Igår började jag min sista termin på lärarutbildnig. Jag är förbannat stolt över mig själv som har kommit så här långt. Inte var jag något ljushuvud i skolan men jag har alltid besuttit en stor portion allmänbildning och så är jag satan så vetgirig när det är något jag verkligen vill lära mig. Inte hade jag heller någon aning om att jag skulle bli den första i min släkt (så vitt jag vet) att läsa på högskola/universitet. Förvisso gick min morbror någon typ av ingengörsutbildning på gamla Simmermanska (nuvarande Växhuset) och det räknas ju förstås :) Jag kommer från en gedigen arbetarsläkt där hårt arbete är det som primerats framför studier och självförverkligande. Inget illa i det, det är när allt kommer omkring arbete som inbringar pengar till en familj och gud vet att det inte blir några pengar att leva av som student. Hur som sitter jag då här och har börjat min sista termin och känner mig både uppfylld och nervös. Vad händer sedan? Får jag jobb på en gång eller kommer det bli en strid om vem som får de få jobb som finns. Förvisso vet jag att jag har bra kvalitéer, är en hajare på att "klicka" med barn och vuxna brukar jag komma bra överens med. Tyvärr är detta något som de allra flesta av mina studiekamrater också besitter men nog fasiken ska jag få ett jobb. Ett vikariat, jobb på förskola, tja vad som helst är jag villig att ta när jag är färdig, allt för att få erfarenhet och pengar i plånboken. Nu vill jag ut och lära mig av alla härliga ungar och duktiga pedagoger. Framåt, framåt!

Sitter och väntar på att klockan ska bli lite mer så jag kan ringa min kära syster. IDAG bara måste lungan vara okej så de kan sätta igång med cellgifterna. Pyret har blivit så mycket sämre de här två veckorna och ska hon ha en chans att bli bättre måste medicinerna in och verka som en mirakelkur och det pronto. Tänk hur en människa kan imponera på en annan genom att bara vara den hon är. Vad jag menar är att vi som är friska kan hålla masken och spela teater för varandra även när vi inte gillar varandra eller har olika åsikter. S  är sig själv, hon har ingen ork eller möjlighet att spela de sociala "lekar" som vi idkar dagligen, hon bara är sig själv. Av den anledningen vet jag att min syster är en fantastisk person både utåt och inåt.

Jag vet att hon är den som skulle ställa upp mest för vem som helst av hennes vänner som skulle bli sjuk och eventuellt ligga inlagd på sjukhus. Hon är den som skulle sätta sig i bilen varje dag om det behövdes och åka för att hälsa på, sitta och hålla handen eller bara finnas där. Av den här anledningen gör det mig så ont att det är så få av hennes vänner som tagit sig tid att häsla på henne. Visst fan vet jag att livet händer här och nu men kan man fika med sina friska vänner ett par kvällar i veckan, spring och shoppa på stan, åka och sola eller bada på helgen med familj och vänner ja då kan man åka och hälsa på sin sjuka vän som behöver en mer nu än någonsinn. Allt handlar om prioriteringar och det gör mig ont att vänner prioriterar så fel ibland. Hoppas jag aldrig behöver uppleva ångesten av att inte veta vad som kommer att hända, stirra in i en vit vägg och det i ensamhet. Dåligt samvete ska man inte ha men jag tror det är nyttigt att ta sig en funderar ibland på vad man menar när man säger till sin vän - jag gör vad som helst för dig, bara säg till!

Oj oj oj vad nära det var på 2.36 för Stefan Holm för bara några sekunder sedan. En chans kvar innan han vet om drömmen slår in eller inte. Heja Stefan!!!!

Först blir jag heligt förbannad, sådär förbannad att jag skulle vilja slå till henne hårt över käften men det skulle förmodligen inte hjälpa just nu. Sedan blir jag ledsen, ledsen över att hon inte fattar att det finns andra vägar att gå än sorgens och smärtans. När jag har gått igenom dessa båda känslor känner jag mig bara uppgiven och trött. Hur kan det bli så här, hur kan det gå så långt? Inte bara en gång utan fler gånger utan att hon får rätt hjälp. Vi sviker våra medmänniskor när vi inte lyssnar och ställer upp. Samhället sviker gång på gång sina invånare som mår psykiskt dåligt och det kan och tar sig så tragiska uttryck. I detta fall är det en bräcklig lite varelse som inte fått den hjälp hon borde ha fått och de som står som förlorare förutom henne är hennes barn. Barnen behöver och älskar sin mor och de har RÄTT till henne. Inte bara idag utan i många år framöver.

Jag vill bara säga att jag förstår hur smärtan kan vara så outhärdlig och svår att det ända som känns lindrande är att falla ner i mörkret för att slippa känna. Men för att kunna ta sig upp måste man tillåta sig att känna allt det onda, först då kan man läka, det är min bestämda uppfattning. Du lilla bräckliga kvinna, du kommer läka, våga tro på det, våga tro på dig själv!

Trean?!!? Hur hände det här? Mitt lilla pyre som jag håller så nära mitt hjärta att jag ibland fylls av en sådan vördnad och stark kärlek att trårarna tränger fram genom mina ögon, hon började trean idag. Tiden går så fort, den springer fram och fast jag försöker ta till vara på varje minut med henne och spenderar mer tid tillsammans med henne än många föräldrar gör med sina barn hinner jag inte riktigt med i alla svängar.

Mamma åkte upp till S idag för att hålla henne sällskap där hon ligger på Karolinska och kräks på sin institutionerade ensamhet. Önskar dem en så mysig samvaro som det nu är möjligt i dessa kala och sterila rum. Jag är säker på att de med en god portion humor och omtanke om varandra kommer få tiden att gå.

Har nyss storstädat bakom spisen och gjort rent fläkten och allt annat äckligt flottigt i köket. Jag känner mig nyttig, fy fan vad bra jag är när allt kommer omkring. Nu ska jag kurera min antågande förkylning innan den tar hela mig i besittning.

Jag tror att jag om bara några minuter ska stänga av datorn, gå ut i källaren och börja rensa. Det är vad jag tror, vad som faktiskt kommer att ske är en helt annan femma.

Dottern är på träningsläger och i stället för att vara social och umgås med mina vänner sitter jag hemma och myser i min ensamhet. Det är ljuvligt med tystheten ibland.

Pratade nyss med min syster och hon lät riktigt pigg på rösten. Hoppas verkligen den avspeglar verkligheten och att hon inte håller fasaden uppe för att hålla mig lugn. Vill bara att hon ska bli bättre snart, bättre så hon får komma hem och vara där hon hör hemma och inte på ett sterilt sjukhus. Jag vet att de flesta som arbetar där är fantastiska men det är här hon hör hemma.

Jag tro för övrigt på ödet. Ett öde vi själva styr...

Bästa väninnans mormor dog i måndags natt efter att ha varit inlagd och behandlats för en lunginflammation. Denna var enligt vårdpersonalen under kontroll och dagen efter skulle hon få åka hem till sin älskade som väntade på sin livspartner. Hon kom aldrig hem utan dog i sviterna av ett lungödem som dök upp plötsligt. Denna underbara Birgit har även jag lärt känna genom åren och en mer godhjärtad och generös kvinna är svår att finna. Jag kommer sakna henne och hennes familj kommer alltid fattas henne om ändå minnas henne med glädje och kärlek.

Så har vi min älskade syster som kämpar i motvind titt som tätt. Det kanske inte är sant men stundtals känns det som att var gång de ska prova någon behandling eller bara göra några enkla saker för henne så sker det alltid något som sätter käppar i hjulen för hennes tillfrisknande. I går skulle så ett nytt cellgift testas på hennes cancer och det känns alltid hoppfullt när de har nya vägar att gå och andra läkemedel att prova men inte blev det av inte. I går när S kom till Karolinska konstaterades det att hon hade en så kallad pneumotorax (hopsjunken lunga) vilket gjorde att de inte kunde sätta ingång med cellgifterna. De provade med att dränera lungan men idag kvarstog problemet vilket gör att hon nu måste ligga med ett permanent dränage i en till fem dagar innan lungan är helt återställd. Varför människor får pneumotorax vet man inte och det inträffar ofta hos unga friska män för övrigt. Detta betyder att i värsta fall blir hennes cellgiftsbehandling uppskjuten i fem dagar till innan den kommer igång. Det känns som om det inte är första gången och det gör mig frustrerad då varje dag är värdefull för hennes väl och ve. Det är helvete så jobbigt att stå på sidan och se någon man älskar så högt ha så ont utan att kunna göra något.

Något positivt var i varje fall att i morse ringde det på min dörr och där stod han - Markus från Tyskland! Min brevvän sedan nitton år tillbaks som bara ville stanna och ge mig en kram innan han och hans familj skulle åka tillbaks hem igen. Tänk att efter nitton år var han sig ganska lik och jag blev nog lite blyg inför honom, sådär som bara vi flickor blir ibland. Kul var det att se honom och nu har vi faktiskt något nytt att skriva till varandra om.

I mogon blir jag bjuden på klippning också. Tänk vad gulliga somliga är - göra mig så glad och generad. Tack love!

Har varken ork eller lust att ta mig för något idag. En cykeltur till Hälla med dotter var precis vad orken räckte till och det var väl förvisso inte så lite det när allt kommer omkring. Väl hemma möttes vi av min systerdotter som väntade på oss. Ska bli riktigt mysigt att få rå om henne ett dygn, vi ses för sällan nu för tiden och faktum är att jag anser det viktigt att kusinerna bibehåller en nära kontakt. Det finns för många flyktia bekantskaper i livet så de genuina och sanna bör man försöka hålla när sitt hjärta.

Vissa dagar då närhetstörsten är stor, då behovet av att få krypa ner i en varm stor famn är allt jag kan tänka på. De dagarna undrar jag varför jag ännu inte funnit min hamn, min likasinnade älskare att dela livet med. Samtidigt vet jag att så länge jag inte öppnar mig för möjligheten att någon vill och faktiskt inte kan låta bli att älska mig, så länge kommer jag att vara ensam. Tolka mig inte fel, jag trivs med mitt liv och allt jag har. Jag har ju faktiskt mer än många men visst längtar jag ibland, ibland... 

Positiva tankar skickar jag till Sonia som ska få hjälp med en annan behandling som börjar på tisdag. Håller alla tummar att den biter på cancern så hon bli bättre och det snart innan hennes ork tryter för mycket. Hon ger verkligen sitt smeknamn Tiger en innebörd!

Vilken ljuvlig semester vi har haft. Tänk vad lite "Säfsenluft" och goda vänner kan få en att ladda sina batterier och känna sig som en av de viktigaste personerna i deras liv. Vi har under våra dagar i paradiset åkt flotte, badat, grillat, bastat, druckit vin och rökt de där ciggen som man egentligen inte borde göra över huvud taget men gör ändå. I tisdags packade vi bilarna och åkte den nästan trettio milen till Kolmården för att titta på apor, delfiner, varjar och alla roliga däggdjur på två ben... Natten spenderades i en lagom liten kampingstuga med en härlig dubbelsäng till mig och fisen och en kanske inte lika fullt fräsch bäddsoffa till P med dotter. Vi sov hur som haver gott och efter den härliga resen for vi upp till Säfsen för att njuta ett par dagar ytterligare. Tack älskade M och P för gästfriheten och allt annat, älskar er så!

Väl hemma åkte jag och häsade på syster S som jag saknat så när jag varit borta. Hon är så ynklig i sin storhet om jag kan skriva så? Tänk att denna fantastiska kvinna som har det så in i helvete kämpigt i sitt liv ändå orkar ge så mycket och sprida ett sånt stort ljus runt omkring sig. Jag kommer i resten av mitt liv inte förstå vilken styrka min kära lillasyster besitter men stor är den.

Positivt idag var att få sova till klockan elva -  det är semester!