Jag hade en gång en vän, vi kan kalla honom A. A och jag träffades och det blev på något sätt en kärlek på en gång, vi gjorde det mesta tillsammans och framförallt trodde jag i min enfald att vi alltid skulle vara vänner. Kanske inte vänner som sågs eller pratade med varandra dagligen men vänner som skulle finnas i varandras liv. Tänk när vi hade våra galna upptåg på Power Meet, kvällar i telefonen, allt snack om våra dejter och andra intressenter, alla våra gräl, våra kramar, hur lätt vi pratade med varandra om allt. En dag för cirka ett och ett halvt år sedan träffade vännen A flickvännen M och försvann som från jordens yta. Detta är ett fenomen som man hör talas om lite då och då och det är i min värld alltid lika tragiskt när man väljer att stänga ute sina vänner för att man inte klarar av att stå upp för sin vänskap.

Jag har under hela denna tid ändå tänk att A säkert har sin andlening och att han åt minstonde hade kvar sin vänkap med U som han känt betydligt längre än han känt mig. När jag så träffar fröken U får jag höra att han även slutat höra av sig till henne...what the fuck?! Tänk att A har blivit allt det han föraktade, en liten fjolla utan egen vilja, en patetisk individ som dansar runt någon annas pipa för att slippa en konflikt. Jag känner mig heligt förbannad och kanske mest av allt då jag åt minstonde trodde han skulle höra av sig och beklaga Sonias bortgång, men inte ens det. Nej, en liten och ynklig individ är vad han blivit i mina ögon. För övrigt har jag också hört att han vänt sina killkompisar ryggen - han måste vara en mycket ensam man nu den goda A...

Jag 'änt bitter ja int...

I morgon kommer tjejerna bus över för att fira min examen, å vad jag längtar!