Sonia!

Jag försöker minnas dina tidigare födelsedagar men den enda som fastnar för min inre blick är din förra, din sista. Du log och kämpade tappert fast du hade ont, var trött och svullen i kroppen av allt kortison du ätit. Du blev så glad över din kamera som Kim givetvis valt ut - det var viktigt att den skulle vara fin och bra, passa dig helt enkelt. Du fick ett silverhalsband med en cirkel med inskriptionen "belive". Det halsbandet bär jag idag, för jag vill så gärna tro på att det goda och positva vinner även om jag inte är där ännu. Det jag framförallt minns är att det var en strid ström av vänner och bekanta som kom över för att gratulera dig, fler än vanligt och jag tror att många misstänkte och befarade att det skulle vara sista gången de fick komma och hylla dig. Jag vet också att du på något vis visste att det skulle bli din sista födelsedag, hur du kunde veta kan bara du svara på, men jag antar att det inte längre spelar någon roll?

Kära syster, i morgon skulle du fylla 31 år. Hur sjukt och sorgligt är det inte att du inte fick uppleva den dagen? Hur hemskt är det inte för mamma, pappa, Kim och övriga som älskade dig att inte få fira den dagen med dig i livet? Ja Sonia,  jag vet att du skulle säga att vi inte är de första som upplever sorgen över att förlora någon och att vi vacker bara får ta oss igenom den och rycka upp oss för fan. Klart vi ska rycka upp oss - så småningom...

Jag jobbar sent i morgon men sedan kommer jag och hälsar på "dig" vid din grav en stund. Jag vill bara sitta hos "dig" en stund och försöka finna den inre friden igen. Kanske följer någon med mig, kanske är jag själv, det viktiga för mig är bara att få fira födelsedagen på något vis.

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta också som skulle göra dig glad, som att vi ska ha en hejdundrande fest för Milla på lördag, jag vet att du hade velat vara med och partat. Mamma och pappa har bestämt att de vill bekosta mitt körkort, nu ska det äntligen bli av - ja det är på tiden. Jag blev lovad förlängt vikariat vilket betyder att jag kommer få min riktiga semester i sommar på flera år, tänk vad jag och lillan ska mysa tillsammans. Din bästis ska snart ha sitt andra barn, visst är det helt fantastiskt!

Du förstår lilla Jojis, jag saknar dig var dag, älskar dig var stund!

Kram Vanjis


Jag hör inte längre orden runtomkring,
allting klingar så dovt i mitt inre.
Jag ser inte längre vägen klart framför,
min blick är förblindad av tårar.

Den dagen du försvann från jorden,
tappade jag min förmåga att skratta och le.
Ingenting doftar längre av ljuvliga rosor,
och det mesta känns hårt, vått och kallt. 

Allt som skett är ofrånkomligt,
oåterkallerligt - över.
Allt är bortom jorden,
och jag har inte förmågan att se.

Sonia Elisabeth,
ditt fina namn.
Hur jag än ropar,
når orden aldrig fram.

/Vania