Idag läste jag i VLT var det en dödsannons som fångade mitt intresse.
Nu har det hänt igen, ytterligare en människa har fått ge upp kampen mot cancer.
Jag läser det varje dag men hoppas någonstans att jag ska slippa se ett namn på något jag känt,
eller som i det här fallet - pappan till någon jag kände som ung.
Tårarna börjar rinna på en gång och jag kan så väl relatera till sorgen och hjälplösheten som de måste uppleva.
Mitt hjärta blöder med alla som i skrivande stund sörjer någon som dött, någon som har ont, någon som är på väg att ge upp, någon som kämpar i motvind. Tro mig, sörjandet fyller sin funktion och även om det inte blir bättre med tiden så ändrar sorgen skepnad. Den blir på något vis uthärdlig om än förbannat jävligt ond.

Fick även ett samtal här om dagen där en kompis berättade om ond, bråd död.
Samtalet gick rätt in i mitt hjärta.
Fy fan vad otäckheter det händer hela tiden.
Är det meningen att man inte ska kunna ta ut pengar från en automat utan att bli skjuten till döds?
Vara tvungen att lämna en fru och två små barn utan pappa?
Jag är så himla glad och tacksam att jag har mitt liv och min hälsa kvar.

Tänker på er alla som har sorg i denna stund, kämpa på för allt vad ni är värda!