Känner mig så oerhört trött och samtidigt så uppåt på en och samma gång.
Misstänker att jag har solen och härlia människor att tacka för det sistnämnda.
Försöker samla mina tankar och känslor kring det som händer runtomkring och inombords.
Det är oerhört svårt att få grepp om mig själv,
hur ska då någon annan kunna få det?

Nej, sista klunken kaffe och sedan off to work som vi säger!

Jag tror jag har blivit expert på att "spill my heart out" sena timmar efter x antal glas vin.
Vet inte riktigt om det klassas som någon finare sorts expertis men vem bryr sig en regning fredagkväll?

Ibland duggar besvikelserna och sorgerna tätt,
i varje fall i mitt liv de senaste åren.
Det underbara i kråksången är ändå att när livet inte känns sådär riktigt tiptop,
brukar det ändå dyka upp någon glädje som gör tillvaron sådär skön att vara i.
Ganska ofta tänker jag på Sonia och det budskap hon ville förmedla till oss alla att ta hand om varandra, att sprida kärlek och omtanke.
Ibland tänker jag också på tacksamheten till mina föräldrar som lät mig utvecklas till den självständiga, starka kvinna jag idag är. Givetvis är jag liten och svag titt som tätt men i grunden har jag min trygghet i mig själv och den tackar jag för.

Har känt mig väligt ambivalent på sista tiden.
Stängt ett kapitel som aldrig riktigt öppnades,
redo att börja på nästa.

Jag väntar på dig - ser fram emot att få träffa dig.
Jag är nyfiken på dig - vem kan låta bli att vara det?

Tack älskade föräldrar för all er kärlek, allt er stöd!
Tack min älskade änglasyster Sonia för allt du gav mig!
Tack min älskade dotter, du är ljuset i mitt liv!

Det känns riktigt skönt faktiskt.
Som att vakna upp ur ett mörkt och skitit ide.
Att andas in sanningen och möta verkligheten på nytt.
Friheten är skön,
sötman smakar ljuvligt på tungan.
Här är jag igen,
stående som jag alltid gjort - stadigt.
Det var trevligt med en dröm,
men jag förjänar sanningen i livet.
Du kan gärna ruttna där du är,
jag kommer växa och frodas.
Ljuvliga vår,
ljuvliga liv,
ljuvliga kärlek!