Sonia min Sonia, vad vore jag utan dig?

Såhär när utbildningen är så gott som över kan jag inte låta bli att reflektera lite kring min väg till att bli färdig(?)utbildad lärare. Som jag har skrivit tidigare var det inget självklart val för mig att gå den här vägen och det vet nog de flesta som känt mig genom åren. Hur kom det då sig att det ändå blev som det blev? Den största drivkraften var helt klart att jag inte kände mig nöjd med vad jag hade åstakommit i mitt liv. Jag var 30 år och hade inget mål med mitt liv och vad jag ville förutom att vara mamma till Thilde. Det är var inget mål som fyllde mig med tillräcklig tillfredställelse, jag var tvungen att bli någon också, ha en karriär att känna mig stolt över och trygg i. Så, lärarutbildningen, hur kom det sig? Hela mitt vuxna liv har jag fått höra hur bra jag är med barn, att jag borde arbeta med barn och ungdommar, hur de respekterar och lyssnar på mig, hur de tyr sig till mig. Med alla dessa ord ringades i huvudet samtidigt som min bästa väns man blev klar med sin lärarutbildning, fick jobb och var så nöjd med sitt val, bestämde jag mig för att prova den vägen jag med. Nervös som bara den gjorde jag högskoleprovet med resultatet 0.8. Ungefär där de fleste brukar ligga första gången de skriver men jag kände mig nog ganska så inkompetent ändå även om svenskan och engelskan gick bra. Jag bestämde mig för att söka språk-och språkutveckling i första hand och jag kom in!?!?!? Vad var det som hände? Skulle jag bli lärare, skulle jag klara det. Givet jävla vis skulle jag klara det! Finns det någon ådra som är genomgående i min släkt så är det envisheten och den har jag så det räcker till och blir över.

Vad har jag då haft för stöttning under dessa år? Ingen i min familj har någonsinn läst på högskola/universitet varför allt jag gjort varit som rena grekiskan för dem vilket är ganska självklart. Jag har haft fantastiskt stöttning i min mamma som har hjälpt mig med Thilde otaliga dagar/kvällar/nätter för att jag skulle få plugga ifred, min väninna och hennes man har hjälpt mig med litteratur och egna erfarenheter kring studier. Mina vänner har talat om för mig att jag är duktig och kommer att lyckas. Min pappa har varit stolt över mig, precis som min mamma, tack! Min dotter har varit snäll som stått ut med en tjurig mamma som har motat bort henne från datorn, bett henne vara tyst och hålla sig ur vägen otaliga gånger under åren. Tänk vilken mamma man är :) Men framförallt måste jag framföra mitt tack till min älskade lilla Sonia som varit den som helt självklart trott på mig som det mest enkla sak i världen. För henne har det ibland tett sig givet att jag ska lyckas med det jag företagit mig. Jag önskar att jag hade hälften av den anda som hon besatt i livet. Givetvis ska jag i mitt yrkesliv såväl som mitt privata liv försöka lyfta mig själv ibland och förstå att jag är bra och duger som jag är. Självklart kan jag alltid utvecklas och bli bättre men jag ska tro på mig själv och min duglighet - precis som Sonia alltid gjort! Hon gjorde mig till en bättre människa och för det är jag evigt tacksam.

Tack Sonia!!!

Ibland sviker känslan av vad man klarar av, känslan av "jag klarar ingenting, det här går aldrig, det är bara att lägga ner" kommer smygande.

Nedan 10 ledord fick jag av min syster för en tid sedan, som jag då o då försöker tänka på och nu skickar jag dom vidare till dig:



Mod: Tala högt och tala ut

Humor: Det smiter förbi våra försvarsmekaniskmer, precis som talet är skrattet ett sätt att kommunicera.

Lojalitet: Ge utan att vänta något tillbaka

Kreativitet: Det försätter oss i ett tillstånd av flow

Tacksamhet: Uppskatta livet för det är ditt välbefinnande

Lyssna: Att lyssna är äkta närvaro

Respekt: Är att acceptera andra

Medkänsla: Känna med andra

Förlåtelse: Ersätter smärta med frid

Omsorg: Att hjälpa andra växa är meningsfullt



Återigen grattis och lycka till. Vi har än inte träffats, men ändå vill jag säga, sluta aldrig vara Vania......

"efter regn kommer sol".....

det är det där med samvetet som ligger över oss människor ofta.

Ensamstående mamma har klarat sin lärarexamen, jag kan inte annat göra än och ge dig stående ovationer.

Sorgen minimeras efter en tid men den ligger ändå latent...

kramar

Du kommer att lyckas bra i ditt nya yrke gumman, vad skönt för dig att äntligen få tjäna lite kulor :)älskar dig, puss.