Denna satans oro!!!
Den sista tiden har harmonin och lättnaden inte hållt i sig särskilt länge var gång.
Det har varit som små fragment, korta andningspauser, som snart har försvunnit.
Försvunnit för att ge utrymme åt oro, frustration och hjälplöshet - igen.
Nu ska pappa in på operation igen. För tredje gången.
Varför? Säg det den som visste.
Allt började så bra med lever nummer två. Ända tills onsdag förra veckan då han började få så ont i magen.
Nu hoppar kaliumvärdet åt fanders och njurproverna är inte heller bra. Det tillsammans med en hög sänka kommer operationen som ett brev på posten. Operation därför att läkarna trots vanlig slätröntgen, kontraströntgen och ultraljud inte kan se vad som är galet med pappa.
Så nu sitter jag här igen, med mitt vinglas i handen, hjärtat dunkandes hårt i kroppen, magens innehåll i uppror och väntar på att få höra min fars röst igen. Gärna med ett glatt "hej på dig skitunge".
Så mycket ledsamma saker som sker runtomkring och ändå finns kärleken och lycka överallt.
Nu har jag bara lite svårt att känna den, smaken på tungan är till synes mest bitter just nu...
Grattis pappa!
Idag är det alla pappors dag.
Ego som jag är vill jag hylla min egna far.
Jag vill tala om för alla att trots hans tjurskallighet (som jag också ärvt),
är han min idol.
Genom livet har jag alltid sett upp till min pappa,
hans kunnande har alltid imponerat på mig.
Kanske är det så att han inte alltid kunde krama mig när jag var liten,
det kom senare i livet. Men han visade ändå att han älskade mig,
genom att ställa upp med tid och kunskap, fixa och dona med det som behövdes.
Herre gud vilka gräl jag och min far har haft under min uppväxt,
vi är samma skrot och korn, men utan dem hade vi förmodligen inte haft den härliga kontakt vi har idag.
Idag hade jag velat vara hos honom på sjukhuset,
givit honom en kram och en bakelse,
pussat honom på pannan och talat om för honom att jag älskar honom.
Nu gör jag det här i stället.
Grattis på din dag pappa - jag älskar dig!
Krya på dig snabbt!!!
Ego som jag är vill jag hylla min egna far.
Jag vill tala om för alla att trots hans tjurskallighet (som jag också ärvt),
är han min idol.
Genom livet har jag alltid sett upp till min pappa,
hans kunnande har alltid imponerat på mig.
Kanske är det så att han inte alltid kunde krama mig när jag var liten,
det kom senare i livet. Men han visade ändå att han älskade mig,
genom att ställa upp med tid och kunskap, fixa och dona med det som behövdes.
Herre gud vilka gräl jag och min far har haft under min uppväxt,
vi är samma skrot och korn, men utan dem hade vi förmodligen inte haft den härliga kontakt vi har idag.
Idag hade jag velat vara hos honom på sjukhuset,
givit honom en kram och en bakelse,
pussat honom på pannan och talat om för honom att jag älskar honom.
Nu gör jag det här i stället.
Grattis på din dag pappa - jag älskar dig!
Krya på dig snabbt!!!
Snälla pappa, lev!
Har nyligen kommit hem från Akademiska.
Pappa ligger på inensiven där.
Han sover.
Han är trött.
Levern fungerar inte.
Han är dödligt dålig.
Jag är så liten och rädd.
Jag vill att min pappa ska leva!!!
Pappa ligger på inensiven där.
Han sover.
Han är trött.
Levern fungerar inte.
Han är dödligt dålig.
Jag är så liten och rädd.
Jag vill att min pappa ska leva!!!
Rädsla
Nu har jag ytterligare en familjemedlem som ligger på sjukhus och kämpar för sitt liv.
Jag är rädd och oron tär på mig.
Hur ska jag göra för att tänka på annat än pappas kamp för sitt liv?
I morgon ska de göra en biopsi på levern,
den vill inte riktigt komma igång ordentligt.
De jämför det så fint med en motor som inte går på alla cylindrar.
Jag vet att det brukar bli såhär,
läkarna har berättat det och jag har läst om det.
Gör det mig lugnare?
Inte ett dugg,
jag vet att det också kan gå åt skogen.
Läkaren är optimistisk,
betyder det att jag också är det?
Alla värden är bra,
pappa är stark, han vill leva.
Jag försöker tänka på allt det positiva.
Allt det som komma skall - när pappa är hemma igen!
Jag är rädd och oron tär på mig.
Hur ska jag göra för att tänka på annat än pappas kamp för sitt liv?
I morgon ska de göra en biopsi på levern,
den vill inte riktigt komma igång ordentligt.
De jämför det så fint med en motor som inte går på alla cylindrar.
Jag vet att det brukar bli såhär,
läkarna har berättat det och jag har läst om det.
Gör det mig lugnare?
Inte ett dugg,
jag vet att det också kan gå åt skogen.
Läkaren är optimistisk,
betyder det att jag också är det?
Alla värden är bra,
pappa är stark, han vill leva.
Jag försöker tänka på allt det positiva.
Allt det som komma skall - när pappa är hemma igen!
"Hej på dig skitunge"
Jag tror aldrig jag blivit så glad och lättat över några ord som dem när jag hörde pappas röst i telefonen tjugo över fem nu i morse. Han är vaken, han har livet i sig ännu. Tänk att min älskade pappa har genomgått en levertransplantation för mindre än ett dygn sedan och det första han gör när han vaknar är att ringa till mig. Inget vettigt blev direkt sagt men himmel vilken skön känsla att höra hans röst. Sedan halv sex i förrgår kväll när vi fick veta att det fanns en lever till pappa har jag varit en nervvrak. Nära till tårarna, förvirrad, irriterad, tjurig, rädd, förtvivlad och allt däremellan. Givetvis har jag också hela tiden burit ett stort hopp med mig och det kommer jag fortsätta göra under hela tiden. Det första dygnet är krititskt ur blödningssynpunkt för pappa och den första veckan är extra skör vad gäller själva transplantatet. Det är dags att pappa får lite positivit tillbaks i sitt liv efter alla år som kantats av sjukdom och smärta, jag tror på att hans tur är kommen nu! Heja pappa, heja pappa!!!
Verkligheten kommer ikapp
Fy fan vad det kändes när jag väl förstod
att verkligheten är lika mörk och förbannande kall som förut.
I mitt liv har inte mycket ändrats
trots att allt har förändrats.
Livet har gått från att vara precis lagom komplicerat,
svårt och plågsamt som det ska vara på något vis,
till att vara lite mer än vad jag stundtals klarar av.´
Förr handlade mycket om "småsaker" som att få vardagen att gå ihop.
Nu handlar det om att behålla förståndet och stanna i nutet.
Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt skratt,
utan skrattet skulle jag bli galen på riktigt,
tror jag.
Nu ska jag samla ihop mig,
nästa kamp har tagit sin mödosamma början.
Till skillnad med den jag förde vid min systers sida tänker jag vinna denna.
Pappa kommer att bli frisk!
att verkligheten är lika mörk och förbannande kall som förut.
I mitt liv har inte mycket ändrats
trots att allt har förändrats.
Livet har gått från att vara precis lagom komplicerat,
svårt och plågsamt som det ska vara på något vis,
till att vara lite mer än vad jag stundtals klarar av.´
Förr handlade mycket om "småsaker" som att få vardagen att gå ihop.
Nu handlar det om att behålla förståndet och stanna i nutet.
Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt skratt,
utan skrattet skulle jag bli galen på riktigt,
tror jag.
Nu ska jag samla ihop mig,
nästa kamp har tagit sin mödosamma början.
Till skillnad med den jag förde vid min systers sida tänker jag vinna denna.
Pappa kommer att bli frisk!
Välj det rosa armbandet - hjälp till i kampen mot bröstcancer!
Många känslor idag
Idag klockan tre är det exakt ett år sedan klockorna slog då min syster for till sin sista vila. Slagen från klockorna var tunga och lika mörka som det djupaste nattsvarta hål, varje slag gick som rysningar genom min kropp. Jag minns precis som om det vore igår när vi alla satt där i kapellet och väntade på att det skulle börja och när det skulle vara över. Året som gått har varit tungt på många sätt. För egen del trodde jag aldrig att det kunde rymmas så mycket tårar, djup sorg, ilska och frustration inom mig. Vissa dagar har jag trott att jag ska bli tokig av saknad. Nätter då jag ligger i sängen och rätt ut i mörkret skriker och gråter som ett litet barn efter rättvisa och en önskan om att Sonia ska få leva igen. Givetvis för min skull eftersom jag saknar henne men framförallt för hennes egen som så gärna ville leva. Året har givetvis inte bara varit smärta utan det har även varit värme och kärlek, ibland från oväntade håll. Jag har fått jobb, har börjat ta mitt körkort och jag har så många vänner och en härlig familj runtomkring mig, ett bra år också alltså!
Idag har jag så äntligen fått arslet ur vagnen (som vi säger på ren svenska) och ordnat en fest till Sonias minne. Jag längtar och har sett fram emot den ända sedan jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag hade rädslor om att det inte var några som skulle komma, som kanske tyckte att de har sörjt färdigt och därför inte ville ha upp känslorna till ytan igen. De som kanske inte tyckte det är passande att festa till det med alkohol och chips när någon har dött. Jag är så glad att jag hade fel. De flesta som jag hade hoppats på skulle komma har tackat ja och ikväll ska vi ha det trevligt tillsammans i all enkelhet. Lyssna på musik, dricka sprit, prata, skratta och om det är någon som gråter en skvätt, ja då är det också helt okej. Ikväll är det i varje fall Sonias och vår gemensamma kväll!
Idag har jag så äntligen fått arslet ur vagnen (som vi säger på ren svenska) och ordnat en fest till Sonias minne. Jag längtar och har sett fram emot den ända sedan jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag hade rädslor om att det inte var några som skulle komma, som kanske tyckte att de har sörjt färdigt och därför inte ville ha upp känslorna till ytan igen. De som kanske inte tyckte det är passande att festa till det med alkohol och chips när någon har dött. Jag är så glad att jag hade fel. De flesta som jag hade hoppats på skulle komma har tackat ja och ikväll ska vi ha det trevligt tillsammans i all enkelhet. Lyssna på musik, dricka sprit, prata, skratta och om det är någon som gråter en skvätt, ja då är det också helt okej. Ikväll är det i varje fall Sonias och vår gemensamma kväll!
Trött, tröttare, mest trött!
Helt slut efter jobbet idag.
Tacksam att ha jobbet att gå till men idag var det tungt.
Tror inte jag är riktigt återställd ännu.
Skönt att vi har planeringsdag i morgon.
Mjukstart är viktigt - 99% räcker...
Tacksam att ha jobbet att gå till men idag var det tungt.
Tror inte jag är riktigt återställd ännu.
Skönt att vi har planeringsdag i morgon.
Mjukstart är viktigt - 99% räcker...
Äntligen
Efter en veckas smärta och besvär skönjer jag äntligen ljuset i tunneln. Idag har jag till och med kunnat äta en smörgås och lite nougat. Orken är ganska minimal när man lever på vatten. Fortfarande svider det som av tusen blåsor i halsen, men det blir bättre. Jag är helt övertygad om att jag kommer vara ett par kilo lättare och mer lycklig när halsen väl är läkt, så vad sitter jag här och gnäller för?
Ut i den ljuvliga hösten och leta svamp, ja det är vad jag ska göra!
Ut i den ljuvliga hösten och leta svamp, ja det är vad jag ska göra!
Tonsillektomi
Så heter det visst när halsmandlarna opereras bort som Ullman upplyste mig om och det är precis det jag ska iväg och göra om två timmar. Sedan jag berättat för diverse människor att jag ska göra det här ingreppet har jag hört så oerhört många varierande historier om det att jag inte kan nämna alla utan bara en som roar mig.
Granntanten berättade att när hennes man gjorde ingreppet under lokalbedövning för många herrans år sedan vägrade han sitta kvar i stolen. Stark som en björn under pågående ingrepp reste han sig och gick ut. Det tänker inte jag göra, jag tänker sova gott, en djup och drömlös sömn under tiden de grötar i min hals.
Jag kommer förmodligen att ha min alldeles egna historia om hur det känns att göra en tonsillektomi efter att allt detta är över. Min största oro just nu är att jag ska kärkas tolv timmar efter sövningen som jag gjorde när jag opererade bort gallblåsan för nio år sedan. Det var ingen lek och nu kommer jag dessutom ha öppna sår i halsen. Annars? Jo, jag är förbaskat hungrig!
Granntanten berättade att när hennes man gjorde ingreppet under lokalbedövning för många herrans år sedan vägrade han sitta kvar i stolen. Stark som en björn under pågående ingrepp reste han sig och gick ut. Det tänker inte jag göra, jag tänker sova gott, en djup och drömlös sömn under tiden de grötar i min hals.
Jag kommer förmodligen att ha min alldeles egna historia om hur det känns att göra en tonsillektomi efter att allt detta är över. Min största oro just nu är att jag ska kärkas tolv timmar efter sövningen som jag gjorde när jag opererade bort gallblåsan för nio år sedan. Det var ingen lek och nu kommer jag dessutom ha öppna sår i halsen. Annars? Jo, jag är förbaskat hungrig!
Tänk, ett år har gått!
Då sitter jag här med fingrarna på tangenterna åter igen och vill på något vis med mina ord vidröra saknaden över min syster Sonia. Nu har det gått ett år, eller rättare sagt klockan halv tre i morgon har det gått ett år sedan hon med stor möda tog sitt sista andetag och lämnade oss. Hon ville inte lämna oss, men till slut gav kroppen upp, det fanns inte mer liv kvar.
Ett år med alla högtider, väderväxlingar och platser som väckt minnen vi delat.
Första Halloween utan Sonia - Jag minns när hon var den som drog ihop några tjejer hos mig, när Thilde bara var några måndader gammal. Jag, lilla M, Monia och Pernilla spökade alla ut oss medan Sonia var nöjd med att fota oss och skratta åt våra utstyrslar.
Första julen utan Sonia - Jag minns alla jular när vi var små, tillsammans med kusinerna i Mjällom eller i Södertälje. Jular då jag och Sonia försiktigt tjuvöppnade och tjuvkikade på våra julklappar. Hur vi tillsammans alltid spelade Agneta och Lindas julskiva då vi tillsammans klädde julgranen, efter mammas instruktioner såklart.
Första nyår utan Sonia - Även om vi sällan firade nyår tillsammans så ringde vi alltid till varandra och önskade gott nytt år. I år var det extra tungt att inte få höra hennes röst i luren eller få ett härligt sms där hon önskade mig ett "fuckin gott nytt" :)
Fösta födelsedagen utan Sonia - Jag firade förvisso hennes födelsedag i år också även om det blev mer andligt. Jag minns många födelsedagar med Sonia, starkast är kanske hennes 30-årsdag när alla hennes kära slöt upp för att fira henne. Kanske var vi många som misstänkte att det skulle bli hennes sista och därför ville vi finnas där lite extra. Jag minns också de gånger hon valde att ha sin födelsedagsfest för "girlsen" hemma hos mig eftersom hennes lägenhet var för liten eller därför att hon inte flyttat hemmifrån ännu. Vi måste nog gå igenom allt filmat material någon dag för att se allt tok som finns på er tjejer.
Min första födelsedag utan Sonia - Sonia var allid den som kom med oväntade och uppskattade presenter till mig och den jag uppskattat mest under åren är fotoalbumet jag fick när jag fyllde 30. Att bläddra i den får mig än idag att bli glad och varm inombords.
Första midsommar utan Sonia - Midsommar i stugan är för mig en riktig midsommar och de har vi upplevt alltsedan vi var små. I Långhagen med släkten eller som nu i stugan med familj och vänner. I år ville jag inte vara i stugan och fira midsommar, jag ville minnas förra årets underbara sammankomst. Jag är så outgrundligt glad att vi alla fick den midsommaren tillsammans, ett fint minne att bära med genom åren.
Det finns andra stunder som jag också hade velat dela med Sonia som jag inte kunnat. Min lärarexamen, att jag ska ta mitt körkort, hur bra det går för Thilde, att jag ska åka utomlands, att Jessica har gift sig, att Mary fick en liten dotter, att liljekonvaljerna fortfarande doftar ljuvligt, att jag legat bakis ibland, att pappa är dålig, att mamma kämpar på, att både Sofie och Therese blivit mammor igen, att lilla M har blivit med hus och att solen fortfarande går upp över horisonten varje morgon!
Ni förstår, det finns ingenting som lindrar smärtan och saknaden.
Ingenting som gör att det är mer uthärdligt just idag.
Det ända jag förstår är att jag för alltid kommer älska och minnas min lillasyster!
Ett år med alla högtider, väderväxlingar och platser som väckt minnen vi delat.
Första Halloween utan Sonia - Jag minns när hon var den som drog ihop några tjejer hos mig, när Thilde bara var några måndader gammal. Jag, lilla M, Monia och Pernilla spökade alla ut oss medan Sonia var nöjd med att fota oss och skratta åt våra utstyrslar.
Första julen utan Sonia - Jag minns alla jular när vi var små, tillsammans med kusinerna i Mjällom eller i Södertälje. Jular då jag och Sonia försiktigt tjuvöppnade och tjuvkikade på våra julklappar. Hur vi tillsammans alltid spelade Agneta och Lindas julskiva då vi tillsammans klädde julgranen, efter mammas instruktioner såklart.
Första nyår utan Sonia - Även om vi sällan firade nyår tillsammans så ringde vi alltid till varandra och önskade gott nytt år. I år var det extra tungt att inte få höra hennes röst i luren eller få ett härligt sms där hon önskade mig ett "fuckin gott nytt" :)
Fösta födelsedagen utan Sonia - Jag firade förvisso hennes födelsedag i år också även om det blev mer andligt. Jag minns många födelsedagar med Sonia, starkast är kanske hennes 30-årsdag när alla hennes kära slöt upp för att fira henne. Kanske var vi många som misstänkte att det skulle bli hennes sista och därför ville vi finnas där lite extra. Jag minns också de gånger hon valde att ha sin födelsedagsfest för "girlsen" hemma hos mig eftersom hennes lägenhet var för liten eller därför att hon inte flyttat hemmifrån ännu. Vi måste nog gå igenom allt filmat material någon dag för att se allt tok som finns på er tjejer.
Min första födelsedag utan Sonia - Sonia var allid den som kom med oväntade och uppskattade presenter till mig och den jag uppskattat mest under åren är fotoalbumet jag fick när jag fyllde 30. Att bläddra i den får mig än idag att bli glad och varm inombords.
Första midsommar utan Sonia - Midsommar i stugan är för mig en riktig midsommar och de har vi upplevt alltsedan vi var små. I Långhagen med släkten eller som nu i stugan med familj och vänner. I år ville jag inte vara i stugan och fira midsommar, jag ville minnas förra årets underbara sammankomst. Jag är så outgrundligt glad att vi alla fick den midsommaren tillsammans, ett fint minne att bära med genom åren.
Det finns andra stunder som jag också hade velat dela med Sonia som jag inte kunnat. Min lärarexamen, att jag ska ta mitt körkort, hur bra det går för Thilde, att jag ska åka utomlands, att Jessica har gift sig, att Mary fick en liten dotter, att liljekonvaljerna fortfarande doftar ljuvligt, att jag legat bakis ibland, att pappa är dålig, att mamma kämpar på, att både Sofie och Therese blivit mammor igen, att lilla M har blivit med hus och att solen fortfarande går upp över horisonten varje morgon!
Ni förstår, det finns ingenting som lindrar smärtan och saknaden.
Ingenting som gör att det är mer uthärdligt just idag.
Det ända jag förstår är att jag för alltid kommer älska och minnas min lillasyster!
Ljusfest till minne av Sonia
Nu har det snart gått ett år sedan Sonia gick bort och tanken om att ha en fest för att minnas och hedra hennes minne har funnits hos mig länge. Nu är det dags! Tillsammans ska vi glädjas, dela minnen och ha trevligt tillsammans för en kväll. Sonia var en partyprinsessa så låt oss göra på Tigers vis och rocka loss!
Ta gärna med fotografier, roliga minnen och annat som påminner er om Sonia. Väl mött!
Lokalen får vi låna för en slant och om vi blir 25 personer räcker det om alla lägger 100 kr var vilket är en billig peng för en kväll ute. Jag bjuder på lite chirre och dip medan ni alla tar med er det ni vill dricka under kvällen.
Fredagen den 26 september klockan 18:00 - 01:00
Hör av dig till min om du vill komma!
Faaaaan!
Hur stor är den så kallade slumpen egentligen?
Den dag när vi alla i familjen ville samlas kring Sonias grav och minnas henne och hedra hennes minne, den 3 september i år, den dagen ska pappa vara tvungen att ligga på lasarettet. Ligga inlagd på Akademiska i sin ensamhet för att ta prover som är nödvändiga. Vilken dag som helst utom just denna dag hade känts okej, men inte den tredje... I sorgen över sitt barn ska han behöva uppbåda all styrka för att orka göra det som moste göras. Han har inget val, jag vet det, han vet det, men det känns likväl så svårt och tungt!
Samtidigt vill mitt hjärta och min själ tro och hoppas att det finns någon positiv mening med att det sker det datumet. Kanske är det så att all positiv energi är samlad kring min pappas väl och ve just då, i den stunden - speciellt i den stunden!
Den dag när vi alla i familjen ville samlas kring Sonias grav och minnas henne och hedra hennes minne, den 3 september i år, den dagen ska pappa vara tvungen att ligga på lasarettet. Ligga inlagd på Akademiska i sin ensamhet för att ta prover som är nödvändiga. Vilken dag som helst utom just denna dag hade känts okej, men inte den tredje... I sorgen över sitt barn ska han behöva uppbåda all styrka för att orka göra det som moste göras. Han har inget val, jag vet det, han vet det, men det känns likväl så svårt och tungt!
Samtidigt vill mitt hjärta och min själ tro och hoppas att det finns någon positiv mening med att det sker det datumet. Kanske är det så att all positiv energi är samlad kring min pappas väl och ve just då, i den stunden - speciellt i den stunden!
Lilla pappa...
Det finns saker som går att påverka i livet. Så som vilken färg jag ska ha på min tröja, viken typ av förälder jag ska vara, hur mycket godis jag ska stoppa i mig och vilken syn jag har på livet. Det jag däremot inte kan påverka är det fakutm att min syster dog i cancer för nästan exakt ett år sedan och att min pappa i skrivande stund ligger på lasarettet, svårt sjuk. Min pappa och min syster Sonia har alltid varit de två starkaste personera i min närhet - Sonia finns inte mer och pappa är sargad och trött. Jag måste finna min egna styrka och vara min starkaste person för mig själv nu och det är inte lätt.
Orättvisor har jag fått erfara i mitt liv och pappas fall är det inget undantag. Att han ligger där han ligger idag har att göra med att det blod han fick på Sahlgrenska 1977 samt 1978 var hepatitsmittat, tack för det! Min far står inför sitt största medicinska ingrepp i livet (och han har genomgått ett antal) när han så snart det bara är möjligt ska få en ny lever. Detta är det sista han behöver i sitt liv men han har inget val om han vill fortsätta leva. Jag vill att han ska fortsätta leva, jag behöver min pappa så mycket!
Om två veckor, möjligtvis på Sonias dödsdag, ska pappa iväg och ta prover som kommer avgöra när, var och hur allt ska ske och jag hoppas vid allt jag håller kärt att det ska gå vägen!!!
Orättvisor har jag fått erfara i mitt liv och pappas fall är det inget undantag. Att han ligger där han ligger idag har att göra med att det blod han fick på Sahlgrenska 1977 samt 1978 var hepatitsmittat, tack för det! Min far står inför sitt största medicinska ingrepp i livet (och han har genomgått ett antal) när han så snart det bara är möjligt ska få en ny lever. Detta är det sista han behöver i sitt liv men han har inget val om han vill fortsätta leva. Jag vill att han ska fortsätta leva, jag behöver min pappa så mycket!
Om två veckor, möjligtvis på Sonias dödsdag, ska pappa iväg och ta prover som kommer avgöra när, var och hur allt ska ske och jag hoppas vid allt jag håller kärt att det ska gå vägen!!!
