Tänk vad tiden går. Jag minns många saker från min uppväxt, de flesta är väldigt härliga minnen. En sak jag minns väldigt tydligt är min lillesysters uppenbarelse. Ganska lång för sin ålder (som höll i sig in i vuxenlivet), långa ben med blåmärken på, långt blont hår ofta uppsatt i ett par tofsar, glasögonen på snedden och alltid med ett stort leende på läpparna. Jo det var lilla syster det, så söt och så oskyldig här i livet.
Idag fyller hon 30 år, är det inte rent förfärligt så gammal hon blir idag (säger jag som fyller 34 om en och en halv vecka), man kan nästan tro att hon är vuxen när allt kommer omkring. Hur som haver så är dessa rader egentligen bara ett sätt att tala om för alla hur värdefull hon är för mig och hur mycket jag älskar henne och ser upp till henne. Idag ska hon firas, det är hon värd flera gånger om då jag inte känner någon som är mer mån om att fira de sina än henne. Idag är det din tur kära S så grattis på DIN DAG!

Nu har det så när på en timme gått ett dygn sedan min syster sände sms:et som sände stötar av obehag och rädsla genom min kropp. Ett dygn som (hur hemskt jag som annhörig än mår) måste ha varit som helvetets skärseld för min kära syster. Hon bloggar lite på Facebook och där kan jag precis som hennes vänner och bekanta till viss del följa hennes tankar och hennes kamp för att försöka se ljust på tillvaron även om det som hon själv säger "det ser mörkt ut innan det blir svart".... Tänk om jag kunde hjälpa henne mer än med ord och handling. Tänk om jag kunde bara för en stund ta bort hennes cancer, hennes vånda och smärta. Tänk om är en farlig väg att ta i tanken men det är en lek jag leker ibland mitt bättre vetande till trots. Jag måste bara få säga det nu, jag måste bara få skrika rakt ut, bara en gång hur jävla mycket jag hatar cancer, hur jävla mycket jag hatar lipo sarkom, fy fan om jag bara kunde spränga skiten i bitar och bota hennes kropp med min kärlek. Tänk om....

Nu har det hänt igen. Av någon anledning har jag trängt undan allt det jobbiga, allt det som tär inom mig. Jag har valt att blunda för att klara av att fortsätta leva mitt normala, lagom tråkiga, lagom roliga liv som kvinna, mamma och student men nu går det inte längre. Min älskade lillesyster har levt med cancer ganska länge nu, faktiskt över ett och ett halvt år. Hon har under en ganska lång period mått relativt bra och så sakteliga börjat komma tillbaks till det "vanliga" livet, så vanligt det nu kan bli när man lever med en dödlig sjukdom. Så vad är nytt? Idag har hon varit på Karolinska i Solna för att göra en uppföljning på den sista tidens behandling och givetvis kom det ett tråkigt, chockartat besked om att tumören har börjat växa igen, dessutom ser de frörändringar på ett nytt ställe. Varför hon och varför nu? Varför kan inte min älskade få fortsätta må bra och tillfriskna? Jag visste att det här beskedet skulle kunna komma, det visste vi alla men ä n d å ville jag så gärna tro att det inte skulle ske, jag vill bara att hon ska få bli frisk och leva, skratta, älska och älskas!

Om en och en halv vecka fyller min älskade syster 30 år och allting inom mig skriker en önskan om att hon ska få fira sin födelsedag, stark och glad och inte på något lasarett med slangar i kroppen som sprutar in gifter i henne.

Det borde få vara hennes tid nu - vår tid nu!