Idag klockan tre är det exakt ett år sedan klockorna slog då min syster for till sin sista vila. Slagen från klockorna var tunga och lika mörka som det djupaste nattsvarta hål, varje slag gick som rysningar genom min kropp. Jag minns precis som om det vore igår när vi alla satt där i kapellet och väntade på att det skulle börja och när det skulle vara över. Året som gått har varit tungt på många sätt. För egen del trodde jag aldrig att det kunde rymmas så mycket tårar, djup sorg, ilska och frustration inom mig. Vissa dagar har jag trott att jag ska bli tokig av saknad. Nätter då jag ligger i sängen och rätt ut i mörkret skriker och gråter som ett litet barn efter rättvisa och en önskan om att Sonia ska få leva igen. Givetvis för min skull eftersom jag saknar henne men framförallt för hennes egen som så gärna ville leva. Året har givetvis inte bara varit smärta utan det har även varit värme och kärlek, ibland från oväntade håll. Jag har fått jobb, har börjat ta mitt körkort och jag har så många vänner och en härlig familj runtomkring mig, ett bra år också alltså!

Idag har jag så äntligen fått arslet ur vagnen (som vi säger på ren svenska) och ordnat en fest till Sonias minne. Jag längtar och har sett fram emot den ända sedan jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag hade rädslor om att det inte var några som skulle komma, som kanske tyckte att de har sörjt färdigt och därför inte ville ha upp känslorna till ytan igen. De som kanske inte tyckte det är passande att festa till det med alkohol och chips när någon har dött. Jag är så glad att jag hade fel. De flesta som jag hade hoppats på skulle komma har tackat ja och ikväll ska vi ha det trevligt tillsammans i all enkelhet. Lyssna på musik, dricka sprit, prata, skratta och om det är någon som gråter en skvätt, ja då är det också helt okej. Ikväll är det i varje fall Sonias och vår gemensamma kväll!