Jag tror aldrig jag blivit så glad och lättat över några ord som dem när jag hörde pappas röst i telefonen tjugo över fem nu i morse. Han är vaken, han har livet i sig ännu. Tänk att min älskade pappa har genomgått en levertransplantation för mindre än ett dygn sedan och det första han gör när han vaknar är att ringa till mig. Inget vettigt blev direkt sagt men himmel vilken skön känsla att höra hans röst. Sedan halv sex i förrgår kväll när vi fick veta att det fanns en lever till pappa har jag varit en nervvrak. Nära till tårarna, förvirrad, irriterad, tjurig, rädd, förtvivlad och allt däremellan. Givetvis har jag också hela tiden burit ett stort hopp med mig och det kommer jag fortsätta göra under hela tiden. Det första dygnet är krititskt ur blödningssynpunkt för pappa och den första veckan är extra skör vad gäller själva transplantatet. Det är dags att pappa får lite positivit tillbaks i sitt liv efter alla år som kantats av sjukdom och smärta, jag tror på att hans tur är kommen nu! Heja pappa, heja pappa!!!