Egentligen går det över mitt förstånd att lillasyster Sonia har varit borta rent fysiskt från mitt liv i ett och ett halvt år. Tanken är helt befängd faktiskt. För hur är det möjligt att jag har fortsatt att leva när hon fattas mig? Hur är det möjligt att jag andas, skrattar, gråter och älskar var dag när hon inte är här och kan dela allt med mig?

Cancer, jag hatar ordet cancer! Jag vet att många förknippar begreppet med en ny chans till livet men för mig är cancer lika med död. Min farmor dog i cancer, min farbror dog i cancer, Sonia dog i cancer - känslomässigt logiskt är cancer väldigt dödligt. Jag är glad att jag inte förstod hur oerhört djupt hennes död skulle sätta sig hos mig när jag först fick veta hur sjuk hon var. Självklart hade jag ändå stannat här men vetskapen om smärtan som skulle följa hade med största sannolikhet gjort mig galen... Lilla vackra Jojis - tänk vilka minnen jag har av vår uppväxt och vårt liv tillsammans. Syskonkärlek hade vi massor av - massor! Älskar dig så mycket och kommer alltid hålla dig högst bland alla, levande som döda!

Tänk inte på det förflutna med ilska.
Vad för gott gör det dig?
Det blir till ett handikapp
som inte för något annat än ont med sig.

Du kommer att glömma bort att leva i nuet.
Alla värdefulla ögonblick går dig då förbi.
Om du inte sluter fred med det som har varit
kommer du aldrig att få ett liv i harmoni.

Skräm alla gamla spöken på flykt.
Njut av det du har nu, se din framtid.
Begrav ditt förflutna en gång för alla
om du någonsin vill finna frid.

Sonia 1998