På ett sätt känns det som att jag suttit inne i flera veckor och jobbat tillsammans med K på vår C-uppsats men i samma andetag känns det som att jag inte varit hemma något alls. Tröttheten kan vara en faktor som spelar in eftersom det inte verkar spela någon roll hur mycket jag sover så är jag fortfarande lika trött. Antar att sorgen över att ha förlorat Sonia har tagit ut sin rätt. Stunder kommer när jag bara vill skrika rakt ut över orättvisan att hon är borta när jag (egoist) bara vill ha henne här hos mig. Exempelvis skrev jag ett tack i uppsatsen tillängnat min syster eftersom hon är den som varit den som hela tiden trott på mig i mitt val att bli lärare. Hon är den som trott på mig när jag själv inte gjort det. Hur som haver, förstå hur oerhört fel det kändes att behöva skriva ett tack som hon aldrig kommer kunna få direkt... Sedan ikväll tittade jag på ett av våra favoritprogram , One tree hill, där Lucas äntligen friade till Peyton och allt jag ville göra var att ringa Sonia och skvallra om det fantastiska som hände i serien precis som jag ville ringa och berätta att jag var bakis i lördags. Sonia älskade att ringa och berätta om hur bakis hon var och om hon inte var det skrattade hon gott åt min ynklighet och fjantiga löfte om att aldrig mer dricka. Ja fy fan jag saknade henne till och med när jag gick inne på godisbutiken i lördags och plockade bland några av våra gemensamma favoritgodisar. Minnen och ett gemensamt förflutet skapar saknad och på ett sätt är jag glad att jag saknar för det betyder att jag har mina minnen kvar!

Alla mina fina fantastiska vänner som bryr sig om mig och min dotter, ni som gör att mitt leende och min glädje aldrig är långt borta, Er vill jag tacka för er kärlek!  För Er skull, för mina föräldrars, för min dotter och för Sonias skull ska jag alltid fortsätta framåt och aldrig stanna. Visst ska jag se bakåt, minnas och begrunda men aldrig stanna utan alltid fortsätta livets väg, framåt!