När jag ser min dotter spela fotboll och kämpa för sig själv och sitt lag, trycka sig igenom ett helt försvar för att till slut få in en fullträff som gör att motståndarnätet står som en strut, ja då känner jag mig stolt som få. I förrgår när hon fick lägga en straff för laget kände jag mig löjligt nervös, ja skillnaden var inte så stor mot Sveriges straffläggningar 1994 om sanningen ska fram. Mitt modershjärta klappade hårt i bröstet och ett skrik av glädje undslapp min mun när hon som genom ett trollslag satte straffen rätt upp i nättaket. Det var en bra dag. Nu hör jag till dessa föräldrar som är är precis lika uppmuntrande när hon inte gör mål heller så länge hon kämpar för laget och det gör hon alltid.

Någon som såg Sverige - Grekland igår? Jag gjorde det tillsammans med min mor och min dotter. Jag och mamma delade på ett par kalla öl medan lillan fick ett glas läsk och lite chips tisdagen till trots. Vi har nämligen bestämt att inte äta något godis mitt i veckan och det har faktiskt gått riktigt bra att hålla men igår var det ju ändå fest, i varje fall i mitt huvud. Parallellen är då enligt mig att det faktiskt inte är så stor skillnad på att se sitt barn spela fotboll kontra landslaget. Båda bjuder på spänning och stoltheten är ett faktum när det går bra för dem precis som jag känner med lagen när det inte gått fullt så bra. Fotboll är fotboll så länge jag som åskådare njuter av spelet, ända skillanden skulle då vara att knattarna på 7-mannaplanen möjligtvis har en renare passion för sporten och fortfarande  njuter av leken.

Igår var en bra dag. Jag fick gosa med min mor, min dotter och min kära syster. Hon kämpar på och jag är så stolt över henne!

Idag ska det bli ytterligare en bra dag, en kärlekens dag! Mina två äldsta gudsöner slutar skolan, tvåan respektive förskoleklass och jag vet att deras familj kommer fira början på sommarlovet med god mat och massa gos. Själv ska jag besöka vattendraget och insupa allsång, dofter och annat smått förhoppningsvis tillsammans med M och dotter.