Jag har länge sökt en förändring inom mig själv.
Jag har varit rädd att jag inte varit förmögen att känna mer.
Visst, jag är full av känslor, sorg, glädje, rädsla, ouppfyllnad, tristress, hat, ilska, frustation och kärlek till livet men jag har saknat det där lilla extra.
Den där känslan som gör att det känns lite extra bra att öppna ögonen när en ny dag gryr.
Den där härliga förväntan som borrar sig ut från det innersta inre.
Den där obeskrivliga känslan av att leva.

Jag omfamnar förändringen, jag njuter av den, jag förtjänar den.
Dvalan har varit i så många år, enda sedan Sonias cancerbesked faktisk om inte ännu längre.
Nu vill jag bara fortsätta känna, öppna sållet och låta allt flöda fritt!

Så jävla skönt!