Hur stor är den så kallade slumpen egentligen?
Den dag när vi alla i familjen ville samlas kring Sonias grav och minnas henne och hedra hennes minne, den 3 september i år, den dagen ska pappa vara tvungen att ligga på lasarettet. Ligga inlagd på Akademiska i sin ensamhet för att ta prover som är nödvändiga. Vilken dag som helst utom just denna dag hade känts okej, men inte den tredje... I sorgen över sitt barn ska han behöva uppbåda all styrka för att orka göra det som moste göras. Han har inget val, jag vet det, han vet det, men det känns likväl så svårt och tungt!

Samtidigt vill mitt hjärta och min själ tro och hoppas att det finns någon positiv  mening med att det sker det datumet. Kanske är det så att all positiv energi är samlad kring min pappas väl och ve just då, i den stunden - speciellt i den stunden!

Det finns saker som går att påverka i livet. Så som vilken färg jag ska ha på min tröja, viken typ av förälder jag ska vara, hur mycket godis jag ska stoppa i mig och vilken syn jag har på livet. Det jag däremot inte kan påverka är det fakutm att min syster dog i cancer för nästan exakt ett år sedan och att min pappa i skrivande stund ligger på lasarettet, svårt sjuk. Min pappa och min syster Sonia har alltid varit de två starkaste personera i min närhet - Sonia finns inte mer och pappa är sargad och trött. Jag måste finna min egna styrka och vara min starkaste person för mig själv nu och det är inte lätt.

Orättvisor har jag fått erfara i mitt liv och pappas fall är det inget undantag. Att han ligger där han ligger idag har att göra med att det blod han fick på Sahlgrenska 1977 samt 1978 var hepatitsmittat, tack för det! Min far står inför sitt största medicinska ingrepp i livet (och han har genomgått ett antal) när han så snart det bara är möjligt ska få en ny lever. Detta är det sista han behöver i sitt liv men han har inget val om han vill fortsätta leva. Jag vill att han ska fortsätta leva, jag behöver min pappa så mycket!

Om två veckor, möjligtvis på Sonias dödsdag, ska pappa iväg och ta prover som kommer avgöra när, var och hur allt ska ske och jag hoppas vid allt jag håller kärt att det ska gå vägen!!!

Vardagen har börjat igen. Ni vet när kvällarna består i att tvätta, laga mat, diska, planera inför morgondagen och samtidigt försöka vara social och en god förebild för ditt barn. Jag märker mer och mer för varje år hur svårt det är att få dessa saker att harmonera med varandra ibland. Min längtan efter att släppa allt och vara "wild and crazy" (som det heter på svenska) och min lika stor längtan efter att vara en "bullmamma" med stickningen i knät ligger inte alltid i fas med varandra. Faktum är att stundtals uppstår totala frontalkrockar inom mig som kan vara svåra att ta sig ur. Inte rent bokstavligt utan mer bildligt. Hur som haver har jag givit mig själv ännu ett löfte i raden och det är att försöka finna balansen mellan jobb, mammaroll, hem och vänner. En balns som kanske inte kommer vara total men ändå något sånär i våg.

Semestern var för övrigt skön och välbehövlig men åt helvete för kort!!!

Ibland måste man bara få ha semester...