Har suttit med tjejerna från en av kurserna på högskolan och skrivit ett gemensamt PM som ska lämnas in nästa vecka. Känns för det första tugnt att tvingas till ett avbrott i C-uppsatsskrivandet men ändå trevligt att träffas och umgås en stund. Idag satt vi så hemma hos ena tjejen, kämpade på med att skriva,gosade med båda voffisarna och hon bjöd oss alla på en härlig tacolunch. Vi kämpade på och rätt var det är får tjejen ett telefonsamtal där en opersonlig person berättar att hennes farfar dött för ett tag sedan men att det minsan inte gick att få tag på någon anhörig. Hmm men tjejen i fråga var anhörig och bor dessutom hemma hos sina föräldrar men hem hade tydligen inte den opersonliga personen från lasarettet brytt sig om att ringa. Dagen avslutades lite tugnt med andra ord och alla mina tankar är med J och hennes familj denna kväll. Känns väldigt konstigt att vara "nära" döden så snabbt igen, det river i färska hjärtesår som ännu blöder ymnigt.

På fredag är det dags för urnsättningen, tänk att lite aska är allt som finns kvar av världens vackraste Sonia, vilket känns som en helt främmande och surrealistisk tanke. Jag och mor har varit ute och köpt en fin gravlykta som vi ska sätta på graven så den får lysa upp höstmörkret och värma alla frusna, ledsna själar som vill hälsa på skruttan vid hennes vilorum.

I morgon ska jag göra lite nytta och hjälpa en person jag bryr mig om med något denna inte tycker om att göra. Det känns bra att kunna ställa upp med det lilla jag kan.

Glöm inte att tända ljusen och sprida kärlekens budskap i hösten!