Ibland önskar jag att livet inte vore så kompicerat.
Det är en svår uppgift att behöva ta plats men inte riktigt veta hur.
Känslan av att veta att jag måste,
för hennes skull.
för min skull.
Det är dags att ta tag i det jobbiga nu,
jag vet att jag inte har något val,
men hur?

Idag har Sonias sten kommit till stenhuggaren - en obehaglig känsla sprids inom mig.
Nu blev allt så påtagligt igen.
Det är det förvisso hela tiden,
men inte såhär,
det är så jävla fel!

En ständig oro över allt som sker och nu särskilt över min kära pappas onda.
Det måste ske en förändring och det mycket, mycket snart.
Jag älskar dig lilla pappa!

Ljuspunkter: min dotters mål i fotbollen, vårsolen och hemmets lugna vrå