Idag spelade min dotter fotbollsmatch mot ett lag från Köping.
Fantastiskt hård match och trots att min dotters lag är ett år yngre kämpade de på bra.
De hämtade upp en underläge och förlorade till slut med bara ett mål. De var stolta och glada och vi föräldrar också om det nu inte var för en idiot till kvinna.

Denna kvinna var tillika ledare i motståndarlaget. Ledare och föräldrar får tycka vad de tycka vill om domsluten som domarna tar men till syvende och sist är de de som dömer och har makten i sin hand. Vi får tidigt lära oss att så är fallet och det måste vi alla respektera. Det gjorde inte denna kvinna utan hon skriker åt domarna som är två unga tjejer på tretton år som precis har genomgått sin domarutbildning och detta var deras trejde match de dömde. Hon går till grov attack, gapar, skriker och gestikulerar. Det hela höll på och kunde ha urartat ordentligt när hon också fysiskt ger sig på en ledare från mitt lag genom att putta henne i bröstet med båda händerna. Tack och lov hade vår tränare sans nog att ignorera idiotens attack. Allt detta framför 10-12 flickor, just djävligt snyggt!

Om ledare beter sig på detta vis mot unga domare kommer ungdomsfotbollen snart inte ha några killar och tjejer som vill göra jobbet. De kommer inte dit för att bli spottade på och ta skit, allra minst av ledare som ska vara professionella i sin roll. Jag blir skrämd och rent av förbannad på idoter som henne och tyvärr är det inte helt sällsynt heller. Nej, upp för vuxna ledare som respekterar våra unga domare så de kan växa och känna sig stolta över det de gör.

Heja Thilde, friskt humör!

Jag vill inte tänka tanken,
den får mig att må illa.
Det skrämmer mig att det är så nära,
kanske får vi aldrig chansen att verkligen mötas på riktigt.
Vill inte se det som ett hinder,
men det är så verkligt.
Snart är du ända där borta,
jag är kvar här.

Vill inte, vill inte, vill inte!

Försöker att inte tänka på det,
låtsas att det inte är sant.
Med all säkerhet kommer verkligheten slå mig i ansiktet,
snart...

Vill inte, vill inte, vill inte!

Försöker ändå tro,
hoppas,
se fram emot en fortsättning.

Jag vill, jag vill, jag vill!

Ser du mig?

Idag fyller en av mina äldsta vänner år, hon precis som jag är numer 36 år. Egentligen är vi inte ens vänner längre och även om jag alltid kommer ha en kärlek till henne och ömt vårda alla minnen vi delat skulle det inte vara möjligt att vara henne nära idag. Min äldsta vän är mamma, glad, givmild, påhittig, intelligent, kreativ, naiv, vetgirig och narkoman...

Jag träffade lilla M för lite drygt en vecka sedan på stan där hon stod och skränade med ett gäng missbrukare. Jag funderade om jag lite fint skulle glida där ifrån utan att bli upptäckt för att slippa stanna och kännas vid allt det jobbiga. Jag bestämde mig ändå för att stanna och ropa på henne. Direkt sken hon upp som en sol, kom framspringandes, gav mig en kram och visade med yviga rörelser hur glad hon var över att se mig. Det var länge sedan jag blev kramad så många gångar på så kort tid. Tänk att hon mindes allt hon med och när jag berättade att jag utbildat mig till lärare steg tårarna i hennes ögon - precis som hon var glad att det har gått bra för mig i livet, fast allt gått åt skogen för henne.

Lilla M visste nog ganska tidigt att hennes liv skulle bli brokigt och jag var alltid den som försökte backa upp henne redan när vi var tonåringar, att sätta stopp där det behövdes och försöka förmå henne att inte prova allt bara för att hon kunde. Hon lyssnade inte alltid på mig men ibland... Vi slutade umgås när vi var runt sjutton-arton år och redan då hade hon börjat umgås i "fel" kretsar. En dag för många år sedan ringde lilla M till mig och skränade i telefonen att hon hade provat att röka hasch varvid jag talade om för henne hur omogen och dum hon var och om hon inte hade något annat att ringa mig om så kunde hon låta bli eftersom jag inte ville höra om hur hon förstörde för sig själv...

Tyvärr blev samtalen mer sällsynta och lilla M flyttade från det ena stället till det andra och för var gång hon ringde blev hon mer och mer paraniod. Hon hörde röster och trodde att polisen var utanför hennes hus (eller där hon bodde för stunden). Hon var på väg att förlora sin son och allt som betytt något för henne men ändå var hon inte förmögen att sätta stopp redan i det tidiga skedet av missbruket. Vi pratade kanske en eller ett par gånger om året jag och lilla M och jag kände alltid att hon ringde mig när hon behövde känna trygghet och komma tillbaks till någon hon visste älskade henne för den hon var. Jag försökte alltid peppa henne och tala om att hon kan bara hon tror på sig själv, att jag trodde på henne eftersom jag vet hennes kvalitéer. Tyvärr har hennes liv bara blivit värre och värre genom åren. Lilla M är idag en som alla narkomaner känner, alla poliser, alla socialarbetare, all behandlingspersonal. Ja, alla som på något vis kommer i kontakt med missbrukare i sitt yrke känner lilla M.

Jag har så många brev från henne hemma, så många minnen och jag vill inte vara den som blundar och går förbi när jag ser henne på stan bara för att det är mer "bekvämt" så, jag vill vara den som fortfarande bryr mig och tar mig tid men det är så svårt att veta hur ibland. Lilla M ser inte ut som 36, hon ser ut som en väldigt sliten och härjad 45-åring, den vackra flickan/kvinnan finns fortfarande där under men hon är svår att se. Alla tunga droger till trots kommer hon ihåg att jag har en dotter och bland det första hon frågade var hur det var med henne, det tyder på kärlek i min bok.

Jag önskar så att lilla M förmådde ordna sitt liv, precis som jag alltid önskat för min storasyster med, men kommer det hända eller kommer det då vara försent? Jag hatar droger och jag hatar ibland samhällets passivitet mot de som behöver hjälp att ta sig vidare och framåt!

...finner jag ro och njutning och ger mig själv tid att uppskatta dagen som varit.