Jag fick nyss ett mail och när jag läste det fick det mina ögon att tåras och i mitt intre speds en varm känsla. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Sonia har påverkat så många både direkt och indirekt, så även denna unga tjej. Människor måste våga bry sig om varandra och kämpa fast det är tufft ibland och gud vet att det är hårt stundtals. Jag hoppas att det är rätt av mig att lägga ur de rader jag fick från tjejen i fråga. Vidare vill jag också säga att gamla oförätter och eventuella svek måste släppas för att man ska kunna gå vidare. Alla förtjänar en andra chans och livet är så fantastiskt att vi faktiskt kan förändra framtiden genom goda handlingar. Ge av er själva så växer allt det vackra. Jag är så glad att denna unga kvinna förstod sitt egenvärde, stannade upp en stund och satsade på sig själv och det som var viktigt i hennes liv.

Läs och begrunda, blott sjutton år:

Hej Vania!
Jag ville skriva ett par rader till dig, känner mig inte tillräckligt stark för att säga det till dig.
Jag var inte alls rädd om livet förut, jag sårade inte bara folk i min omgivning, utan också mig själv.
Jag brukar känna skuld över att jag inte tog vara på livet bättre.
För jag vet att så många skulle be om att få ett par få timmar till.
Jag brukar känna skuld över att jag inte varit en bra storasyster.
 
Idag när jag vilade middag, drömde jag om mötet med dig på bussen som var 2004..
Jag fick sådan ångest som gjorde ont, så ont.
 
Jag vill säga dig, att jag uppskattar mitt liv idag, tack för att du agerade som du gjorde.
Jag inser verkligen att man måste vara rädd om sig själv och andra,
För det kan försvinna så fort, så hastigt.
 
Jag har alltid sett upp till dig, och kommer nog alltid att göra det, du är en stark kvinna.