Verkligheten kommer ikapp
att verkligheten är lika mörk och förbannande kall som förut.
I mitt liv har inte mycket ändrats
trots att allt har förändrats.
Livet har gått från att vara precis lagom komplicerat,
svårt och plågsamt som det ska vara på något vis,
till att vara lite mer än vad jag stundtals klarar av.´
Förr handlade mycket om "småsaker" som att få vardagen att gå ihop.
Nu handlar det om att behålla förståndet och stanna i nutet.
Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt skratt,
utan skrattet skulle jag bli galen på riktigt,
tror jag.
Nu ska jag samla ihop mig,
nästa kamp har tagit sin mödosamma början.
Till skillnad med den jag förde vid min systers sida tänker jag vinna denna.
Pappa kommer att bli frisk!
Välj det rosa armbandet - hjälp till i kampen mot bröstcancer!
Många känslor idag
Idag har jag så äntligen fått arslet ur vagnen (som vi säger på ren svenska) och ordnat en fest till Sonias minne. Jag längtar och har sett fram emot den ända sedan jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag hade rädslor om att det inte var några som skulle komma, som kanske tyckte att de har sörjt färdigt och därför inte ville ha upp känslorna till ytan igen. De som kanske inte tyckte det är passande att festa till det med alkohol och chips när någon har dött. Jag är så glad att jag hade fel. De flesta som jag hade hoppats på skulle komma har tackat ja och ikväll ska vi ha det trevligt tillsammans i all enkelhet. Lyssna på musik, dricka sprit, prata, skratta och om det är någon som gråter en skvätt, ja då är det också helt okej. Ikväll är det i varje fall Sonias och vår gemensamma kväll!
Trött, tröttare, mest trött!
Tacksam att ha jobbet att gå till men idag var det tungt.
Tror inte jag är riktigt återställd ännu.
Skönt att vi har planeringsdag i morgon.
Mjukstart är viktigt - 99% räcker...
Äntligen
Ut i den ljuvliga hösten och leta svamp, ja det är vad jag ska göra!
Tonsillektomi
Granntanten berättade att när hennes man gjorde ingreppet under lokalbedövning för många herrans år sedan vägrade han sitta kvar i stolen. Stark som en björn under pågående ingrepp reste han sig och gick ut. Det tänker inte jag göra, jag tänker sova gott, en djup och drömlös sömn under tiden de grötar i min hals.
Jag kommer förmodligen att ha min alldeles egna historia om hur det känns att göra en tonsillektomi efter att allt detta är över. Min största oro just nu är att jag ska kärkas tolv timmar efter sövningen som jag gjorde när jag opererade bort gallblåsan för nio år sedan. Det var ingen lek och nu kommer jag dessutom ha öppna sår i halsen. Annars? Jo, jag är förbaskat hungrig!
Tänk, ett år har gått!
Ett år med alla högtider, väderväxlingar och platser som väckt minnen vi delat.
Första Halloween utan Sonia - Jag minns när hon var den som drog ihop några tjejer hos mig, när Thilde bara var några måndader gammal. Jag, lilla M, Monia och Pernilla spökade alla ut oss medan Sonia var nöjd med att fota oss och skratta åt våra utstyrslar.
Första julen utan Sonia - Jag minns alla jular när vi var små, tillsammans med kusinerna i Mjällom eller i Södertälje. Jular då jag och Sonia försiktigt tjuvöppnade och tjuvkikade på våra julklappar. Hur vi tillsammans alltid spelade Agneta och Lindas julskiva då vi tillsammans klädde julgranen, efter mammas instruktioner såklart.
Första nyår utan Sonia - Även om vi sällan firade nyår tillsammans så ringde vi alltid till varandra och önskade gott nytt år. I år var det extra tungt att inte få höra hennes röst i luren eller få ett härligt sms där hon önskade mig ett "fuckin gott nytt" :)
Fösta födelsedagen utan Sonia - Jag firade förvisso hennes födelsedag i år också även om det blev mer andligt. Jag minns många födelsedagar med Sonia, starkast är kanske hennes 30-årsdag när alla hennes kära slöt upp för att fira henne. Kanske var vi många som misstänkte att det skulle bli hennes sista och därför ville vi finnas där lite extra. Jag minns också de gånger hon valde att ha sin födelsedagsfest för "girlsen" hemma hos mig eftersom hennes lägenhet var för liten eller därför att hon inte flyttat hemmifrån ännu. Vi måste nog gå igenom allt filmat material någon dag för att se allt tok som finns på er tjejer.
Min första födelsedag utan Sonia - Sonia var allid den som kom med oväntade och uppskattade presenter till mig och den jag uppskattat mest under åren är fotoalbumet jag fick när jag fyllde 30. Att bläddra i den får mig än idag att bli glad och varm inombords.
Första midsommar utan Sonia - Midsommar i stugan är för mig en riktig midsommar och de har vi upplevt alltsedan vi var små. I Långhagen med släkten eller som nu i stugan med familj och vänner. I år ville jag inte vara i stugan och fira midsommar, jag ville minnas förra årets underbara sammankomst. Jag är så outgrundligt glad att vi alla fick den midsommaren tillsammans, ett fint minne att bära med genom åren.
Det finns andra stunder som jag också hade velat dela med Sonia som jag inte kunnat. Min lärarexamen, att jag ska ta mitt körkort, hur bra det går för Thilde, att jag ska åka utomlands, att Jessica har gift sig, att Mary fick en liten dotter, att liljekonvaljerna fortfarande doftar ljuvligt, att jag legat bakis ibland, att pappa är dålig, att mamma kämpar på, att både Sofie och Therese blivit mammor igen, att lilla M har blivit med hus och att solen fortfarande går upp över horisonten varje morgon!
Ni förstår, det finns ingenting som lindrar smärtan och saknaden.
Ingenting som gör att det är mer uthärdligt just idag.
Det ända jag förstår är att jag för alltid kommer älska och minnas min lillasyster!
Ljusfest till minne av Sonia
Nu har det snart gått ett år sedan Sonia gick bort och tanken om att ha en fest för att minnas och hedra hennes minne har funnits hos mig länge. Nu är det dags! Tillsammans ska vi glädjas, dela minnen och ha trevligt tillsammans för en kväll. Sonia var en partyprinsessa så låt oss göra på Tigers vis och rocka loss!
Ta gärna med fotografier, roliga minnen och annat som påminner er om Sonia. Väl mött!
Lokalen får vi låna för en slant och om vi blir 25 personer räcker det om alla lägger 100 kr var vilket är en billig peng för en kväll ute. Jag bjuder på lite chirre och dip medan ni alla tar med er det ni vill dricka under kvällen.
Fredagen den 26 september klockan 18:00 - 01:00
Hör av dig till min om du vill komma!
Faaaaan!
Den dag när vi alla i familjen ville samlas kring Sonias grav och minnas henne och hedra hennes minne, den 3 september i år, den dagen ska pappa vara tvungen att ligga på lasarettet. Ligga inlagd på Akademiska i sin ensamhet för att ta prover som är nödvändiga. Vilken dag som helst utom just denna dag hade känts okej, men inte den tredje... I sorgen över sitt barn ska han behöva uppbåda all styrka för att orka göra det som moste göras. Han har inget val, jag vet det, han vet det, men det känns likväl så svårt och tungt!
Samtidigt vill mitt hjärta och min själ tro och hoppas att det finns någon positiv mening med att det sker det datumet. Kanske är det så att all positiv energi är samlad kring min pappas väl och ve just då, i den stunden - speciellt i den stunden!
Lilla pappa...
Orättvisor har jag fått erfara i mitt liv och pappas fall är det inget undantag. Att han ligger där han ligger idag har att göra med att det blod han fick på Sahlgrenska 1977 samt 1978 var hepatitsmittat, tack för det! Min far står inför sitt största medicinska ingrepp i livet (och han har genomgått ett antal) när han så snart det bara är möjligt ska få en ny lever. Detta är det sista han behöver i sitt liv men han har inget val om han vill fortsätta leva. Jag vill att han ska fortsätta leva, jag behöver min pappa så mycket!
Om två veckor, möjligtvis på Sonias dödsdag, ska pappa iväg och ta prover som kommer avgöra när, var och hur allt ska ske och jag hoppas vid allt jag håller kärt att det ska gå vägen!!!
Vardag
Semestern var för övrigt skön och välbehövlig men åt helvete för kort!!!
Lugn
Ibland måste bevisen få tala för sig själva!
Lugn och städad
Min och Millas obligatoriska :)
Nu börjar spriten bli inblandad...
Rom är gott (och nyttigt)!
Intressant hur romen och colan blandas i glasen...
Och inte ramlade jag heller!
Efter alkoholintag måste blodtrycket kontrolleras!
Fuck blodtrycket, let's dricka mer sprit!
Jag försöker mig på något avancerat konstnummer, mycket, mycket svårt!
Jag försöker få med alla snygga på bild men fokus hamnar åt helvete. Alkoholen är givetvis boven i dramat!
Dags för kvällens sista posé innan krogen kräver vår uppmärksamhet.
See you!
Sommar i stugan!
Ett skratt som ekar över nejden,
det dör aldrig bort utan fortplantar sig in i evigheten.
Att andas in och stanna i nuet,
det är kärlek - det är liv!
Sisten i....
Tio måndader av sorg och saknad den 3 juli
Ja det är precis vad det har varit och fortfarande är, en stor sorg och saknad efter min lilla skruttsyster Sonia. Ni som kände henne kan förstå saknaden jag har inom mig dagligen. Ni förstår precis som jag att känslorna aldrig någonsin kommer att försvinna och faktum är att jag vill ha dem kvar. Jag vill aldrig glömma hur det känns att dö lite inombords, för om jag skulle glömma skulle jag inte kunna agera på allt som känslorna väcker. Förhoppningsvis kommer de driva mig framåt i stället för att få mig att stå still. Att leva lite helt enkelt.
Här om veckan satt jag och pratade med min vän Milla om vad som gör oss lyckliga. Milla berättade om det som fyller henne med glädje och jag berättade vad lycka är för mig just idag, här och nu. Vi lyssnade på varandra och grät lite tillsammans, både av glädje och sorg. Milla är en av de vänner som inte är rädd att prata med mig om min syster, hon betydde så enormt mycket för henne också. Milla kan ringa och säga att nu Vania har jag för första gången sedan jag och Sonia var och tränade på Friskis satt på mig träningstoppen och tagit mig dit. Jag känner att Sonia är stolt över mig och är glad för min skull. Precis så vill jag att det alltid ska vara, att Sonia är den lilla rösten i huvudet som gör att någon tar sig i kragen, vågar, riskerar och gör allt det där tokiga som de kanske inte skulle våga annars. Jag är också stolt över Milla, självklart, hon är fantastisk i allt hon gör och den person hon är! Jag är stolt över många av mina vänner, de som väljer att kämpa och de som ger av sig själva var eviga dag, jag älskar er alla!
Åter till lyckan som vi då pratade om. Jag promenerar mycket i min ensamhet, lyssnar på musik, gråter både högljutt och tyst. Jag skrattar, jag ler, andas in alla dofter och minns. Jag minns vår barndom tillsammans när jag går mina promenader där vi alla gått - mamma, pappa, Monia, jag och Sonia. Jag brukar prata med Jojis och fråga om hon känner hur gott det doftar, om hon minns stigen, promenaderna till Himlabacken, pulkafärderna som kunde ha slutat med brutna ben men inte åsamkade oss mer än något litet blåmärke. Allt är så bekant, varenda sten, stig, brygga och tall väcker minnen i mig. Dessa minnen skapar vemod så jag gråter och förbannar att hon inte får vara här och skapa fler minnen till sitt egna mentala bibliotek. Mitt i allt detta skänker minnena också mig en stor glädje och lycka just av den anledningen att jag faktiskt har dem och kan ta fram dem och omsluta dem. Det är mina och er andras minnen av saker ni gjort med Sonia, upplevt med henne som gör att hon faktiskt lever kvar, så mina minnen ska aldrig, aldrig ta slut!!! Eftersom vi är födda och uppvuxna på samma ställe där jag bor kvar idag blir jag ledsen när de river och bygger nytt på de ställen vi vandrat och gått, jag är så rädd att glömma hur det såg ut förut. Helst vill jag springa fram till grävskoporna och skrika nej, ni förstör mina minnen. Sedan kommer jag ihåg att allting fortsätter, livet går vidare, det är dags att leva och vara lycklig!!!
För att avsluta riktigt härligt vill jag såhär en dag innan gratulera min kusin Kari och min vän Nettan som båda fyller år i morgon. Grattis!
Aroscupen
Såhär ser en riktigt glad och nöjd tjej ut efter en hel helg av fotbollsspelande. Måste jag nämna att jag är stolt både över min dotter och hennes lagkompisar - de är ett härligt gäng!
Elaka jag!
Då kommer den elaka häxan fram,
hon som jag helst gömmer undand för alla.
Det är då näsan får vårtor, tungan blir lång och grön, fingrarna knotiga
och besvärjelsena flyger vida omkring ur min fula käft.
Oron växer.
Då kommer den elaka häxan fram,
hon som jag helst vill förneka existensen av.
Det är då ögonen glöder, håret spretar, andedräkten stinker
och helvetets port öppnar sig på vid gavel i djup vördnad för mig.
Elaka häxan, bara ytterligare en dimension av mig! Av dig?
Run...
Min älskade Sonia - underbara lillasyster!!!
http://www.youtube.com/watch?v=z0usXKLUK5I&feature=PlayList&p=873C954E06074634&playnext=1&playnext_from=PL&index=20
Will you tell me when the lights are fading
Cos I can't see, I can't see no more
Will you tell me when the song stops playing
Cos I can't hear, I can't hear no more
She said I don't know what you're living for
She said I don't know what you're living for at all
He said I don't know what you're living for
He said I don't know what you're living for at all
But I will run until my feet no longer run no more
And I will kiss until my lips no longer feel no more
And I will love until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for
Will you tell me when the fighting's over
Cos I can't take, I can't take no more
Will you tell me when the day is done
Cos I can't run, I can't run no more
She said I don't know what you did it for
She said I don't know what you did it for at all
He said I don't know what you did it for
He said I don't know what you did it for at all
But I will run until my feet no longer run no more
And I will kiss until my lips no longer feel no more
And I will love until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for
And I will love until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for
Stolthet
Examensdags, trean avslutad, med bravur dessutom.
Jag är så stolt över dig min dotter, idag och alla dagar.
Tvivla aldrig på dig själv,
vet att du kan och klara allt du vill och tar dig för.
Du är bäst och jag älskar dig - grattis!
"Mina" härliga barn!
