Inte Wilmis också...

Först gick min älskade syster bort i september till följd av den förhatliga sjukdomen cancer, här om dagen gick min gammelmoster bort, båda med det underbart vackra namnet Sonia. Jag saknar mig syster var eviga dag och när människor säger att de blir bättre så har de inte en aning om vad de talar om. Saknaden blir större varje dag och frågor kring det exisistensiella blir mer påtagliga och sorgen över min älskade Jojis är så stor.
Så igår fick jag ett samtal från min far, ett samtal som skär i hjärtat. Familjens hund Wilma håller på att bli blind, vad det beror på vet vi inte ännu då veterinären ska träffas först idag. Wilma är min pappas följeslagare och hon var min systers bebis med stort B, ja hennes sambos bebis är hon också. Med tjock hals säger pappa till mig att - det skulle bara fattas att något händer Wilmis också. Det får inte vara så, jag vill så gärna att vår söta lill kees ska bli bra, att det är något enkelt som veterinären kan åtgärda. Tyvärr är inte min tilltro till läkarkåren särskilt stor idag efter allt som hänt men ändå hoppas jag givetvis. Det måste vara slut med död nu, nu måste det bli ljust igen så att vi hinner samla lite energi och ta tag i allt som är viktigt.



Wilmis in action!

Kommentarer
Postat av: Amanda Lahti

cancer är inte roligt att få besked om :/ hoppas att det ordnar sig!

2008-12-11 @ 08:18:12
URL: http://amandalahti.blogg.se/
Postat av: Linda

Håller verkligen alla tummarna för er lilla Wilma i dag, många kramar Linda

2008-12-11 @ 08:29:08
Postat av: Eva Ö

Håller tummarna idag för att allt går med lilla Wilma. Vet vad hon betyder för Er o Sonia. Jag har ju själv hund :O). Tänkter på Er. kramizar Eva

2008-12-11 @ 13:12:54
Postat av: Lotta

åååå vännen, när ska det ta slut?

vad gör man, emigrerar till en annan planet?

massor av kramar

2008-12-11 @ 15:01:22
URL: http://lottak.blogg.se/
Postat av: Pär

Vad säger man....? Det borde verkligen få vara någon måtta på allt du och dina nära måste gå igenom. Ibland blir det så uppenbart att livet inte är det minsta rättvist. Ska det behöva vara så, någon gång måste det väl ändå vända och ljusna...? Jag kan inte lindra din smärta men jag tänker på dig! Kram!

2008-12-11 @ 21:47:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0