Den sista tiden har harmonin och lättnaden inte hållt i sig särskilt länge var gång.
Det har varit som små fragment, korta andningspauser, som snart har försvunnit.
Försvunnit för att ge utrymme åt oro, frustration och hjälplöshet - igen.
Nu ska pappa in på operation igen. För tredje gången.
Varför? Säg det den som visste.
Allt började så bra med lever nummer två. Ända tills onsdag förra veckan då han började få så ont i magen.
Nu hoppar kaliumvärdet åt fanders och njurproverna är inte heller bra. Det tillsammans med en hög sänka kommer operationen som ett brev på posten. Operation därför att läkarna trots vanlig slätröntgen, kontraströntgen och ultraljud inte kan se vad som är galet med pappa.
Så nu sitter jag här igen, med mitt vinglas i handen, hjärtat dunkandes hårt i kroppen, magens innehåll i uppror och väntar på att få höra min fars röst igen. Gärna med ett glatt "hej på dig skitunge".

Så mycket ledsamma saker som sker runtomkring och ändå finns kärleken och lycka överallt. 
Nu har jag bara lite svårt att känna den, smaken på tungan är till synes mest bitter just nu...