Ja det är precis vad det har varit och fortfarande är, en stor sorg och saknad efter min lilla skruttsyster Sonia. Ni som kände henne kan förstå saknaden jag har inom mig dagligen. Ni förstår precis som jag att känslorna aldrig någonsin kommer att försvinna och faktum är att jag vill ha dem kvar. Jag vill aldrig glömma hur det känns att dö lite inombords, för om jag skulle glömma skulle jag inte kunna agera på allt som känslorna väcker. Förhoppningsvis kommer de driva mig framåt i stället för att få mig att stå still. Att leva lite helt enkelt.

Här om veckan satt jag och pratade med min vän Milla om vad som gör oss lyckliga. Milla berättade om det som fyller henne med glädje och jag berättade vad lycka är för mig just idag, här och nu. Vi lyssnade på varandra och grät lite tillsammans, både av glädje och sorg. Milla är en av de vänner som inte är rädd att prata med mig om min syster, hon betydde så enormt mycket för henne också. Milla kan ringa och säga att nu Vania har jag för första gången sedan jag och Sonia var och tränade på Friskis satt på mig träningstoppen och tagit mig dit. Jag känner att Sonia är stolt över mig och är glad för min skull. Precis så vill jag att det alltid ska vara, att Sonia är den lilla rösten i huvudet som gör att någon tar sig i kragen, vågar, riskerar och gör allt det där tokiga som de kanske inte skulle våga annars. Jag är också stolt över Milla, självklart, hon är fantastisk i allt hon gör och den person hon är! Jag är stolt över många av mina vänner, de som väljer att kämpa och de som ger av sig själva var eviga dag, jag älskar er alla!

Åter till lyckan som vi då pratade om. Jag promenerar mycket i min ensamhet, lyssnar på musik, gråter både högljutt och tyst. Jag skrattar, jag ler, andas in alla dofter och minns. Jag minns vår barndom tillsammans när jag går mina promenader där vi alla gått - mamma, pappa, Monia, jag och Sonia. Jag brukar prata med Jojis och fråga om hon känner hur gott det doftar, om hon minns stigen, promenaderna till Himlabacken, pulkafärderna som kunde ha slutat med brutna ben men inte åsamkade oss mer än något litet blåmärke. Allt är så bekant, varenda sten, stig, brygga och tall väcker minnen i mig. Dessa minnen skapar vemod så jag gråter och förbannar att hon inte får vara här och skapa fler minnen till sitt egna mentala bibliotek. Mitt i allt detta skänker minnena också mig en stor glädje och lycka just av den anledningen att jag faktiskt har dem och kan ta fram dem och omsluta dem. Det är mina och er andras minnen av saker ni gjort med Sonia, upplevt med henne som gör att hon faktiskt lever kvar, så mina minnen ska aldrig, aldrig ta slut!!! Eftersom vi är födda och uppvuxna på samma ställe där jag bor kvar idag blir jag ledsen när de river och bygger nytt på de ställen vi vandrat och gått, jag är så rädd att glömma hur det såg ut förut. Helst vill jag springa fram till grävskoporna och skrika nej, ni förstör mina minnen. Sedan kommer jag ihåg att allting fortsätter, livet går vidare, det är dags att leva och vara lycklig!!!

För att avsluta riktigt härligt vill jag såhär en dag innan gratulera min kusin Kari och min vän Nettan som båda fyller år i morgon. Grattis!