Ingenting kändes bra i morse när jag skulle åka till Östra kyrkogården för att möta upp mor och Kim för att välja ut den plats där Sonia ska få sin sista vila på. Undrar vilka känslor och tankar som rörde sig i deras huvuden när de cyklade och gick dit i morse? Själv kände jag mig splittrad mellan att vilja hitta en fridfull och vacker plats åt syster och lusten att strunta i allt och bara gråta. Det förstnämnda tog överhanden och medan vi gick omkring på kyrkogården med T från krematoriet försökte jag förnimma någon typ av känsla för platsen. Vi tittade på flertalet begravningsplatser och alla kändes fel, helt fel och jag kunde inte för mitt inre få upp en bild av mig sittandes vid hennes grav. Jag tror att mor och Kim kände det samma men det är bara vad jag tror. Sedan säger T lite sådär att om ni vill så får ni titta på den där platsen som jag sa var avsedd för en jordfästning. I samma stund som han visade platsen till vänster om en stor lind kände jag en stor lättnad inom mig och jag var tvungen att sätta mig ner och låta känslorna tränga in. Där, under det vackra trädet, med lagom skugga och lagom mycket sol, där var Sonias vackra plats att sova på. Luften gick ur mig totalt men nu visste jag i varje fall att vi hittat den rätta bädden för vår lilla Jojis att vila sig på.

I övermorgon har Sonia varit borta från oss i tre veckor. Tre veckor och räknande..... Och om fyra dagar ska vi ta vårt farväl av den vackraste, mest intelligenta, mest generösa människa jag någonsin känt, min älskade Sonia.

Idag sänder jag en stor kram till min syster Monia och hennes barn som varit på begravning och tagit farväl av sin älskade Risto som somnade in två dagar efter Sonia. Bär hans minne i era hjärtan och var glada att ni fick lära känna honom och den han var för er.

Var rädda om varandra - Ni är alla så oerhört värdefulla!