Har nyligen kommit hem från Akademiska.
Pappa ligger på inensiven där.
Han sover.
Han är trött.
Levern fungerar inte.
Han är dödligt dålig.
Jag är så liten och rädd.
Jag vill att min pappa ska leva!!!

Nu har jag ytterligare en familjemedlem som ligger på sjukhus och kämpar för sitt liv.
Jag är rädd och oron tär på mig.
Hur ska jag göra för att tänka på annat än pappas kamp för sitt liv?
I morgon ska de göra en biopsi på levern,
den vill inte riktigt komma igång ordentligt.
De jämför det så fint med en motor som inte går på alla cylindrar.
Jag vet att det brukar bli såhär,
läkarna har berättat det och jag har läst om det.
Gör det mig lugnare?
Inte ett dugg,
jag vet att det också kan gå åt skogen.
Läkaren är optimistisk,
betyder det att jag också är det?
Alla värden är bra,
pappa är stark, han vill leva.
Jag försöker tänka på allt det positiva.
Allt det som komma skall - när pappa är hemma igen!

Jag tror aldrig jag blivit så glad och lättat över några ord som dem när jag hörde pappas röst i telefonen tjugo över fem nu i morse. Han är vaken, han har livet i sig ännu. Tänk att min älskade pappa har genomgått en levertransplantation för mindre än ett dygn sedan och det första han gör när han vaknar är att ringa till mig. Inget vettigt blev direkt sagt men himmel vilken skön känsla att höra hans röst. Sedan halv sex i förrgår kväll när vi fick veta att det fanns en lever till pappa har jag varit en nervvrak. Nära till tårarna, förvirrad, irriterad, tjurig, rädd, förtvivlad och allt däremellan. Givetvis har jag också hela tiden burit ett stort hopp med mig och det kommer jag fortsätta göra under hela tiden. Det första dygnet är krititskt ur blödningssynpunkt för pappa och den första veckan är extra skör vad gäller själva transplantatet. Det är dags att pappa får lite positivit tillbaks i sitt liv efter alla år som kantats av sjukdom och smärta, jag tror på att hans tur är kommen nu! Heja pappa, heja pappa!!!

Fy fan vad det kändes när jag väl förstod 
att verkligheten är lika mörk och förbannande kall som förut.
I mitt liv har inte mycket ändrats
trots att allt har förändrats.
Livet har gått från att vara precis lagom komplicerat,
svårt och plågsamt som det ska vara på något vis,
till att vara lite mer än vad jag stundtals klarar av.´
Förr handlade mycket om "småsaker" som att få vardagen att gå ihop.
Nu handlar det om att behålla förståndet och stanna i nutet.
Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt skratt,
utan skrattet skulle jag bli galen på riktigt,
tror jag.
Nu ska jag samla ihop mig,
nästa kamp har tagit sin mödosamma början.
Till skillnad med den jag förde vid min systers sida tänker jag vinna denna.
Pappa kommer att bli frisk!

http://www.hildestamdesign.se/

Tillsammans kan vi göra skillnad!