Hur stor är den så kallade slumpen egentligen?
Den dag när vi alla i familjen ville samlas kring Sonias grav och minnas henne och hedra hennes minne, den 3 september i år, den dagen ska pappa vara tvungen att ligga på lasarettet. Ligga inlagd på Akademiska i sin ensamhet för att ta prover som är nödvändiga. Vilken dag som helst utom just denna dag hade känts okej, men inte den tredje... I sorgen över sitt barn ska han behöva uppbåda all styrka för att orka göra det som moste göras. Han har inget val, jag vet det, han vet det, men det känns likväl så svårt och tungt!

Samtidigt vill mitt hjärta och min själ tro och hoppas att det finns någon positiv  mening med att det sker det datumet. Kanske är det så att all positiv energi är samlad kring min pappas väl och ve just då, i den stunden - speciellt i den stunden!