Svåra val kommer vi alltid stå inför i våra liv,
det är lika givet som att vi andas.
Även de valen måste fattas - att gå med skygglappar för ögonen fungerar aldrig i längden,
jag vet...
Varför är det då så att ju viktigare val,
desto mindre förmåga till avslut har jag?
Stundom blir jag helt paralyserad och låser mig totalt,
i stället för att finna mig i verligheten och påverka den själv.
Jag är ingen grubblare och har aldrig varit - och ändå hittar jag mig själv djupt försjunken i tankar, svåra att ta mig ur.
Jag mår så djävla dåligt och så djävla bra på en och samma gång,
vilken totalt sjuk verklighet.

Valen här i livet var det ja...
Antingen slutar jag vara en slav under mina känslor och tar tag i min krage och lyfter upp mig på benen igen,
eller så får jag helt enkelt finna mig i att leva i en känslomässig bergochdalbana.
Valet är mitt,
bara mitt!