Det är både surrealistiskt och hemtamt på en och samma gång att liksom höra Sonias tankar och kommentarer till mig. Jag kan på något vis inom mig förnimma vad hon skulle ha sagt till mig om hon levt och om hon kunnat förmedla sig till mig på riktigt. Ibland är jag i så desperat behov av hennes vägledning och antagligen är det mina egna tankar och minnet av den hon var som får mig att känna att hon leder mig framåt?! När jag är på väg att göra något galet och fel enligt mig kan jag höra Sonia säga åt mig att sluta vara så djävla präktig och bli lite wild and crazy och bara kasta mig ut... Jag kanske ska lyssna liter mer på den rösten, våga lite mer? På något vis var det enklare när hon fanns här hos mig på riktigt och jag faktiskt kunde prata med henne, höra hennes röstläge och förstå om hon menade allvar eller bara skämtade. Jag saknar henne så mycket och ändå är det en så stor tröst att hon alltid finns med mig, aldrig kommer jag släppa min lillasyster ifrån mig.

Fredag och livet fortsätter sin gilla gång med alla fantastiska saker som sker och alla jobbiga saker som är en del av vardagen. Tänker mycket på min lilla pappa som fortfarande har det så jobbigt. Vägen är lång för att bli helad och kanske blir han aldrig riktigt bra igen även om mitt hopp ligger där.





Syskonen Ström 2004