Längtan
Som en tjuv om natten lämnar jag min trygghet utan ånger.
Ser mig inte om,
blicken fäst på horisonten.
Framtiden inom räckhåll,
ändå så vindlande långt borta.
Det är dit jag ska,
dit jag strävar.
Det är dit min längtan tar mig.
Där finns framtiden,
där finns kärleken.
Nu är jag på väg - framåt.
Snart, snart,
äntligen!
Stark och svag
Jag är stark!
Jag är självständig!
Jag vet vad jag vill!
Jag är bäst på att vara trogen mig själv!
Fan, jag är helt enkelt fantastisk!
Så, vad är problemet?
Vad fan sitter jag här för?
Funderar och känner mig kluven!
Svag och suktande.
Jag gillar det inte men är oförmögen att göra något åt det just nu...
Glitter in the air - lyssna och njut!
Have you ever fed a lover with just your hands Closed your eyes and trusted Just trusted Have you ever thrown a fistfull of glitter in the air Have you ever looked fear in the face and said, "I just don’t care" It's only half past the point of no return The tip of the iceberg The sun before the burn The thunder before the lightning The breath before the phrase Have you ever felt this way Have you ever hated yourself for staring at the phone Your whole life waiting on the ring to prove you're not alone Have you ever been touched so gently you had to cry Have you ever invited a stranger to come inside It's only half past the point of oblivion The hourglass on the table The walk before the run The breath before the kiss and the fear before the flames Have you ever felt this way La la la la La la la la There you are Sitting in the garden Clutching my coffee Calling me sugar You called me sugar Oh Oh No No No Have you ever wished for an endless night Lassoed the moon and the stars And pulled that rope tight Have you ever held your breath And asked yourself, "Will it ever get better than tonight Tonight"
Äntligen börjar jag vakna
Jag har varit rädd att jag inte varit förmögen att känna mer.
Visst, jag är full av känslor, sorg, glädje, rädsla, ouppfyllnad, tristress, hat, ilska, frustation och kärlek till livet men jag har saknat det där lilla extra.
Den där känslan som gör att det känns lite extra bra att öppna ögonen när en ny dag gryr.
Den där härliga förväntan som borrar sig ut från det innersta inre.
Den där obeskrivliga känslan av att leva.
Jag omfamnar förändringen, jag njuter av den, jag förtjänar den.
Dvalan har varit i så många år, enda sedan Sonias cancerbesked faktisk om inte ännu längre.
Nu vill jag bara fortsätta känna, öppna sållet och låta allt flöda fritt!
Så jävla skönt!
...
Vad har du för rätt att komma här och störa i mitt liv?
Vem gav dig mandat att påverka mig?
Försvinn från mitt huvud,
ge dig iväg dit du kom från,
är du snäll.
Inget gott kommer någonsin födas ur detta,
det känner jag djupt inom mig.
Vågar du påstå något annat,
utmanar du mig?
Jag vill bara skrika - gå här ifrån!
Jag vill bara skrika - kom hit och stanna!
Livet
Det är både surrealistiskt och hemtamt på en och samma gång att liksom höra Sonias tankar och kommentarer till mig. Jag kan på något vis inom mig förnimma vad hon skulle ha sagt till mig om hon levt och om hon kunnat förmedla sig till mig på riktigt. Ibland är jag i så desperat behov av hennes vägledning och antagligen är det mina egna tankar och minnet av den hon var som får mig att känna att hon leder mig framåt?! När jag är på väg att göra något galet och fel enligt mig kan jag höra Sonia säga åt mig att sluta vara så djävla präktig och bli lite wild and crazy och bara kasta mig ut... Jag kanske ska lyssna liter mer på den rösten, våga lite mer? På något vis var det enklare när hon fanns här hos mig på riktigt och jag faktiskt kunde prata med henne, höra hennes röstläge och förstå om hon menade allvar eller bara skämtade. Jag saknar henne så mycket och ändå är det en så stor tröst att hon alltid finns med mig, aldrig kommer jag släppa min lillasyster ifrån mig.
Fredag och livet fortsätter sin gilla gång med alla fantastiska saker som sker och alla jobbiga saker som är en del av vardagen. Tänker mycket på min lilla pappa som fortfarande har det så jobbigt. Vägen är lång för att bli helad och kanske blir han aldrig riktigt bra igen även om mitt hopp ligger där.
Syskonen Ström 2004
Livet händer här och nu
I stället för att stressa upp mig kan jag i stället då gå in i dvala,
bädda ner mig och bara försöka finna lugnet.
Varför stressa ihjäl sig när man ändå inte hinner med?
De sista åren har varit så intensiva, så psykiskt och fysiskt jobbiga och jag antar att verkligheten måste komma ifatt förr eller senare. Nu vill jag så gärna försöka finna mig själv igen mitt i all kaos. Mitt i saknaden efter Sonia, mitt i pappas tillfrisknande och i min jobbkarriär som jag inte vet vart den är på väg. Livet är mitt att levas men det är fasiken inte det lättaste alla gånger. Men jag är in't bitter, jag bara ventilerar lite smått.
Grattis Lotta Kajving idag på din stora 50-årsdag. Jag hoppas den har varit allt du önskar och mer därtill!
Du förför mig
nafsande,
krävande.
Löften om något mer,
något mer än jag törs smaka.
Din närhet,
din tunga mot min,
är mer än jag klarar av.
Din hårdhet mot mitt mjukaste inre.
Du förför mig hårt och jag vill bara ha mer!
Gott slut och julen 2009 i bilder
Wilmis och Thilde framför granen
En snöängel i full prakt
Världens vackraste pappa som ser såhär fin ut hans jobbiga tid till trots!!
Kusinkärlek
Även Wilma är julfin!
Mor och dotterkärlek på julaftonskvällen
Gott slut och gott nytt 2010!
Lite inspiration...
Firade hemma med lillan, mor, syskonbarn, svågern och PAPPA!!! Helt fantastiskt på alla sätt och vis, hade inte vågat hoppats men nu är han hemma och en enorm trötthet och svaghet till trots kämpar han på för fulla muggar. Juldagen följde vi med pappa till stugan och njöt ytterligare ett par dagar med varandra och utanför är visar världen sitt vackraste och mest glittrande duntäcke.
Gott slut så ses vi snart igen, själv ska jag bara njuta och vara tacksam för min familj och mina vänner, det har Sonia lärt mig!
70-talsfest med vår tjejgrupp Xantippa!
I lördags rockade vi stan med våra "vackra" uppenbarelser. Se och njut!
Denna satans oro!!!
Den sista tiden har harmonin och lättnaden inte hållt i sig särskilt länge var gång.
Det har varit som små fragment, korta andningspauser, som snart har försvunnit.
Försvunnit för att ge utrymme åt oro, frustration och hjälplöshet - igen.
Nu ska pappa in på operation igen. För tredje gången.
Varför? Säg det den som visste.
Allt började så bra med lever nummer två. Ända tills onsdag förra veckan då han började få så ont i magen.
Nu hoppar kaliumvärdet åt fanders och njurproverna är inte heller bra. Det tillsammans med en hög sänka kommer operationen som ett brev på posten. Operation därför att läkarna trots vanlig slätröntgen, kontraströntgen och ultraljud inte kan se vad som är galet med pappa.
Så nu sitter jag här igen, med mitt vinglas i handen, hjärtat dunkandes hårt i kroppen, magens innehåll i uppror och väntar på att få höra min fars röst igen. Gärna med ett glatt "hej på dig skitunge".
Så mycket ledsamma saker som sker runtomkring och ändå finns kärleken och lycka överallt.
Nu har jag bara lite svårt att känna den, smaken på tungan är till synes mest bitter just nu...
Grattis pappa!
Ego som jag är vill jag hylla min egna far.
Jag vill tala om för alla att trots hans tjurskallighet (som jag också ärvt),
är han min idol.
Genom livet har jag alltid sett upp till min pappa,
hans kunnande har alltid imponerat på mig.
Kanske är det så att han inte alltid kunde krama mig när jag var liten,
det kom senare i livet. Men han visade ändå att han älskade mig,
genom att ställa upp med tid och kunskap, fixa och dona med det som behövdes.
Herre gud vilka gräl jag och min far har haft under min uppväxt,
vi är samma skrot och korn, men utan dem hade vi förmodligen inte haft den härliga kontakt vi har idag.
Idag hade jag velat vara hos honom på sjukhuset,
givit honom en kram och en bakelse,
pussat honom på pannan och talat om för honom att jag älskar honom.
Nu gör jag det här i stället.
Grattis på din dag pappa - jag älskar dig!
Krya på dig snabbt!!!
Snälla pappa, lev!
Pappa ligger på inensiven där.
Han sover.
Han är trött.
Levern fungerar inte.
Han är dödligt dålig.
Jag är så liten och rädd.
Jag vill att min pappa ska leva!!!
Rädsla
Jag är rädd och oron tär på mig.
Hur ska jag göra för att tänka på annat än pappas kamp för sitt liv?
I morgon ska de göra en biopsi på levern,
den vill inte riktigt komma igång ordentligt.
De jämför det så fint med en motor som inte går på alla cylindrar.
Jag vet att det brukar bli såhär,
läkarna har berättat det och jag har läst om det.
Gör det mig lugnare?
Inte ett dugg,
jag vet att det också kan gå åt skogen.
Läkaren är optimistisk,
betyder det att jag också är det?
Alla värden är bra,
pappa är stark, han vill leva.
Jag försöker tänka på allt det positiva.
Allt det som komma skall - när pappa är hemma igen!
