Grattis Sonia Elisabeth!

Have you ever fed a lover with just your hands
Closed your eyes and trusted
Just trusted

Have you ever thrown a fistfull of glitter in the air
Have you ever looked fear in the face and said, "I just don’t care"

It's only half past the point of no return
The tip of the iceberg
The sun before the burn
The thunder before the lightning
The breath before the phrase
Have you ever felt this way

Have you ever hated yourself for staring at the phone
Your whole life waiting on the ring to prove you're not alone

Have you ever been touched so gently you had to cry
Have you ever invited a stranger to come inside

It's only half past the point of oblivion
The hourglass on the table
The walk before the run
The breath before the kiss and the fear before the flames
Have you ever felt this way

La la la la
La la la la

There you are
Sitting in the garden
Clutching my coffee
Calling me sugar
You called me sugar
Oh
Oh
No
No
No

Have you ever wished for an endless night
Lassoed the moon and the stars 
And pulled that rope tight

Have you ever held your breath 
And asked yourself, "Will it ever get better than tonight
Tonight"

Vad har du för rätt att komma här och störa i mitt liv?
Vem gav dig mandat att påverka mig?
Försvinn från mitt huvud,
ge dig iväg dit du kom från,
är du snäll.
Inget gott kommer någonsin födas ur detta,
det känner jag djupt inom mig.
Vågar du påstå något annat,
utmanar du mig?
Jag vill bara skrika - gå här ifrån!
Jag vill bara skrika - kom hit och stanna!

Det är både surrealistiskt och hemtamt på en och samma gång att liksom höra Sonias tankar och kommentarer till mig. Jag kan på något vis inom mig förnimma vad hon skulle ha sagt till mig om hon levt och om hon kunnat förmedla sig till mig på riktigt. Ibland är jag i så desperat behov av hennes vägledning och antagligen är det mina egna tankar och minnet av den hon var som får mig att känna att hon leder mig framåt?! När jag är på väg att göra något galet och fel enligt mig kan jag höra Sonia säga åt mig att sluta vara så djävla präktig och bli lite wild and crazy och bara kasta mig ut... Jag kanske ska lyssna liter mer på den rösten, våga lite mer? På något vis var det enklare när hon fanns här hos mig på riktigt och jag faktiskt kunde prata med henne, höra hennes röstläge och förstå om hon menade allvar eller bara skämtade. Jag saknar henne så mycket och ändå är det en så stor tröst att hon alltid finns med mig, aldrig kommer jag släppa min lillasyster ifrån mig.

Fredag och livet fortsätter sin gilla gång med alla fantastiska saker som sker och alla jobbiga saker som är en del av vardagen. Tänker mycket på min lilla pappa som fortfarande har det så jobbigt. Vägen är lång för att bli helad och kanske blir han aldrig riktigt bra igen även om mitt hopp ligger där.





Syskonen Ström 2004

Wilmis och Thilde framför granen



En snöängel i full prakt


Världens vackraste pappa som ser såhär fin ut hans jobbiga tid till trots!!


Kusinkärlek


Även Wilma är julfin!


Mor och dotterkärlek på julaftonskvällen

Gott slut och gott nytt 2010!

I lördags rockade vi stan med våra "vackra" uppenbarelser. Se och njut!

Den sista tiden har harmonin och lättnaden inte hållt i sig särskilt länge var gång.
Det har varit som små fragment, korta andningspauser, som snart har försvunnit.
Försvunnit för att ge utrymme åt oro, frustration och hjälplöshet - igen.
Nu ska pappa in på operation igen. För tredje gången.
Varför? Säg det den som visste.
Allt började så bra med lever nummer två. Ända tills onsdag förra veckan då han började få så ont i magen.
Nu hoppar kaliumvärdet åt fanders och njurproverna är inte heller bra. Det tillsammans med en hög sänka kommer operationen som ett brev på posten. Operation därför att läkarna trots vanlig slätröntgen, kontraströntgen och ultraljud inte kan se vad som är galet med pappa.
Så nu sitter jag här igen, med mitt vinglas i handen, hjärtat dunkandes hårt i kroppen, magens innehåll i uppror och väntar på att få höra min fars röst igen. Gärna med ett glatt "hej på dig skitunge".

Så mycket ledsamma saker som sker runtomkring och ändå finns kärleken och lycka överallt. 
Nu har jag bara lite svårt att känna den, smaken på tungan är till synes mest bitter just nu...

Jag tror aldrig jag blivit så glad och lättat över några ord som dem när jag hörde pappas röst i telefonen tjugo över fem nu i morse. Han är vaken, han har livet i sig ännu. Tänk att min älskade pappa har genomgått en levertransplantation för mindre än ett dygn sedan och det första han gör när han vaknar är att ringa till mig. Inget vettigt blev direkt sagt men himmel vilken skön känsla att höra hans röst. Sedan halv sex i förrgår kväll när vi fick veta att det fanns en lever till pappa har jag varit en nervvrak. Nära till tårarna, förvirrad, irriterad, tjurig, rädd, förtvivlad och allt däremellan. Givetvis har jag också hela tiden burit ett stort hopp med mig och det kommer jag fortsätta göra under hela tiden. Det första dygnet är krititskt ur blödningssynpunkt för pappa och den första veckan är extra skör vad gäller själva transplantatet. Det är dags att pappa får lite positivit tillbaks i sitt liv efter alla år som kantats av sjukdom och smärta, jag tror på att hans tur är kommen nu! Heja pappa, heja pappa!!!