och på lördag ska jag tända ljus för henne, min mormor, min morfar, min farbror ,min farfar och alla andra vackra själar som finns någon annan stans och ser ner på oss levande. Vi måste vara en ganska patetisk syn där vi springer och irrar omkring på landets alla kyrkogårdar och tänder ljus för glatta livet. Vackert är det hur som helst!

I helgen som var åkte mor, jag, Thilde och Sonias sambo ut till pappa i stugan för att hedra en av Sonias önskningar. På söndagen tänkde pappa och Kim en brasa i spöregnet och tillsammans lät vi alla Sonias dagböcker brinna till aska, allt enligt hur syster ville ha det. Hon hade redan tidigare berättat för mig att hon absolut inte ville att hennes dagböcker skulle läsas av någon annan utan att det skulle kännas som en våldtäkt på hennes tankar och på hennes själ. Nyfikenheten i mig hade visst velat läsa det hon skrivit genom åren men jag respekterar och älskar min syster så pass att jag aldrig skulle svika hennes förtroende på den punkten. Sedan vet jag att om hon nu talat om att inget gott kommer ur det hon skrivit så varför läsa och bli ledsen av de skrivna raderna? Det kändes lite som en helig stund och jag vet att om Sonia såg oss så log hon och var stolt över att vi gjorde som hon ville och det känns både tröstande och skönt.



Förresten så sitter jag nu för tiden och surfar på en ny dator - tack för det, det känns rent ljuvligt!

Det är så oerhört beklämmande att min äldsta syster knarkar bort sitt liv, sina barn och sin möjlighet till att bli en hel människa igen. Jag och framförallt Sonia hade en förhoppning om att åtminstonde hennes cancer skulle få syrran att rycka upp sig och "smell the roses" men när inte ens det lyckades förstod vi att det var kört. Detta till trots hade jag efter Sonias död ett litet frö kvar inom mig som låg och grodde svagt, svagt med ett litet hopp om syrrans tillnyktrande men icke då. Jag vet att det bara är min syster som kan göra något åt sin situation då inget vi alla gjort tidigare har lyckats få henne att vända missbruket till något positivt. Jag har släpp taget, nu får hon falla och slå sig. Om hon är förmögen att ta sig upp kommer jag applådera henne men tyvärr har jag ingen ork eller lusta att hjälpa henne mer. Jag och Sonia sa ifrån för ungefär ett och ett halvt år sedan, nu är det nog! Vi lyssnar gärna och känner empati med dig men dina slag få du utkämpa själv men vi tror på dig så kom igen och kämpa!!!

Vet ni, det känns som att jag förlorat två systrar och är ensam kvar. Storasyster till knark och själömkan, men hon lever och kan göra något åt sin situation, eller? Sonia till cancern som hon kämpade mot in i det sista, dessutom utan självömkan och med största empati och kärlek till sin omgivning. Jag har förlorat två systrar och mina föräldrar två döttrar. Men jag är inte den stora förloraren och inte heller mina föräldrar utan syrrans svå barn som har sett sin mammas fall. Dessa två underbara, fina barn som föddes in i den här världen värnlösa och med rätt att älskas och få känna trygghet, de har blivit så svikna av sin mor, av oss och av samhället. Jag är glad att de har sina pappor som älskar dem och nu är det upp till dem att ta plats i deras liv och skina för dem så de kan återuppbygga sin tro och tillit.

Lilla storasyster, jag har gett upp kampen om dig men jag hoppas att det finns någon där ute som har förmågan att ge dig det du behöver för att du ska kunna ta dig upp och flyga högt igen!

Idag har jag varit om inte fullkomligt oproduktiv så nästan. Efter att jag följt lillan till skolan bryggde jag mig en kanna kaffe för det behöver jag ha för att vakna till liv och bli människa över huvud taget. Efter det åkte jag iväg och gjorde en intervju vilken för övrigt kändes givande för C-uppsatsen. Detta är alltså det enda produktiva jag gjort idag för när jag kom hem igen lade jag mig i soffan, satt på en film som jag ömsom såg, ömsom slumrade ifrån till. Hämtade hem lillan efter sex, stekte lite hamburgare och nu sitter jag så vid datorn och inväntar CSI och sedan säsongspremiären av Prison Break. En helt värdelös måndag med andra ord och jag är rädd för att tisdagen kommer gå i ungefär samma spår. Måndag hela veckan kanske?

Idag har lilla mamsen varit så ledsen över Sonia - mer än vanligt och tårarna rinner frekvent ner för hennes kinder. Önskar så att jag kunde lindra smärtan hos henne men detta är något som måste få värka klart innan det onda kan ändra karaktär till något inte fullt så smärtfyllt. Själv är jag fortfarande i något konstigt stadie av overklighetskänslor och jag är rädd för att jag kommer stanna där ganska länge. För jag saknar min syster hela tiden, hela, hela satans tiden!!! Med detta vill jag inte på något vis påskina att det är synd om mig för det är det verkligen inte. Jag har så mycket fint runtomkring som jag är glad och tacksam över. Det är ju faktiskt Sonia det är synd om som inte fick leva klart sitt liv och fortsätt skina som hon så gärna ville. Sprida sin positva anda till oss alla som så väl behövde det.

För övrigt ser jag fram emot en fredag med hockey, vin och trevligt umgänge men dit är det ännu några dagar...

Idag klockan tre slår så klockorna för Sonia en allra sista gång, en sista smekning, en sista förnimmelse av hennes ljuva varelse och sedan är det över och förbi. Inom mig växer sig en känsla starkare än någon tidigare och den känslan är att jag, ja vi alla, måste kämpa för att fortsätta framåt och inte ge upp. Vår tid av lycka kommer, den kanske redan är här och vi måst ta till vara på den. Å min fina kära syster vad jag önskar jag kunde se dig, dina vackra talande ögon, ditt vita leende och känna klokheten och stoltheten från dig till oss alla. Jag skulle så gärna vilja ha en bekräftelse på att det vi gör är rätt, att din själ känner att vi gör det vi gör av kärlek.

Inte är jag beredd att säga adjö till dig, faktum är att jag aldrig kommer säga farväl då du lever inom mig hela tiden. Jag struntar i att vi snart kommer sänka stoftet av din kropp ner i jorden, det är inte du, du är runtomkring och omfamnar oss alla så ömt.

Har suttit med tjejerna från en av kurserna på högskolan och skrivit ett gemensamt PM som ska lämnas in nästa vecka. Känns för det första tugnt att tvingas till ett avbrott i C-uppsatsskrivandet men ändå trevligt att träffas och umgås en stund. Idag satt vi så hemma hos ena tjejen, kämpade på med att skriva,gosade med båda voffisarna och hon bjöd oss alla på en härlig tacolunch. Vi kämpade på och rätt var det är får tjejen ett telefonsamtal där en opersonlig person berättar att hennes farfar dött för ett tag sedan men att det minsan inte gick att få tag på någon anhörig. Hmm men tjejen i fråga var anhörig och bor dessutom hemma hos sina föräldrar men hem hade tydligen inte den opersonliga personen från lasarettet brytt sig om att ringa. Dagen avslutades lite tugnt med andra ord och alla mina tankar är med J och hennes familj denna kväll. Känns väldigt konstigt att vara "nära" döden så snabbt igen, det river i färska hjärtesår som ännu blöder ymnigt.

På fredag är det dags för urnsättningen, tänk att lite aska är allt som finns kvar av världens vackraste Sonia, vilket känns som en helt främmande och surrealistisk tanke. Jag och mor har varit ute och köpt en fin gravlykta som vi ska sätta på graven så den får lysa upp höstmörkret och värma alla frusna, ledsna själar som vill hälsa på skruttan vid hennes vilorum.

I morgon ska jag göra lite nytta och hjälpa en person jag bryr mig om med något denna inte tycker om att göra. Det känns bra att kunna ställa upp med det lilla jag kan.

Glöm inte att tända ljusen och sprida kärlekens budskap i hösten!

Vi kom aldrig iväg till Karolinska i onsdags. Ni förstår att det som inte fungerade när Sonia var i livet fungerar knappast efter hennes bortgång heller. Blir så oerhört upprörd och ledsen när läkarkåren gång på gång sviker de löften de ger. Det kan vara att meddela ett provresultat, ringa och bekräfta en tid eller gälla liv och död, i samtliga fall (nära på) när det handlar om Sonia har läkarna inte gjort sitt jobb vilket är helt jävla oförlåtligt!!! Nu senast då så har tydligen inte kommunikationen fungerat mellan Centrallasarettet och Karolinska gällande obduktionsresultaten. Jaha...men om man som läkare har begärt in resultaten för länge sedan och inte fått dem, varför väntar man då till dagen innan man ska ha möte med de anhöriga för att kolla upp var de tagit vägen? Lite framförhållning kan ju tyckas på sin plats men som sagt, förvånad är jag knappast mest bara trött. Så vad händer nu? Jo Kim får ringa samtal för att i sin tur sedan vänta ytterligare en vecka på att få höra läkarnas hypotes (för mer än så tror jag tyvärr inte att det är) om vad som hände i samband med skruttans död och även vad som hänt med hennes cancer. Sådär ja, skönt att spy ur sig lite. Det är förbaskat befriande att få känna ilskan ta överhand i mellanåt i paritet till ledsamheten.

Annars går livet sin gilla gång, jag tittar på korten av Sonia och tänker att hon fortfarande är på något typ av resa och när hon verkligen är behövd, ja då kommer hon hem igen. Detta är det enda sättet jag har för att klara min vardag, tanken om att hon lever och har det gott någon annan stans.

C-uppsatsen fortskrider, eller ska jag säga "saktaskrider" framåt och idag ska jag göra mina två första intervjuer vilket ska bli skoj om än lite nervöst. Ska bli roligt att sammanställa resultaten framöver också.

Ikväll åker Thilde och hela fotbollslaget på High School Musical on ice i Globen och sedan flera dagar tillbaks har det diskuterats hej vilkt om vilka kläder som ska användas, hur håret ska vara, var i bilen de ska sitta och om de "snälla, snälla" får ha på sig mascara eller inte. Well, jag hoppas verkligen tjejerna blir nöjda med kvällen så de känner sig till freds. Själv tänker jag passa på att gå ner på after worken en sväng, titta på folk och bara insupa sorlet och atmosfären en stund. Faktiskt är det så att det kommer ta tid att kunna vara på Blue Moon utan att titta efter Sonia i vimlet, jag förväntar mig faktiskt att hon ska stå där med sin drink i högsta hugg och äga baren!

Ikväll när jag tittar på Desperata housewifes är det det första avsnittet jag får se utan att på förhand fått information om det av Sonia. Tänk att det är så triviala saker som en tv-serie som kan få tårarna att rulla. Faktum är att min lillasyster var en tv-toka som svalde de flesta tv-serier med hull och hår och utöver det var hon enormt duktig på att återberätta vad som hände i dem. Detta resulterade i att om jag hade missat något avsnitt av en favoritserie kunde Sonia alltid oerhört beskrivande återberätta vad som hade hänt, så väl att jag lätt kunde föreställa mig händelseförloppet utan att blunda. När Sonia blev sjuk och sängliggande tittade hon på många av sina favoritserier för att fördriva tiden och ibland när hon ville avslöja intrigen fick jag vänligt men bestämt be henne låta bli. Det vill säga tills min nyfikenhet tog överhanden och bad henne berätta i stället. Så i skrivande stund när jag tittar på Bree, Edie, Mike och kompani känner jag en så oerhört stor saknad efter Sonia att jag inte kan låta bli att nästan vilja stänga av TV:n.

Blommorna står fortfarande prunkande på kyrkogården och varje dag jag är förbi har det varit något nytt ljus tänt för Sonia och det värmer så oerhört mycket. Tack alla ni!

Bra idag - Thilde är stolt över sina nya hål i öronen och jag är stolt över att vara hennes mamma!

Idag har en ny vecka tagit sin början och med den har jag satt igång med C-uppsatsskrivandet på allvar. Min kamrat som jag skriver med har redan gjort en gedigen insats och skrivit medan jag haft praktik på heltid. Det är så enormt skönt när var och en tar sitt ansvar eftersom att allting fungerar så mycket bättre då. I morgon ska vi för övrigt sammanstråla på högskolan och bosta upp tempot ytterligare. På fredag ligger de första intervjuerna inplanerade för vår del också.

Jag har fantastiska vänner, jag har sagt det förut men säger det igen. Jag är så in i norden lyckligt lottad att jag ibland måste nypa mig i kinden för att förstå att det är sant. I fredags kom bästaste M över med så fina halsband till både mig och lillan som hon tyckte vi skulle ha. Oerhört fina i silver med hängen formade som hjärtan i turkos och svart. Thilde blev alldeles till sig så fint tyckte hon sitt smycke var. Senare på kvällen åkte vi hem till väninnan A-S som bjöd på god pasta och vin. Lite för mycket vin kände mitt huvud av på lördag morgon men what the fuck, vi sjön Singstar och hade skoj och det är det som räknas. Väl hemma i natten sov vi ett par timmar för att sedan göra oss i ordning och åka till vår vackra hufvudstad tillsammans med Milla och hennes skrutta. Vi tog tåget klockan nio och kom hem klockan åtta på kvällen igen så det bidde en riktigt härlig heldag. Thilde (och jag) fick nämligen en biljett till musikalen Pelle Svanslös på Intiman i födelsedagspresen av Milla och hennes dotter. Vilken superhärlig dag det blev med värkande fötter och härliga minnen som resultat. Väl hemkomna på kvällen åkte vi över till A-S och hennes familj igen. Varför nöja sig med fredag när det finns en lördag också? Lite mer vin och trevligt sällskap men vi hoppade över Singstar till barnens glädje. Måste jag över huvud taget påpeka att söndagen spenderades i lugn och ro framför TV:n?

På onsdag åker Kim, jag och pappa till Karolinska för att få träffa Sonias läkare. Antar att vi i bästa fall kommer få klarhet i mycket kring hennes sjukdom och död. Fortfarande förstår jag inte att hon är borta, hon kommer nog snart hem igen? I mina drömmar är hon lika levande och vacker som alltid.

Det är nämligen så man måste se på var dag, att den är ljuvlig, ny och unik på alla sätt och vis. Så måste jag se på var dag, idag och alla dagar framöver för att orka bära det orättvisa som skett. Om jag tänker att dagen idag är så dyrbar och vacker att den tar andan ur mig och att jag måste göra det mesta av den. Ja då känner jag att jag hedrar min älskade lillasyster. Ni vet, Sonia hade nämligen en förmåga att få mig att rycka upp mig och följa med på saker som jag egentligen inte hade någon lust till genom att vara envis och förklara alla fördelar med att exempelvis gå på gängest tjejfest när jag hellre låg hemma i soffan och mös med Thilde. Sonia var den som tjatade på mig hela tiden att övningsköra och "fan ta och ta det där satans körkortet någon gång". Yes, så var min kära syster och därför måste jag väl ta mitt satans körkort så småning om då. En av Sonias vänner skrev i en av minnesböckerna som vi hade med på begravningen och tackade för hennes kärleksfulla utskällningar och just precis så uppfattade jag henne många gånger också. Hon drev mig framåt och utmanade mig i både tanke och handling.

Förresten så har Sonia även utsett min framtida make. Han råkar vara upptagen och djupt förälskad i en annan kvinna och jag är inte förälskad i honom även om han är bland de mest genuina människor jag mött. Men vem vet vad framtiden håller i sin hand?

Ljuvliga fredag - jag ska ta en höstpromenad och andas in, andas ut!

Idag är det också en månad sedan Sonia tog sitt sista andetag, en hel månad. Tiden går uppenbarligen men allt står ändå still. Så tomt, så ensamt, så ledsamt men också så många härliga minnen!