Inte för att den på något vis är så djävla viktig,

snarare att jag är så van vid att vara så äckligt "bara jag" som ska klara allt själv och stå på egna ben.

Det paradoxala är att nu är jag inte längre självständig själv, jag är det när jag är med dig.

I alla mina tankar och alla mina handlingar tänker jag på hur det påverkar dig, hur du kan känna och jag vill att det ska kännas bra för dig - för oss. Jag är inte längra "bara jag" utan jag är vi i allt det väsentliga.

Jag ser inte längre "bara mig" när jag tittar framåt, jag ser oss och det är en stor omställning. Mest är den välkomnande och skön samtidigt som jag är så rädd att lägga mig i dina händer.

Dina ljuva händer som jag vet inte vill mig något annat än gott men jag är ändå rädd...

Nu när du är borta saknar jag dig, ditt leende, ditt skratt, din beröring och närhet.

Likväl kan jag sakna dig fast du ligger bredvid. Ibland är en centimeter som en evighet bort, du kan aldrig vara tillräckligt nära mig. Jag bär med dig i allt jag gör, mina tankar och mina handlingar.

Jag älskar att jag fått ynnesten att känna som jag gör, att uppelva kärleken med Dig men jag hatar att jag älskar att längtar efter dig så mycket...