Nu har det hänt igen. Av någon anledning har jag trängt undan allt det jobbiga, allt det som tär inom mig. Jag har valt att blunda för att klara av att fortsätta leva mitt normala, lagom tråkiga, lagom roliga liv som kvinna, mamma och student men nu går det inte längre. Min älskade lillesyster har levt med cancer ganska länge nu, faktiskt över ett och ett halvt år. Hon har under en ganska lång period mått relativt bra och så sakteliga börjat komma tillbaks till det "vanliga" livet, så vanligt det nu kan bli när man lever med en dödlig sjukdom. Så vad är nytt? Idag har hon varit på Karolinska i Solna för att göra en uppföljning på den sista tidens behandling och givetvis kom det ett tråkigt, chockartat besked om att tumören har börjat växa igen, dessutom ser de frörändringar på ett nytt ställe. Varför hon och varför nu? Varför kan inte min älskade få fortsätta må bra och tillfriskna? Jag visste att det här beskedet skulle kunna komma, det visste vi alla men ä n d å ville jag så gärna tro att det inte skulle ske, jag vill bara att hon ska få bli frisk och leva, skratta, älska och älskas!

Om en och en halv vecka fyller min älskade syster 30 år och allting inom mig skriker en önskan om att hon ska få fira sin födelsedag, stark och glad och inte på något lasarett med slangar i kroppen som sprutar in gifter i henne.

Det borde få vara hennes tid nu - vår tid nu!