Att rannsaka sig själv är inte någon enkel sak utan precis tvärt om. Att helt plötsligt sätta sig ner och tänka igenom vem man är, vad man vill, vad man har åstadkommit och vad man misslyckats med är en svår och tung uppgift. Mitt 2008 kan ändå vad gäller mina egna bedrifter sammanfattas som ganska okej. Jag har klarat min utbildning vilket jag är så oerhört stolt över. Alla som känner mig sedan barndomen vet att plugga var inte direkt en av mina favoritsysslor och ändå valde jag att göra det och känslan av att ha gjort något bra för mig själv är så skön. Vad har jag gjort mer som varit bra i år? Jag har blivit bättre på att tala om för dem jag tycker om att de är viktiga för mig, något jag inte gjorde så ofta förut, jag har försökt knyta band med en person som är viktig för mig och hoppas att det kommer fortsätta knytas, min dotter och jag har ett fortsatt härligt förhållande, jag har blivit bättre på att strunta i måsten som andra lagt på mig, bättre på att säga nej och sagt nej till den personen som sugit all min energi ur mig under så många år.

Sedan finns den oerhört sorgliga i att ha förlorat någon jag älskar under detta år. 2008-09-03 ca: 14:30 kommer för mig alltid vara förknippat med känslan av att dö långsamt inombords. Lungornas luft pressas ut, stötar går genom kroppen, huvudet snurrar, illamående som sköljer genom kroppen, ögonen som fylls av tårar och skriket som vill pressas upp genom strupen men som fastnar i ett hjälplöst gurgel. En känsla av att befinna sig i en annan dimension, trampa luft utan att finna något stöd någonstans. Alla dessa känslor och säkert så många mer var vad som for genom min kropp och mitt huvud när pappa öppnade dörren på akuten och talade om att Sonia inte längre fanns. Jag hade så bråttom dit, kände mig jagad av tiden för jag ville så gärna hålla om henne och tala om att allt var bra nu men den chansen fick ingen av oss som älskade henne, älskar!

Så, vad har Sonias sjukdom och död lärt mig, eller vad har hennes liv framförallt lärt mig? Jag borde vara mer ödmjuk inför livet och det är jag oftast men ibland har också hennes lidande bara lämnat mig med en stor ilska och hat mot att livet kan vara så förbannat kallt och obarmhärtigt. Det fanns inget självändamål att låta henne pinas för att ändå bara dö. För i helvete, hon ville leva, hon förtjänade att få leva. Lite självisk är jag givetvis också i mina tankar för jag vill ju ha henne här hos mig, det känner jag att jag har rätt att vara. Hur var det nu? Ödmjuk inför livet, inte ta något för givet utan hela tiden försäkra sig själv och andra om det som är viktigt här och nu. Sonia har lärt mig att jag mår mycket bra i mig själv när jag får hjälpa andra, för att hjälpa henne med det lilla jag kunde var långt ifrån nog men jag kunde i varje fall hjälpa till. Att höra Sonia andas och höra hennes röst i telefonen var varje gång en lisa för själen, då visste jag att hon levde. Hon har lärt mig att livet är föränderligt och att i morgon kan det ta slut. Min vän Katja var här och hälsade på här om dagen och givetvis pratade vi om Sonia. Katja berättade att Sonia var orolig och inte tyckte om att hennes död skulle göra mig ledsen och kanske stundals vilja skita i saker och ting och bad därför Katja vara en av dem som skulle puscha på mig när det behövdes. Sonia har också lärt mig innebörden av osjälviskhet, att tänka på andra när hennes liv var som tyngst.

Sonia har lärt mig att skratta, att apa mig, att våga lite mer än jag vågade förut. Sonia har lärt mig att se skönheten i det som finns runtomkring oss - som stugans hav av lupiner om sommaren. Sonia har lärt mig att man måste ställa upp för sina vänner (och okända) om de behöver en. Sonia har lärt mig så mycket men en sak är ställt utom alla tivivel och det är att hon lärt mig älska så mycket att jag kommer sakna henne resten av mitt liv!

Nedräkningen har börjat och 2008 har varit både bra och jävligt jobbigt men kontentan av året måste ändå vara att det kunde ha varit värre. Sonias minne ska hedras med glädje och om hon får bestämma - med en rejäl fylla!