Inte på något vis vill jag verka eller vara duktig och överambitiös det har liksom aldrig riktigt varit min grej för att använda ett mer ungdomligt uttryck. Ändå blir jag så frustrerad och ledsen över att inte kunna skriva ett bra tal till Sonias minnesstund. Det är så mycket jag vill få fram utan att det ska låta för glorifierande eller för milt. Jag vill helt enkelt att det ska bli perfekt. Perfektion är något jag vill ha när det gäller det här och det är så svårt när jag vill få med både känslor kring min syster och hennes person samt vad hon ville här i livet och allt runt omkring. Är det för mycket begärt? Även om jag skulle lyckas få ihop något som jag känner mig nöjd med vad är det då som säger att jag kommer klara av att läsa upp det? Nej och fy så jävla jobbigt allt känns just nu. Jag vill bara skrika att NEJ du kan inte vara borta. Detta måste vara det mest sämsta jävla skämt jag varit med om.

Nej, det här duger inte så håll till godo med lite poesi från andra sidan.

Att känna hat och ånger
är bara slöseri med tid.
Om du aldrig går vidare,
hur ska din själ då kunna få frid?

Livet är alldeles för kort
för att låta det upptas av tråkigheter.
Du förstör bara för dig själv
om du tillåter dig att bli offer för sorgligheter.

Låt allt obehagligt bara gå dig förbi.
Le när du får ta emot glåpord.
Det finns viktigare saker att ta till sig.
Saker om glädje som har större betydelse på vår jord.

Varför gå och vara ledsen och på dåligt humör,
när det är så mycket roligare att vara glad och skratta?
Att människor hellre går och är arga och trångsynta
är nog något som jag aldrig kommer att fatta.

Sonia Ström

Idag tänker jag bara publisera ett uttrag ur Sonias blogg http://jojis.blogg.se som hon skrev i mars i år. Läs och begrunda hennes mycket tänkvärda och viktiga ord.

Jag skulle vilja ha ett syfte. Jag skulle finna tillfredsställelse i att veta att någonting gott har kommit ur denna sjukdom och då menar jag inte för min egen del. Om jag visste att min sjukdom eller min död var det som förde två älskande samman, det som fick vissa av mina närstående i synnerhet att ta sig i kragen och ordna upp sina liv, det som gjorde att massor av mina kära vägrar skjuta upp till morgondagen det de kan ha glädje av i dag, det som får mina rökande älsklingar att fimpa ciggen för gott här och nu och då i förläggningen kan ha räddat sina egna liv, det som får er att våga säga ja eller nej där ni i vanliga fall inte skulle ha gjort det, det som får folk att ta kommandot över sina liv långsiktigt och inte bara blir påverkade av min eventuella bortgång en kort stund därefter för att sedan bara låta allting gå tillbaka i gamla spår igen (som garanterat lär hända, tyvärr)... det skulle vara värt det.

Det är det minsta krav som jag har att komma med och jag skäms inte för att ge flera av er ett litet uns av dåligt samvete redan i förskott genom att prata om döden på detta vis. Det MÅSTE komma något bra ur detta och vem ska kunna hjälpa mig att få det infriat om det inte är alla ni där ute som gör det åt mig? Här är det inget snack som gäller. Här är det action som räknas. Förvänta er annars att jag kommer att sitta där i min himmel och inte vara nådigt besviken på var och en av er som inte har lärt er någonting alls.

Jag kräver inte av er att ni ska bli några helgon. Ägna gärna resten av livet åt att synda. Att fortsätta att såra och bli sårad under livets gång är också något som nog nära på är oundvikligt varpå jag inte yrkar på några sådana helomvändelser heller då ni trots allt är mänskliga och därmed felbara. :=)

Däremot är ni skyldiga er själva och varandra att ta hand om varandra och samtidigt vårda om er själva, börja slösa mer med kärlek, lita på att ni duger men också bli lite mer objektiva så att ni kan titta på er själva med självironi och självinsikt och försöka förbättra de divalater som inte för något gott med sig för vare sig er omgivnings skull eller er egen.

Stå för det ni tror på utan att dissa andras åsikter, var ödmjuka, jobba med era fördomsfulla sidor, se möjligheter och inte hinder även fast det också är bra att veta sina begränsningar. Ge inte upp för snabbt, men inse också när det är dags att ge upp utan att det för den sakens skull är ett nederlag. Ibland är också gräset grönare på andra sidan när det gäller en massa olika saker, men det är bara du själv som kan komma underfund med OM det är på det viset och hur du i sådana fall ska ta reda på om det är grönare och vad konsekvenserna av detta då kan bli. Låt aldrig någon annan avgöra vad som är bäst för just dig.

Behandla andra så som du vill bli behandlad själv så långt det bara går, var artig och tänk på att det som kanske inte betyder någonting för dig kanske gör en milsvid skillnad för någon annan. Vill du inte ha med en människa att göra: säg det rakt ut med en ärlig förklaring. Vill personen sedan fortsätta älta är det dennes problem, men fram till det borde många baske mig lära sig lite vanlig hövlighet och inte kasta sig med så mycket nonchalans bara för att göra det lätt för sig.

Samma gäller det omvända: Vill du ha en människa i ditt liv - säg det. Få andra att känna sig speciella och låt andra få glädjen att få just dig att känna dig speciell.

Säg inte nej till lyckan, för den kanske aldrig kommer igen...

Har jag pladdrat nog i natten nu? *ler*

/Jojis - påskägg tack!

Jag har inte glömt er alla underbara som hela tiden påminner mig om Sonias storhet i livet liksom efter döden. Jag känner er värme var dag och jag är säker på att den sprids vida omkring som vågor på vattnet. Jag har inte glömt er men just nu försöker jag få ihop den sista terminen på utbildningen, c-uppsatsen, att vara mamma och att försöka förstå det ofattbara som ännu inte sjunkit in - att Sonia vilar på ängarna bland blommorna hon älskar. Det är tugnt, det är smärtsamt, det är för jävligt och det är fan inte rättvist.

Såg förresten att en tjej på Aftonbladet ville komma i kontakt med Sonia angående programmet "Svenska hjältar". Tyvärr något sent men vem vet, hon kanske blir nomierad ändå för allt hon gett och allt hon var. Det spelar förvisso mindre roll för för mig är och har hon alltid varit en hjältinna alla syskontgnabb till trots.

Jag tänker på Kim, jag tänker på er alla, på min dotter, mina vänner och på min familj. Vi smärtar alla nu men vi kommer att ta oss igenom det här hur otroligt det än låter just idag.

Idag har jag fått möta "min" klass igen, vilka underbara ungar, de ger mig så mycket glädje och värme, tack! Jag önskar också Lotta all lycka med jobbjakten. Det är hennes tur nu!

Har precis kommit hit efter att ha lämnat lillan på skolan. Sätter mig nästan jämt en stund i datasalen och slösurfar innan jag handlar den obligatoriska koppen kaffe. Idag känns det faktiskt riktigt jobbigt att vara här. Ni vet, idag kommer alla vilja kramas och beklaga det som hänt med min älskade syster. Jag vill inte gråta, jag vill koncentrera mig på skolan men det kommer nog bli svårt. Många känner Sonia indirekt genom mig och har följt hennes kamp mot cancern lika länge som vi andra, klart hennes öde har berört dem och alla. Så jag vet att det kommer bli en jobbig dag idag.

Igår var vi iväg mamma, Kim och jag och bestämde allt kring skruttans begravning. Än är det ett par frågetecken kvar innan vi är säkra på att det blir som vi vill men datumet är satt till den 26/9 klockan 15:00 i Korsets kapell på Hovdesta lund. Det är en riktigt konstig känsla att sitta där och vara så saklig om döden, hon ska ha en sådan urna, nej usch inte det bårtäcket, det är för fult. Kan vi vara säkra på att huvudet ligger åt rätt håll i kistan och så vidare... Nu är det i varje fall klart och OSA är till begravningsbyrån på 021-12 44 42. Annonsen, den vackraste annons jag sett kommer att publiceras i VLT på lördag. Nu är det officiellt, Sonia finns inte mer och jag sörjer henne hela tiden. Tomheten är ett faktum!

Sitter och väntar på mamma som ska komma. Efter det ska vi åka och hämta Kim för att gemensamt åka till begravningsbyrån. Fatta så sjukt det låter, sitta där och planera Sonias begravning som om det är något som görs var dag. Jag har ångest inför det här, jättestor ångest, så jag ska försöka hålla mig så saklig jag bara kan för att fixa detta. För mig är det viktigt att det blir rätt, fint och bra det som sker kring systers begravning. Det är nämligen oerhört betydelsefullt för mig att hennes sista "fest" ska bli ett fint minne för alla inblandade om än väldigt sorgligt. Tänk om Sonia har skrivit något mer kring sin egna begravning som vi inte hittat, tänk om vi gör något fel, något hon inte skulle gilla? Jag har fått lite frågor kring den och det kommer att bli en ljus och öppen begravning där alla som vill är välkomna. Ingen ska behöva känna att den inte kan gå för att den inte var "tillräckligt nära". Sonia själv tyckte inte om stängda begravningar. Hon ansåg att alla ska ha rätt att sörja och ta farväl om de vill och jag håller med henne. Det enda vi kommer behöva veta är givetvis om man vill vara med och fika efter begravningen då det är relevant att veta om det är 50 eller 150 personer som vill delta.

Ni som kände Sonia väl vet att hon älskade vita blommor, blommor över huvud taget var en an hennes passioner. Som liten njöt hon i fulla drag av "filipinerna" som givetvis var lupiner och inget annat. Vill ni sätta en blomma vid hennes grav så gör det, vill ni ha en handbukett med er så ha det, vill ni skänka en slant till cancerfonden så gör det men mest av allt så stanna inte hemma om ni inte har möjlighet till något av ovanstånende då er närvaro är det som räknas. 

Glöm inte bort att ni alla är värdefulla, glöm inte bort att ta vara på varandra! 

Jag har aldrig fruktat döden.
Jag har aldrig varit rädd för att dö.
Men nu har jag börjat tänka om
och jag räds bilden av min gravsten täckt av snö.

Jag tycker att jag har mycket kvar att leva för.
Att det finns mycket oupptäckt kvar.
Men nästa gång som jag går över vägen
kan det vara det sista fotsteg som jag tar.

Det kan ske när som helst.
Hur ska jag kunna vara förberedd?
Jag försöker intala mig att min tid inte är kommen,
men jag kan inte låta bli att vara rädd.

Det finns inga garantier.
Inget går att ta för givet.
Men jag vill inte gå den andra sidan till mötes.
Jag som uppskattar och älskar livet.

Jag vill ha många år till att se fram emot.
Jag är ju fortfarande ung.
När jag sedan är gammal och trött,
då kommer tanken på döden i stället att göra mig lugn.

Av: Sonia Ström

PS. Jag måste poängtera att denna dikt är någon stans mellan sex och åtta år gammal och inte relaterad till hennes sjukdom.

Det i sig är inget unikt. Det var inte så att jag och Sonia träffades varje dag eller pratade i telefonen titt som tätt. Vår kontakts intensitet har gått i vågor precis som de flesta förhållanden antar jag. Skillnaden i detta nu är att det är fyra dagar och all framtid som är utan henne vilket känns mycket svårt att greppa. Redan har frågorna börjat rulla in från vänner, släkt och bekanta som frågar hur jag mår, att jag måste låta mig själv sörja och inte vara den starka som ska ta hand om allt. Jag är inte den starka, inte i detta nu. Jag skrev i bloggen dagen innan Sonia gick bort att musiken hjälper mig att få utlopp för mina känslor, det är en kanal för mig att öppna mitt flöde av exempelvis gråt eller ilska. I dessa dagar vill jag inte ens lyssna på musik, jag vill inte gå den "vägen" nu. Jag är inte den starka, jag lovar men jag vill ändå vara den som fixar allt, som tar tag i allt det svåra så att Kim, mamma och pappa ska slippa. Det kommer inte gå för de vill och behöver vara lika delaktiga i denna process som jag men jag önskar jag kunde skydda dem från det jobbiga. Jag tänker alltid att jag kan vara mer ledsen sedan, eller inte. Ledsen, ja herre gud det är egentligen en underdrift i det hela. Bäddade sängen idag och kom på mig med att tänka sist jag bäddade rent sängen för Sonia, hur svårt hon hade det, att inte ens kunna bädda sängen eller ta sig in i en dusch för egen hand. Sonia, älskade Sonia - den människa jag känt med den största integriteten av alla. Hon höll verkligen hårt på att klara sig själv och inte utelämna sig till oss in i det längsta. Jag vet att det måste ha varit så svårt, så in i helvete svårt för henne att släppa sin integritet och visa sig "naken" och tala om att jag kan inte det här, jag behöver er hjälp. Så jävla stark hon var!

Jag tror mig veta Sonias syfte på jorden nu - hennes syfte var att nå fram till människor och få dem att förstå att du lever här och nu. Ta till vara på nuet och se till att göra upp med ditt förflutna och VÅGA tillåta dig att leva och prova dina vingar. Framåt och vidare!!! För att jag ska försöka finna någon logik i skiten att hon inte finns längre är det så jag har valt att se på hennes död. Faktum är att det redan är flertalet personer som talat om för mig att de äntligen tagit steget till att förändra sina liv, tack vara Sonia. Det tycker jag är fantastiskt. Kanske är det så att just nu var det så många i nöd och i själasmärta att tiden var inne för henne att gå vidare, just för att vi alla verkligen skulle förstå att ingen tid är som nuet, i nästa andetag kan allt vara slut!

Har varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, ja jag lagade ett hål också. Hade ingen lust men ingenting blir bättre för att jag låter mina tänder ruttna sönder, det är inte så att Sonia blir mer levande för det. Snarare skulle hon skälla på mig om hon bara kunde och fråga vad fan jag tänker med.

Efter att jag var klar hade jag en sådan oro i kroppen, ville inte åka hem och sätta mig alldeles själv och samtidigt hade jag ingen lust eller ork att prata med någon heller. Kände att jag ville nå något "högre" om det nu går? Trampade till Domkyrkan, vår vackra domkyrka som jag för övrigt är döpt i och blev så glad när jag såg att den var öppen. Kyrkan var helt tom så när som på en tjej i receptionen. Min steg leddes fram till en svart ljuskandelaber där jag tände ett ljus för min farbror som dog i cancer 1994 och bad honom ta hand om Sonia och visa henne rätt. Sedan tände jag det hittills mest sorgliga men vackra ljust för min älskade lilla Sonia. En väldigt speciell känsla fyllde mig när jag gick längst fram i kyrkan för att  komma så "högt och nära" jag kunde för att nå hennes själ, jag kände mig vördnadsfull och rädd på en och samma gång. Jag hamade i ett tillstånd av litenhet där jag trots att jag inte vet om jag tror ändå bad Maria att vaka och ta hand om min syster, ett barn. Kanske är det så att när det blir för tungt så vill man tro? Jag vill tro eller egentligen ha bevis för att trots att Sonia inte var troende så är hon välkommen till värmen och ljustet, detta känns livsviktigt för mig. Både jag och Sonia har alltid trott på någonting, det onda och goda, ett andeväsen och det övernaturliga, eller kanske bara någon typ av energi. Bara hennes själ har funnit friden och sitt eget rofyllda Nangiala kan jag känna mig något så när harmonisk, så småning om i varje fall.

Idag kommer också något viktigt att ske men samtidigt är det något jag inte vill tänka på för mycket för det skrämmer mig och känns så oerhört konstigt och fel på något vis. De ska obducera min fina lill plutt, skära i hennes kropp för att ta reda på den exakta dödsorsaken. Jag vet att Sonia ville detta, på den punkten har hon alltid varit tydlig. Det är skönt att vi tänkte så lika om många viktiga saker, det gör det enklare för mig att förstå hennes beslut ibland. Själv får de göra vad de vill med min kropp om det kommer dit hän med undantag för mina ögon och min hud. Sedan har jag i nuläget sagt nej till forskning gällande mig själv av den enkla anledningen att det kan ta så oerhört många månader innan familjen får begrava den döde. Själv känner jag att jag inte skulle stå ut att vänta så länge med att få säga adjö till en älskad, och speciellt inte min syster.

Om tre timmar har hon varit borta i två dygn, vem hade kunnat ana att två dygn kunde kännas som en evighet, en vidrig evighet som bara blir längre?

Jag vill dela med mig mer av min syster och hennes fantastiska fantasi och skrivförmåga så därför kommer ytterligare en dikt av henne.

Jag har sovit gott i natt.
Precis som ett utmattat litet barn.
Hela dagen hade varit fylld av skratt.
Jag var som en busig katt som lekte med sitt garn.

Fulländade dagar är ovanliga och dyrbara.
Man måste ta vara på varje dyrbar sekund.
Låta sig fyllas av allt det underbara
som faktiskt kan vara borta i nästa stund.

Bättre än nuet brukar det aldrig bli.
Man kan bara minnas en härlig dag som man en gång har fått.
En dag som jag på alla sätt kände mig fri
och att jag har det bättre än vad jag förut har förstått.

Jag förstår det knappt själv, här står jag på en plats i livet som är så ny för mig, så okänd och skrämmade. Endast fyra år har jag levt utan min syster men från och med nu är den tiden resten av mitt liv. Hur skulle jag någonsin kunnat förstå hur annorlunda allt skulle bli som genom ett trollslag? Hur allt det som varit liksom sögs ut genom ett svart hål  och tomheten och rädslan ersatte allt. Det är så nytt för mig, jag har aldrig förlorat en syster, ingen jag älskat så högt och känt mig så nära. Visst, jag ska inte överdiva, vi var inte så nära alla gånger som vi ville men vi älskade varandra, det är ingen överdrift.

Det var en oerhört sjuk känsla att komma hem till syrrans och hennes sambos lägenhet och prata om henne som om hon vore död - ja hon är död - när jag ändå kunde känna hennes närhet. Att börja rota, för så kändes det, i hennes mediciner för att kasta allt som påminde om hur sjuk hon var. Efter allt detta morbida satt vi oss ner och pratade, mamma, pappa, Sonias sambo och jag. Jag tror till och med att vi skämtade ibland, eller gjorde tama försök till det i varje fall. Jag känner en sådan kärlek till syrrans sambo och jag hoppas att jag och min familj för evigt kommer vara en del av hans liv. Att ha honom nära är att ha en del av gosan kvar.

Ni ALLA är helt fantastiska!!! Att Sonia var/är älskad har jag alltid vetat och att hon var/är en stor människa är ingen nyhet för mig men herre så oerhört älskad hon var. Alla kondoleanser, alla blommor, alla SMS, alla inlägg, alla mail, ljus, roliga kort, godis och all denna kärlek jag fått möta sedan halv tre igår när Sonia somnade in är mer än jag någonsin kunnat föreställa sig. Den värme ni ger trots er egna smärta och ledsamhet är helt fantastisk och jag är så stolt över mina vänner, Sonias vänner, min familj, släkt och alla ni andra som genom olika medier meddelat er och lämnat en hälsning.

Sonia - Vi älskar dig!!!

Jag vaknade i morse till väckarklockan efter några timmars orolig sömn. I natt har jag hållt min dotter extra nära för att få känna värmen från hennes kropp. Förstår inte vad som hänt, det är så overkligt. Samtidigt förstår jag att det är sant, mina rödgråtna ögon och svullna ögonlock talar om att det inte är en dröm, det är den karga verkligheten. Sonia finns inte mer och jag saknar henne så mycket. Det var inte den här vägen hon skulle vandra, inte nu, inte så här fort, inte någonsin. Jag känner mig andefattig, stympad och tom utan Sonia. Det är den bleka sanningen, här sitter jag och bölar som ett litet barn för jag är så arg, så oerhört förbannad eftersom det inte är såhär det ska vara. Allt är så jävla fel.

Syrrabs sambo, vilken underbar man han är! Hans omsorg och kämparglöd har burit Sonia högt och långt längre än hon skulle ha nått utan honom. Jag vill ge honom allt, jag vill ge honom, lugn och framtidstro. Jag vill ge honom allt han gett min syster för jag vet att hon aldrig vill att han ska känna sig ensam.

Lilla mamma och lilla pappa... Det finns inget naturligt med att se sitt barn dö, det är inte den ordningen det ska ske i. Jag ser min pappa som krymper och blir så liten, jag hör smärtan i min mammas röst och jag vet att vägen tillbaks kommer bli så lång för dem men de har redan lovat att försöka vara positiva för Sonias skull.

Min lilla dotter - om jag bara hade kunnat skona henne så hade jag gjort det men det var oundvikligt. Hennes så djupt älskade moster är borta och hon sörjer för att hon aldrig mer får träffa henne och att hon inte hann säga hej då. Hon sa att hon visste att jojis var sjuk och kanske skulle dö men hur ska en nioåring verkligen förstå vad det innebär?

Och lilla stora syster M - jag hoppas att du tar till dig det som hänt och förstår att livet är för kort för att kasta bort på allt skit som du gör. Det var en av Sonias stora förhoppningar som hon ville att hennes sjukdom skulle bära med sig och nu är det dags att inkassera tjänsten. Visa att du förstår ditt egenvärde, ryck upp dig och ge dig själv och dina barn den kärlek ni förtjänar.

Livet går vidare lilla pluppis-Sonia och helvetet ska frysa till is innan jag tänker låta någon i min närhet bli bitter och arg. Vi ska föra din ljusa anda och vackra själ vidare genom kärleken och vänskapen!

En dikt från Sonia:

Idag är det en bra dag.
Från en klarblå himmel skiner solen.
På verandan sitter jag
och njuter i favoritstolen.

Ännu doftar gräs och blomma,
ännu är dagen lång.
Men sknart ska dygnen kännas tomma
och det kommer inte att höras mer fågelsång.

Men jag ska inte bekymra mig om det än.
Jag ska endast tänka på här och nu.
Fortfarande är värmen min vän,
fortfarande lyser solen klockan sju.

Idag halv tre somnade min älskade syster in på lasarettet i Västerås till följd av proppar i lungorna. Nu finns hon inte mer, hon andas inte, hon är inte varm men hon är ändå så levande inom mig. Tack alla ni underbara tjejer som vågade, trotsade er rädsla för att komma och ta ett farväl av Sonia. Jag vet att hon känner er värme och kärlek i sin själ som finns och omsluter oss fast kroppen har lämnat jorden.

Nu ska jag försöka landa och förstå vad som hänt för att kunna föra hennes ljusa och positiva anda vidare.

Alla mina tankar och all min kärlek vill jag sända till er som älskar Sonia lika högt som jag.

En dag som denna när jag är "ledig" är det så enkelt att hamna i soffläge och bli helt passiv - det är ju så skönt att bara vila och titta på film samt en del skit på TV. Idag sket jag dock i det och tog cykeln ut till Björnön, gick 5 km och trampade hem igen. Känner mig jävligt nöjd och det bästa av allt var att batteriet i min Ipod höll hela vägen fram och tillbaks. Fler än jag som blir påverkade känslomässigt av den musik du lyssnar på? Själv gick jag igenom lycka, ledsamhet och styrka under min tur till Björnön och hem. Jag har alltid varit en person som tycker texten är så viktig i musiken. Visst kan jag känna och njuta av instrumental musik men när exempelvis Barbara Streisand tar i från tårna sjungandes "We're not makin' love anymore" vill jag bara spricka eller när Lisa Ekdal fängslar mig med sina enormt komplexa och gripande texter.

Jag är ingen jättekänslosam person även om jag är känslig. Vad jag menar är att jag inte har något större behov av att dela alla min tankar och känslor med någon annan utan jag bearbetar det mesta inom mig för att sedan släppa det och gå vidare. Ibland genom mitt liv har jag mött människor som har svårt att förstå eller acceptera den sidan av mig eftersom att denna då kanske är just precis tvärt om. Vi måste respektera varandra och våra personligheter för att få en balans. Tänk om jag hade samma behov att uttrycka mig som min bästa väninna till exempel och hon hade samma behov som mig, hur skulle vi då orka med varandra? Jag hävdar bestämt att vi måste vara lite motpoler för att vara lika, balansen är superviktig. Vidare behöver vi olikheter i våra liv, tänk så tråkigt, så oerhört supertrist om vi alla var lika. Vad vill jag då komma med mitt dravel om känslor och behov? Jo, jag får ofta utlopp för mina känslor genom musiken. Den griper mig och kan ibland tala direkt till mig och på ett sätt hjälpa mig att bli ledsen för att sedan helas och fortsätta framåt.

Nu när min älskade syster är så dålig och lider både kroppsligt och själsligt och jag inte kan göra ett skit för att lindra hennes onda, ja då behöver jag musiken för att få ur mig allt som smärtar min själ. Jag behöver få ut skiten genom tårar och ilska för att orka vara hos henne och hålla hennes hand, för att orka vara en glad mamma, en god vän och en glad kurskamrat. Allt jag tänker på är hur hemskt det måste vara för min syster att ligga där och smärta och vara så utlämnad till alla godas vilja. Hur utsatt hon är, så beroende av hjälp i alla lägen. Det S var mest rädd för inför att cancern (eventuellt) skulle komma tillbaks var just smärtan skulle komma tillbaks och vad händer? Den kom givetvis... Det är tufft att vara nära och inte kunna lindra, det är rent hjärtskärande och totalt uttömmande - detta kommer dock inte att hindra mig från att vara positiv. Jag älskar min syster så mycket och jag älskar även mitt liv och allt vad det innehåller - därför måste jag finna balansen mellan det som sker. Ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig och mår ganska bra mestadels av tiden och den positiva andan som syrran alltid haft kommer jag alltid fortsätta föra fram efter bästa förmåga.

Idag ska jag mysa med min dotter, baka bullar och bara ta till vara på tiden tillsammans. Glöm inte att ta till vara på dina barn och dina käraste, kärleken växer så mycket när den slösas för att använda en klyscha.

Igår började jag min sista termin på lärarutbildnig. Jag är förbannat stolt över mig själv som har kommit så här långt. Inte var jag något ljushuvud i skolan men jag har alltid besuttit en stor portion allmänbildning och så är jag satan så vetgirig när det är något jag verkligen vill lära mig. Inte hade jag heller någon aning om att jag skulle bli den första i min släkt (så vitt jag vet) att läsa på högskola/universitet. Förvisso gick min morbror någon typ av ingengörsutbildning på gamla Simmermanska (nuvarande Växhuset) och det räknas ju förstås :) Jag kommer från en gedigen arbetarsläkt där hårt arbete är det som primerats framför studier och självförverkligande. Inget illa i det, det är när allt kommer omkring arbete som inbringar pengar till en familj och gud vet att det inte blir några pengar att leva av som student. Hur som sitter jag då här och har börjat min sista termin och känner mig både uppfylld och nervös. Vad händer sedan? Får jag jobb på en gång eller kommer det bli en strid om vem som får de få jobb som finns. Förvisso vet jag att jag har bra kvalitéer, är en hajare på att "klicka" med barn och vuxna brukar jag komma bra överens med. Tyvärr är detta något som de allra flesta av mina studiekamrater också besitter men nog fasiken ska jag få ett jobb. Ett vikariat, jobb på förskola, tja vad som helst är jag villig att ta när jag är färdig, allt för att få erfarenhet och pengar i plånboken. Nu vill jag ut och lära mig av alla härliga ungar och duktiga pedagoger. Framåt, framåt!

Sitter och väntar på att klockan ska bli lite mer så jag kan ringa min kära syster. IDAG bara måste lungan vara okej så de kan sätta igång med cellgifterna. Pyret har blivit så mycket sämre de här två veckorna och ska hon ha en chans att bli bättre måste medicinerna in och verka som en mirakelkur och det pronto. Tänk hur en människa kan imponera på en annan genom att bara vara den hon är. Vad jag menar är att vi som är friska kan hålla masken och spela teater för varandra även när vi inte gillar varandra eller har olika åsikter. S  är sig själv, hon har ingen ork eller möjlighet att spela de sociala "lekar" som vi idkar dagligen, hon bara är sig själv. Av den anledningen vet jag att min syster är en fantastisk person både utåt och inåt.

Jag vet att hon är den som skulle ställa upp mest för vem som helst av hennes vänner som skulle bli sjuk och eventuellt ligga inlagd på sjukhus. Hon är den som skulle sätta sig i bilen varje dag om det behövdes och åka för att hälsa på, sitta och hålla handen eller bara finnas där. Av den här anledningen gör det mig så ont att det är så få av hennes vänner som tagit sig tid att häsla på henne. Visst fan vet jag att livet händer här och nu men kan man fika med sina friska vänner ett par kvällar i veckan, spring och shoppa på stan, åka och sola eller bada på helgen med familj och vänner ja då kan man åka och hälsa på sin sjuka vän som behöver en mer nu än någonsinn. Allt handlar om prioriteringar och det gör mig ont att vänner prioriterar så fel ibland. Hoppas jag aldrig behöver uppleva ångesten av att inte veta vad som kommer att hända, stirra in i en vit vägg och det i ensamhet. Dåligt samvete ska man inte ha men jag tror det är nyttigt att ta sig en funderar ibland på vad man menar när man säger till sin vän - jag gör vad som helst för dig, bara säg till!

Oj oj oj vad nära det var på 2.36 för Stefan Holm för bara några sekunder sedan. En chans kvar innan han vet om drömmen slår in eller inte. Heja Stefan!!!!

Först blir jag heligt förbannad, sådär förbannad att jag skulle vilja slå till henne hårt över käften men det skulle förmodligen inte hjälpa just nu. Sedan blir jag ledsen, ledsen över att hon inte fattar att det finns andra vägar att gå än sorgens och smärtans. När jag har gått igenom dessa båda känslor känner jag mig bara uppgiven och trött. Hur kan det bli så här, hur kan det gå så långt? Inte bara en gång utan fler gånger utan att hon får rätt hjälp. Vi sviker våra medmänniskor när vi inte lyssnar och ställer upp. Samhället sviker gång på gång sina invånare som mår psykiskt dåligt och det kan och tar sig så tragiska uttryck. I detta fall är det en bräcklig lite varelse som inte fått den hjälp hon borde ha fått och de som står som förlorare förutom henne är hennes barn. Barnen behöver och älskar sin mor och de har RÄTT till henne. Inte bara idag utan i många år framöver.

Jag vill bara säga att jag förstår hur smärtan kan vara så outhärdlig och svår att det ända som känns lindrande är att falla ner i mörkret för att slippa känna. Men för att kunna ta sig upp måste man tillåta sig att känna allt det onda, först då kan man läka, det är min bestämda uppfattning. Du lilla bräckliga kvinna, du kommer läka, våga tro på det, våga tro på dig själv!

Trean?!!? Hur hände det här? Mitt lilla pyre som jag håller så nära mitt hjärta att jag ibland fylls av en sådan vördnad och stark kärlek att trårarna tränger fram genom mina ögon, hon började trean idag. Tiden går så fort, den springer fram och fast jag försöker ta till vara på varje minut med henne och spenderar mer tid tillsammans med henne än många föräldrar gör med sina barn hinner jag inte riktigt med i alla svängar.

Mamma åkte upp till S idag för att hålla henne sällskap där hon ligger på Karolinska och kräks på sin institutionerade ensamhet. Önskar dem en så mysig samvaro som det nu är möjligt i dessa kala och sterila rum. Jag är säker på att de med en god portion humor och omtanke om varandra kommer få tiden att gå.

Har nyss storstädat bakom spisen och gjort rent fläkten och allt annat äckligt flottigt i köket. Jag känner mig nyttig, fy fan vad bra jag är när allt kommer omkring. Nu ska jag kurera min antågande förkylning innan den tar hela mig i besittning.

Jag tror att jag om bara några minuter ska stänga av datorn, gå ut i källaren och börja rensa. Det är vad jag tror, vad som faktiskt kommer att ske är en helt annan femma.

Dottern är på träningsläger och i stället för att vara social och umgås med mina vänner sitter jag hemma och myser i min ensamhet. Det är ljuvligt med tystheten ibland.

Pratade nyss med min syster och hon lät riktigt pigg på rösten. Hoppas verkligen den avspeglar verkligheten och att hon inte håller fasaden uppe för att hålla mig lugn. Vill bara att hon ska bli bättre snart, bättre så hon får komma hem och vara där hon hör hemma och inte på ett sterilt sjukhus. Jag vet att de flesta som arbetar där är fantastiska men det är här hon hör hemma.

Jag tro för övrigt på ödet. Ett öde vi själva styr...

Bästa väninnans mormor dog i måndags natt efter att ha varit inlagd och behandlats för en lunginflammation. Denna var enligt vårdpersonalen under kontroll och dagen efter skulle hon få åka hem till sin älskade som väntade på sin livspartner. Hon kom aldrig hem utan dog i sviterna av ett lungödem som dök upp plötsligt. Denna underbara Birgit har även jag lärt känna genom åren och en mer godhjärtad och generös kvinna är svår att finna. Jag kommer sakna henne och hennes familj kommer alltid fattas henne om ändå minnas henne med glädje och kärlek.

Så har vi min älskade syster som kämpar i motvind titt som tätt. Det kanske inte är sant men stundtals känns det som att var gång de ska prova någon behandling eller bara göra några enkla saker för henne så sker det alltid något som sätter käppar i hjulen för hennes tillfrisknande. I går skulle så ett nytt cellgift testas på hennes cancer och det känns alltid hoppfullt när de har nya vägar att gå och andra läkemedel att prova men inte blev det av inte. I går när S kom till Karolinska konstaterades det att hon hade en så kallad pneumotorax (hopsjunken lunga) vilket gjorde att de inte kunde sätta ingång med cellgifterna. De provade med att dränera lungan men idag kvarstog problemet vilket gör att hon nu måste ligga med ett permanent dränage i en till fem dagar innan lungan är helt återställd. Varför människor får pneumotorax vet man inte och det inträffar ofta hos unga friska män för övrigt. Detta betyder att i värsta fall blir hennes cellgiftsbehandling uppskjuten i fem dagar till innan den kommer igång. Det känns som om det inte är första gången och det gör mig frustrerad då varje dag är värdefull för hennes väl och ve. Det är helvete så jobbigt att stå på sidan och se någon man älskar så högt ha så ont utan att kunna göra något.

Något positivt var i varje fall att i morse ringde det på min dörr och där stod han - Markus från Tyskland! Min brevvän sedan nitton år tillbaks som bara ville stanna och ge mig en kram innan han och hans familj skulle åka tillbaks hem igen. Tänk att efter nitton år var han sig ganska lik och jag blev nog lite blyg inför honom, sådär som bara vi flickor blir ibland. Kul var det att se honom och nu har vi faktiskt något nytt att skriva till varandra om.

I mogon blir jag bjuden på klippning också. Tänk vad gulliga somliga är - göra mig så glad och generad. Tack love!