Jag har inte glömt er alla underbara som hela tiden påminner mig om Sonias storhet i livet liksom efter döden. Jag känner er värme var dag och jag är säker på att den sprids vida omkring som vågor på vattnet. Jag har inte glömt er men just nu försöker jag få ihop den sista terminen på utbildningen, c-uppsatsen, att vara mamma och att försöka förstå det ofattbara som ännu inte sjunkit in - att Sonia vilar på ängarna bland blommorna hon älskar. Det är tugnt, det är smärtsamt, det är för jävligt och det är fan inte rättvist.

Såg förresten att en tjej på Aftonbladet ville komma i kontakt med Sonia angående programmet "Svenska hjältar". Tyvärr något sent men vem vet, hon kanske blir nomierad ändå för allt hon gett och allt hon var. Det spelar förvisso mindre roll för för mig är och har hon alltid varit en hjältinna alla syskontgnabb till trots.

Jag tänker på Kim, jag tänker på er alla, på min dotter, mina vänner och på min familj. Vi smärtar alla nu men vi kommer att ta oss igenom det här hur otroligt det än låter just idag.

Idag har jag fått möta "min" klass igen, vilka underbara ungar, de ger mig så mycket glädje och värme, tack! Jag önskar också Lotta all lycka med jobbjakten. Det är hennes tur nu!