Bästa väninnans mormor dog i måndags natt efter att ha varit inlagd och behandlats för en lunginflammation. Denna var enligt vårdpersonalen under kontroll och dagen efter skulle hon få åka hem till sin älskade som väntade på sin livspartner. Hon kom aldrig hem utan dog i sviterna av ett lungödem som dök upp plötsligt. Denna underbara Birgit har även jag lärt känna genom åren och en mer godhjärtad och generös kvinna är svår att finna. Jag kommer sakna henne och hennes familj kommer alltid fattas henne om ändå minnas henne med glädje och kärlek.

Så har vi min älskade syster som kämpar i motvind titt som tätt. Det kanske inte är sant men stundtals känns det som att var gång de ska prova någon behandling eller bara göra några enkla saker för henne så sker det alltid något som sätter käppar i hjulen för hennes tillfrisknande. I går skulle så ett nytt cellgift testas på hennes cancer och det känns alltid hoppfullt när de har nya vägar att gå och andra läkemedel att prova men inte blev det av inte. I går när S kom till Karolinska konstaterades det att hon hade en så kallad pneumotorax (hopsjunken lunga) vilket gjorde att de inte kunde sätta ingång med cellgifterna. De provade med att dränera lungan men idag kvarstog problemet vilket gör att hon nu måste ligga med ett permanent dränage i en till fem dagar innan lungan är helt återställd. Varför människor får pneumotorax vet man inte och det inträffar ofta hos unga friska män för övrigt. Detta betyder att i värsta fall blir hennes cellgiftsbehandling uppskjuten i fem dagar till innan den kommer igång. Det känns som om det inte är första gången och det gör mig frustrerad då varje dag är värdefull för hennes väl och ve. Det är helvete så jobbigt att stå på sidan och se någon man älskar så högt ha så ont utan att kunna göra något.

Något positivt var i varje fall att i morse ringde det på min dörr och där stod han - Markus från Tyskland! Min brevvän sedan nitton år tillbaks som bara ville stanna och ge mig en kram innan han och hans familj skulle åka tillbaks hem igen. Tänk att efter nitton år var han sig ganska lik och jag blev nog lite blyg inför honom, sådär som bara vi flickor blir ibland. Kul var det att se honom och nu har vi faktiskt något nytt att skriva till varandra om.

I mogon blir jag bjuden på klippning också. Tänk vad gulliga somliga är - göra mig så glad och generad. Tack love!