Ny vecka, nya utmaningar
Ringde och beställde tid för urnsättning idag också. Tyckte samtalet gick bra men jag bröt ihop efteråt, naturligt antar jag. Hur fan är det möjligt att jag sitter och ringer ett sådant samtal? Sonia är ju så oerhört levande i min vardag fortfarande vilket gör det så svårbegripligt att faktiskt få det att gå ihop med att hon är borta. Kvinnan jag talade med var mycket trevlig och samarbetsvillig och svarade på alla mina frågor jag hade kring kremeringen och urnsättningen som för övrigt kommer äga rum fredagen den 17:e oktober klockan 15.00 på Östra kyrkogården. Är det någon som absolut känner att den vill vara med då så är det bara att komma. Om inte så vet ni i varje fall när urnan kommer ner i jorden om ni vill gå och tända ett ljus eller bara sitta hos "henne" en stund.
Mamma och pappa vill förresten tacka Er alla som på ett så fantastiskt vis hedrat Sonias minne. De är också överväldigade över alla kondoleanser och de värmande, roliga och fina rader som skrivits i minnesböckerna. De kommer vårdas ömt av oss närmaste. Tänk vad härligt att kunna ta fram dem och läsa vad ni skrivit när saknaden blir svår.
Självklart kommer jag tända ett ljus å vara hos Sonia och hennes nära i tankarna då.. Närvarar i mina tankar. Hon har lärt mig mycket om livet genom sina värderingar. Önskar att jag sagt det till henne. Sköt om dig Vania! Låt allt ta sin tid och låt henne vara verklig i din vardag.. Kramar om.
Att urnan kommer ner behöver inte betyda att Sonia skulle vara mer borta än nu, hon kan alltid kännas närvarande för dig, nästan mer än innan. För nu kanske är hon med dig alltid som en liten ängel :)
Sköt om dig och ta det lugnt bara, en dag i sänder. Det blir lättare varje dag som går. Kramizar!
Jadu min vän, visst känns Sonia levande mer som hon är på semester. Jag tänker på henne varje dag vid olika tillfällen.
Regniga kramar
Den 17:e är jag i stugan...ska tända ett ljus för lilla Jojjis kl 15...
Kram
Du skriver så oerhört fint Vania och varje gång jag är inne på din sida rinner stilla tårar. Jag saknar Sonia så oerhört mycket men är så glad att jag fick lära känna henne. När jag läser det du skriver så minns jag också att det finns så oerhört mycket av Sonia i dig och det glädjer mig.
Tänker varje dag på Sonia och er alla. Kramar i massor!
Mary
Ville mest skicka ett tack för att din fina systers hemsida ligger öppen för alla att läsa, och för att du tagit med oss på hennes sista farväl. Önskar att jag hade funnit hennes blogg tidigare så att jag hade kunnat uttrycka direkt till henne hur stark och vacker hon verkade vara som människa.
Jag är 34 år och dotter till 59 årig mamma som nyligen fått besked om obotlig cancer. Jag försöker förstå och känner en sorg som jag inte riktigat kan ta på. Försöker hitta en acceptans och då hjälper det mycket att läsa bolggar som Sonias. Önskar att ingen av oss skulle behöva gå igenom detta ni har gjort och gör och jag har framför mig, försöker se det som en naturlig del av livet och vara tacksam för den man fått tillsammans och alla de minnen som för alltid kommer att bestå.
Hoppas att du och alla som saknar och sörjer Sonia har det så bra som möjligt och att ni får, om än en annorlunda jul, så en fridfull sådan.
Alla ni och inte minst Sonia finns i mina tankar. Trots att jag aldrig mött Sonia under hennes levnadstid så kommer jag aldrig att glömma henne nu när jag har fått följa hennes kamp. Tack!
/Caroline
