att jag som bara är en enkel kvinna utan något att erbjuda.

Ska jag helt plötsligt ha rätten att uppleva kärleken?

Den okomplicerade underbara känslan av att vara älskad?

Hur ska jag förklara att jag är ingen att älska?

Att jag är precis såhär som jag är...

Det är så svårt att omvärdera värdet av sig själv,

att faktiskt se kärleken i någons ögon när denna underbara tittar på mig.

Att älska någon har skrämt mig, men inte nu längre, så vem är jag att

tvivla på att någon kan älska mig?

Snacka om motstridiga känslor och tankar, det är nästan så jag måste småle åt mig själv.