Att rannsaka sig själv är inte någon enkel sak utan precis tvärt om. Att helt plötsligt sätta sig ner och tänka igenom vem man är, vad man vill, vad man har åstadkommit och vad man misslyckats med är en svår och tung uppgift. Mitt 2008 kan ändå vad gäller mina egna bedrifter sammanfattas som ganska okej. Jag har klarat min utbildning vilket jag är så oerhört stolt över. Alla som känner mig sedan barndomen vet att plugga var inte direkt en av mina favoritsysslor och ändå valde jag att göra det och känslan av att ha gjort något bra för mig själv är så skön. Vad har jag gjort mer som varit bra i år? Jag har blivit bättre på att tala om för dem jag tycker om att de är viktiga för mig, något jag inte gjorde så ofta förut, jag har försökt knyta band med en person som är viktig för mig och hoppas att det kommer fortsätta knytas, min dotter och jag har ett fortsatt härligt förhållande, jag har blivit bättre på att strunta i måsten som andra lagt på mig, bättre på att säga nej och sagt nej till den personen som sugit all min energi ur mig under så många år.

Sedan finns den oerhört sorgliga i att ha förlorat någon jag älskar under detta år. 2008-09-03 ca: 14:30 kommer för mig alltid vara förknippat med känslan av att dö långsamt inombords. Lungornas luft pressas ut, stötar går genom kroppen, huvudet snurrar, illamående som sköljer genom kroppen, ögonen som fylls av tårar och skriket som vill pressas upp genom strupen men som fastnar i ett hjälplöst gurgel. En känsla av att befinna sig i en annan dimension, trampa luft utan att finna något stöd någonstans. Alla dessa känslor och säkert så många mer var vad som for genom min kropp och mitt huvud när pappa öppnade dörren på akuten och talade om att Sonia inte längre fanns. Jag hade så bråttom dit, kände mig jagad av tiden för jag ville så gärna hålla om henne och tala om att allt var bra nu men den chansen fick ingen av oss som älskade henne, älskar!

Så, vad har Sonias sjukdom och död lärt mig, eller vad har hennes liv framförallt lärt mig? Jag borde vara mer ödmjuk inför livet och det är jag oftast men ibland har också hennes lidande bara lämnat mig med en stor ilska och hat mot att livet kan vara så förbannat kallt och obarmhärtigt. Det fanns inget självändamål att låta henne pinas för att ändå bara dö. För i helvete, hon ville leva, hon förtjänade att få leva. Lite självisk är jag givetvis också i mina tankar för jag vill ju ha henne här hos mig, det känner jag att jag har rätt att vara. Hur var det nu? Ödmjuk inför livet, inte ta något för givet utan hela tiden försäkra sig själv och andra om det som är viktigt här och nu. Sonia har lärt mig att jag mår mycket bra i mig själv när jag får hjälpa andra, för att hjälpa henne med det lilla jag kunde var långt ifrån nog men jag kunde i varje fall hjälpa till. Att höra Sonia andas och höra hennes röst i telefonen var varje gång en lisa för själen, då visste jag att hon levde. Hon har lärt mig att livet är föränderligt och att i morgon kan det ta slut. Min vän Katja var här och hälsade på här om dagen och givetvis pratade vi om Sonia. Katja berättade att Sonia var orolig och inte tyckte om att hennes död skulle göra mig ledsen och kanske stundals vilja skita i saker och ting och bad därför Katja vara en av dem som skulle puscha på mig när det behövdes. Sonia har också lärt mig innebörden av osjälviskhet, att tänka på andra när hennes liv var som tyngst.

Sonia har lärt mig att skratta, att apa mig, att våga lite mer än jag vågade förut. Sonia har lärt mig att se skönheten i det som finns runtomkring oss - som stugans hav av lupiner om sommaren. Sonia har lärt mig att man måste ställa upp för sina vänner (och okända) om de behöver en. Sonia har lärt mig så mycket men en sak är ställt utom alla tivivel och det är att hon lärt mig älska så mycket att jag kommer sakna henne resten av mitt liv!

Nedräkningen har börjat och 2008 har varit både bra och jävligt jobbigt men kontentan av året måste ändå vara att det kunde ha varit värre. Sonias minne ska hedras med glädje och om hon får bestämma - med en rejäl fylla!

Vilken härlig julhelg det har varit och den är ännu inte riktigt över. Julafton var precis så lugn, mysig och underbar som jag hade förställt mig att den skulle vara. Vilka vänner och vilken härlig familj jag har. Ja jag vet att jag är tjatig på den punkten men det betyder allt att ha dem nära. Saknade förvisso lilla pappa på julafton men det verkar som att han hade det gott på sin sida skogen.

Igår åkte jag över till svågern och det räckte väl med si sådär två glas vin innan fyllan var ett faktum och vi tog våra kassar och gick ner till hamnen i snålblåsten. Träffade på lite nya bekanta och gamla bekanta innan vi snodde en taxi av herr B för att ta oss ner på stan och inta baren på Blue Moon. Fick ett samtal i förmiddags om att jag visst hade lovat ta hand om svågern igår så han undrade hur han kom hem och var hans jacka var... Eftersom jag uppenbarnligen inte infriade mitt löfte så har jag inte en aning, sorry!

Bortsett från min huvudvärk som nu varit ihållande i två veckor mår jag rätt bra, bakis men bra. Huvudet är fullt av en del tankar som snurrar omkring - ja tänk så det kan vara!

God fortsättning på er alla!

Mina föräldrars stuga med dess omgivning har alltid legat mig varmt om hjärtat. Där ute finner jag ro, jag får tillfälle att samla energi, där har jag fått vänner och ovänner, där har jag upplevt, glädje, sorg, brutna hjärtan och kärlek. Just det dä rmed kärlek är något helt fantastiskt, det tror jag vi alla som fått uppleva den kan vara överens om. Hur som haver var jag ung och kär i en gosse och vi var ihop som det så fint hette när man var sexton år. Vi hade en ganaks så stormande tid ihop, många känslor, både på gott och ont. Uppbrottet blev ledsamt och sårade känslor och jobbiga tankar var ett faktum. Vi sågt sist när vi var arton och sedan dess har jag alltid av och till undrat vad han blev av, vad han gjort med sitt liv och vart han är på väg i livet. Jag antar att vi alla sitter med dessa tankar gällande någon ungdomskärlek och på något vis är det en ganska skön känsla.

Här om dagen fick jag så ett mail som har följts åt av fler mail. Mitt i all sorg, mitt i allt saknad efter min älskade Sonia så får faktiskt dessa mail fyllda med gamla minnen mig att må bättre, det är en skön känsla.

Just ja...jag har blivit med jobb, just det, jobb, jobb, jobb!!! Sicken fantastisk julklapp, jag känner mig så satans glad :)

Troligtvis har Wilma åkt på någon typ av inflamation som sätter sig på synnerverna. Denna åkomma kallas Optic Neuritis och vad jag har förstått så kan hon bli helt bra med medicinering (om det nu är det hon har) eller så blir hon inte helt frisk. Bara att hålla tummarna för vår fyrbenta söta bebis, lilla Wilmis!

Igår var jag modig och gjorde något jag aldrig gjort förut...jag tonade håret brunt. Jajamensan, det gjorde jag. Givetvis hade jag inte förväntat mig att pappa skulle tycka det var fint, det tycker han aldrig när jag gör något med mitt hår, vare sig det är klippning, slingning eller något annat. Inte heller hade jag förväntat mig att Thilde skulle tycka det var fint med tanke på att hon gillar sin mamma som blond. Men framförallt hade jag inte förväntat mig att få så många komentarer om att det är fint, klär mig, är snyggt och sexigt. Det sistnämnda får gärna nämnas igen och igen för sexig är inte helt fel att få känna sig i mellanåt...

Tjejmys med kurskamraterna ikväll och julmys med Sonias stora "knäppa" tjejgäng i morgon. Ska bli en mycket trevlig helg, det känner jag på mig. Må så gott alla och njut dagen idag!