Min äldsta vän

Idag fyller en av mina äldsta vänner år, hon precis som jag är numer 36 år. Egentligen är vi inte ens vänner längre och även om jag alltid kommer ha en kärlek till henne och ömt vårda alla minnen vi delat skulle det inte vara möjligt att vara henne nära idag. Min äldsta vän är mamma, glad, givmild, påhittig, intelligent, kreativ, naiv, vetgirig och narkoman...

Jag träffade lilla M för lite drygt en vecka sedan på stan där hon stod och skränade med ett gäng missbrukare. Jag funderade om jag lite fint skulle glida där ifrån utan att bli upptäckt för att slippa stanna och kännas vid allt det jobbiga. Jag bestämde mig ändå för att stanna och ropa på henne. Direkt sken hon upp som en sol, kom framspringandes, gav mig en kram och visade med yviga rörelser hur glad hon var över att se mig. Det var länge sedan jag blev kramad så många gångar på så kort tid. Tänk att hon mindes allt hon med och när jag berättade att jag utbildat mig till lärare steg tårarna i hennes ögon - precis som hon var glad att det har gått bra för mig i livet, fast allt gått åt skogen för henne.

Lilla M visste nog ganska tidigt att hennes liv skulle bli brokigt och jag var alltid den som försökte backa upp henne redan när vi var tonåringar, att sätta stopp där det behövdes och försöka förmå henne att inte prova allt bara för att hon kunde. Hon lyssnade inte alltid på mig men ibland... Vi slutade umgås när vi var runt sjutton-arton år och redan då hade hon börjat umgås i "fel" kretsar. En dag för många år sedan ringde lilla M till mig och skränade i telefonen att hon hade provat att röka hasch varvid jag talade om för henne hur omogen och dum hon var och om hon inte hade något annat att ringa mig om så kunde hon låta bli eftersom jag inte ville höra om hur hon förstörde för sig själv...

Tyvärr blev samtalen mer sällsynta och lilla M flyttade från det ena stället till det andra och för var gång hon ringde blev hon mer och mer paraniod. Hon hörde röster och trodde att polisen var utanför hennes hus (eller där hon bodde för stunden). Hon var på väg att förlora sin son och allt som betytt något för henne men ändå var hon inte förmögen att sätta stopp redan i det tidiga skedet av missbruket. Vi pratade kanske en eller ett par gånger om året jag och lilla M och jag kände alltid att hon ringde mig när hon behövde känna trygghet och komma tillbaks till någon hon visste älskade henne för den hon var. Jag försökte alltid peppa henne och tala om att hon kan bara hon tror på sig själv, att jag trodde på henne eftersom jag vet hennes kvalitéer. Tyvärr har hennes liv bara blivit värre och värre genom åren. Lilla M är idag en som alla narkomaner känner, alla poliser, alla socialarbetare, all behandlingspersonal. Ja, alla som på något vis kommer i kontakt med missbrukare i sitt yrke känner lilla M.

Jag har så många brev från henne hemma, så många minnen och jag vill inte vara den som blundar och går förbi när jag ser henne på stan bara för att det är mer "bekvämt" så, jag vill vara den som fortfarande bryr mig och tar mig tid men det är så svårt att veta hur ibland. Lilla M ser inte ut som 36, hon ser ut som en väldigt sliten och härjad 45-åring, den vackra flickan/kvinnan finns fortfarande där under men hon är svår att se. Alla tunga droger till trots kommer hon ihåg att jag har en dotter och bland det första hon frågade var hur det var med henne, det tyder på kärlek i min bok.

Jag önskar så att lilla M förmådde ordna sitt liv, precis som jag alltid önskat för min storasyster med, men kommer det hända eller kommer det då vara försent? Jag hatar droger och jag hatar ibland samhällets passivitet mot de som behöver hjälp att ta sig vidare och framåt!

Kommentarer
Postat av: Pia Fridlund

Om din vän M skulle läsa det du skrivit, tror jag att tårarna ännu en gång skulle infinna sig i hennes ögon.... Och hon är nog evigt tacksam för att ha haft dig i sitt liv, och för att du tog dig tid till att se henne där hon står idag.... Detta med droger är inte lätt, och jag om någon vet hur passivt samhället är ang. det.... Vet vilken kamp det innebär för att hjälpen ska finnas där... Men jag vägrade vara tyst, jag ropade högt till instanserna såg och hörde mig... Nu är personen i mitt liv klar, mer eller mindre, med sitt forna liv med droger.... Kampen fortsätter för att personen inte ska falla dit igen... Kramen till dig och för att du har ett stort hjärta på rätt plats!

2010-05-05 @ 16:36:38
Postat av: uLrica

KRAM Vania

2010-05-05 @ 16:45:44
URL: http://ulricaullman.blogspot.com
Postat av: Frida

Du är en fin människa Vania...det borde finnas fler som du. Kram

2010-05-05 @ 18:08:30
Postat av: Kribbe a.k.a Cyrus a.k.a Wavecut

Av en slump klickade jag upp dig på msn och in på din blogg och jag slogs av en enda tanke.....jäklars kvinna vad du skriver engagerat och bra. man fastnar kvar och kan inte sluta läsa. Hoppas allt är bra med dig iaf.

/Kribbe

2010-05-14 @ 14:09:24
Postat av: Lotta

Nej, det går inte bra för oss alla. Det finns alltid någon i varje klass som hamnar utanför och som inte har viljan, förmågan eller turen att kunna rätta till sitt liv igen. Jag tror att lilla M kände den värme du utstrålar, om än bara för en liten stund.

Varma kramar från Lotta

2010-05-16 @ 14:13:32
URL: http://prinsessapavift.blogg.se/
Postat av: Vicktoria

Du är en fin och bra kvinna. Grattis på morsdag.



Underbar och engagerande text.



Kärlek.

2010-05-30 @ 09:59:21
URL: http://vick2ria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0