så små att jag inte längre vet vem jag är,

jag tappar mitt namn, min identitet.

Du säger att jag är vacker,

du säger att du älskar mig,

att jag är allt för dig.

Jag har inget försvar,

jag är förlorad i dig.

Vem är du att rubba min världsbild,

att störa mitt egoistiska universum?

Hur i hela friden ska jag försvara mitt innersta rum,

den ända lilla vrå där jag förvarar mig själv, mitt innersta jag?

Snart har jag inget av mina murar kvar.

Är det så det ska vara, ska du ha rätten att rämna mitt pansar?

Jag vet inte om jag klarar det här,

den kärlek du ger.

Hur ska jag som aldrig fått känna denna värme kunna omsluta den?

Ändå är jag här i denna sena timme,

ändå sitter jag här och med helt mitt väsen svar jag - JA!

Att älska och vara så sårbar är skrämmande.

En känsla svår att sätta ord på.

Att du skulle komma mig så nära, så fort, var något jag inte var beredd på.

Du fyller mig med ett sådant lugn samtidigt som hela jag är i ett känslomässigt stormande hav.

Att få krypa in i din famn, att somna på din arm är allt jag någonsin drömt om. Du är precis allt jag hoppats på men aldrig fått uppleva, tills nu.

Varje gång jag hör din röst, varje gång jag ser dig försvinner allt annat, det finns bara du.

Varje gång du går är jag livrädd att du ska försvinna från mig, att lyckan bara spelade mig ett spratt.

Jag blundar och kan känna din smekning på min kind, dina armar som håller om mig.

Hos din vill jag stanna, hos dig vill jag höra hemma - idag och alla dagar.

Du är kärleken personifierad för mig och jag är så evigt tacksam att du kommit in i mitt liv.

att jag som bara är en enkel kvinna utan något att erbjuda.

Ska jag helt plötsligt ha rätten att uppleva kärleken?

Den okomplicerade underbara känslan av att vara älskad?

Hur ska jag förklara att jag är ingen att älska?

Att jag är precis såhär som jag är...

Det är så svårt att omvärdera värdet av sig själv,

att faktiskt se kärleken i någons ögon när denna underbara tittar på mig.

Att älska någon har skrämt mig, men inte nu längre, så vem är jag att

tvivla på att någon kan älska mig?

Snacka om motstridiga känslor och tankar, det är nästan så jag måste småle åt mig själv.