Har ingen aning om vad och varför jag ens tar och skriver i denna stund, kanske en liten önskan om att fortfarande få finnas till på mitt eget vis med mina egna ord. Livet händer runtomkring hela tiden och jag åker med, det är så det är mest enkelt att göra. Det känns ibland som att jag bara finns till och jag vet att det bara är jag som kan ändra på mitt egna liv.

 

Satt och läste igenom många gamla inlägg och fann mig själv i tårar när jag läste om Sonia och om min pappa. Fan vad de kämpade för sina liv! Sonia förlorade men pappa finns ännu kvar, han är verkligen värd att bära sitt namn, stark som en Björn är vad han är. Tror ibland att han kommer överleva oss alla och inte mig emot, han får gärna bli hundra och mer därtill.